Hästrasism del 1: fjordhäst

Titt som tätt hamnar jag i diskussioner om olika hästraser, varför vissa raser anses vara bra eller dåliga och varför vissa ryttare väljer vissa raser framför andra. Min roll i det hela har blivit att jag försvarar raserna som många andra ser på med smått rasistiska ögon. Samtidigt tvingas jag förklara för vissa entusiaster att allt inte är så bra som det kan verka. En av raserna som ofta blir utsatta för orättvis kritik är fjordingen.

Kritikerna säger att de är långsamma, feta, envisa och tråkiga i temperamentet. Det talas också om att de är dåliga som ridskolehästar, att de skaver av sina ryttare mot trädstammar och staket, vänder i hörnen och att de bits. Entusiasterna säger att de är tåliga, starka och snälla.

Denna gula hästras härstammar från Norge, dit den kom i form av Przewalskis häst för runt 2000 år sedan. När man skulle börja odla de magra och steniga jordarna i Norge behövdes en uthållig häst. Eftersom man inte hade nog med fett bete på de karga sluttningarna kom bara de mest lättfödda (lättfödd=blir lätt fet, klarar sig med lite mat) hästarna att överleva. För att klara sig i Norges klimat krävs en frisk och motståndskraftig häst. De som blev förkylda av kalla, fuktiga och salta vindar från havet dog. Därmed var grunden lagd till dagens friska fjording. Den har alltså blivit väderbeständig (ungefär som Jotuns utomhusfärg Demidekk Optimal) och energieffektiv (som Toyota Prius). Dessa egenskaper verkar kritiker och entusiaster faktiskt vara överens om. Det som skiljer entusiaster och kritiker åt är huruvida de tycker att en viss egenskap är god eller inte.

Fjordingar är dessutom snälla, precis som entusiasterna säger. Det är inte specifikt för fjordingar, men används gärna som argument av entusiasterna när de tvingas in i ordväxlingar med motståndare.

Personligen tycker jag om fjordingar. Jag har haft fem stycken som arbetskamrater på ridskolor, tre av dem var respektive ridskolas bästa häst. (Observera att kraven på en ridskolehäst inte ska jämföras med krav på en privatägd dressyrhäst, kraven på ridskolehästen är både annorlunda och betydligt högre). Jag har aldrig sett en fjording varken skava av sin ryttare mot något eller vända i ett hörn, vilket får mig att vara ganska säker på att det inte är rastypiska beteenden. Jag har däremot blivit fastklämd mellan häst och ridhussarg av en halvblodshäst e. Roderik - Caracas**.

Fjordingar bits, det är helt riktigt. Att mata hästar ut handen skapar det beteendet, oavsett av vilken ras hästen är.

Fjordingen har lätt för att dra vagnar, klättra och gå i oländig terräng, men den har inte lika lätt för att galoppera. Den har helt enkelt lättare för samma hastighet i trav. Om man väljer att dressyra på en norsk guling, bör man vara medveten om att det kommer att ta längre tid innan man når ett visst resultat med en sådan häst än med ett dressyravlat halvblod. Väljer man ändå att dressyra tävlingsmässigt med fjordingen kan jag bara tycka att det är talande vad det gäller ryttarens ambition och vilja. Jag menar...vem lägger ner tid, pengar och arbete på en häst som har svårt för sig om man inte själv verkligen vill och tycker att det är roligt?!

Åsa Godin och Zebulon

Väljer man att hoppa tävlingsmässigt med en fjording hoppas jag för ryttarens skull att den gula är under ponnymåttet. I så fall klarar den sig som regel ganska bra hela vägen i de lätta klasserna (upp till 110 cm höga hinder). Är den stor häst blir det svårare eftersom de oftast är kortgalopperade. Någon gång har jag hört att fjordingar river oftare än andra hästar. Vem som än sa det har aldrig bevittnat Huldre in action. Huldre var en fjording som bodde i Sörmland på 80- och 90-talen. Han skulle vara drygt 35 år om han levde idag...det kanske han gör förresten. Fjordingar lever ganska länge. När Huldre var med slogs de andra ponnyryttarna om andraplatsen. Han var en hjälte. Jag minns inte ens namnet på någon av hans konkurrenter, men honom glömmer jag aldrig.

Min sista kommentar om fjordingen är att jag är formligen förförd av färgen.

Jag vill ha en gul häst!