Lögnen "Lyckligt Lottad"

Igår fick jag höra det igen.

"Du är lyckligt lottad du, du har haft tur, du som får jobba med din hobby."

Jag är inte varken lyckligt lottad eller jobbar med min hobby. Ingen gav mig en lott. Jag har inte vunnit mitt yrke. Och jag jobbar inte med min hobby.

Jag har mitt yrke tack vare ett aktivt val jag gjorde när jag var nio år. Det jag gör idag beror på att jag valde att utbilda mig inom en bransch jag visste att jag skulle trivas i. Min proffessionalitet är resultatet av hårt slit. Jag flyttade hemifrån när jag var 15 år för att jag ville gå en utbildning. En utbildning som inte skulle komma att finnas senare. Jag hade alltså en chans - och det var då. Redan innan dess hade jag skaffat mig erfarenhet, vitsord och kunskap nog att få en av 16 platser på en utbildning som hade 360 sökande. Den erfarenheten och de vitsorden vann jag inte på en lott.

På fyra terminer läste jag in sex terminers skolgång. Det var schemalagda skoldagar mellan 7.00 och 20.00. Samtidigt jobbade jag extra för att försörja mig. Efter två års utbildning fick jag jobb hos en landslagsryttare. Inte heller det jobbet skrapades fram på en trisslott utan var resultatet av att jag visat vad jag gick för. Jobbet hos landslagsryttaren bestod av att sköta, putsa, rida fram, förbereda, fodra och trimma 17 hästar varje dag. Fyra av de hästarna jobbade två gånger per dag under ryttare. Det innebär 21 uppsadlingar om dagen. Sex dagar i veckan under lågsäsong, sju dagar under tävlingssäsong. Tävlingsdagarna var förresten rena semestern. Antingen åkte jag med på tävlingen med bara ett tiotal hästar och jobbade mellan 04.00 och 22.00 - men då hann jag ju sova i lastbilen ett par timmar under resan. Eller så var jag ensam hemma med bara ett tiotal hästar att rida och trimma inför nästa dag. Då fick man sovmorgon ända till 06.00. Det var faktiskt, nu när jag tänker efter, lite av en vinst att slippa åka till tävling.

Efter det pluggade jag ett år för säkerhets skull, ifall min kropp senare inte skulle tåla det yrkesval jag gjort. På två terminer läste jag in naturvetenskapligt gymnasium och 160 högskolepoäng i matte. Jag vet inte hur det är nu men på den tiden fick man inte ta studielån för eftergymnasiala studier innan man fyllt 20. Jag var 18 och hade inget sparat kapital. För att försörja mig genom studierna på komvux jobbade jag extra hos samma landslagsryttare och på en betäckningsstation som tog emot 120 uppstallade ston det året. Studier och jobb eller inga studier alls - det valet var lätt att göra. Och varken studier eller jobb vanns på lotto.

När studierna var avklarade blev jag erbjuden jobb i ett tävlings- och försäljningsstall utanför Hamburg. Erbjudandet var inte baserat på tur utan på vitsord och meriter. I det stallet jobbade jag 07.00 - 18.00 sex dagar i veckan och red mellan fem och tio hästar om dagen. Lindrigt jobb om jag jämför med det jag gjort innan, men stället höll inte den kvaliteten jag vill jobba med så jag tackade ja till ett annat erbjudande. Ett som jag fått för mina goda vitsord.

Där var det bättre och jag stannade något år. Ända tills ryggen gick sönder och de tyska läkarna skickade hem mig med orden "Du ska vara glad att du kommer från Sverige. I ditt land försörjer staten människor som inte kan jobba för sig när deras kroppar gått sönder." Flyttlasset gick tillbaka till Sverige och bestod av två tavlor, en blomma och en IKEA-kasse med kläder. Det var ju allt jag ägde eftersom jag lagt de pengar jag tjänat på utbildning! Tacksam över mitt tidigare val att plugga sökte jag till arkitektutbildningen på KTH i Stockholm. Sex månader gick utan att jag satt i en sadel men när det visade sig att KTH:s nya datasystem tappat bort det faktum att jag tackat ja till min utbildningsplats och jag ändå inte haft ont i ryggen på fem av de månaderna satt jag upp igen. Min kunskap syntes uppenbarligen och jag fick ett tiotal inridnings-, visnings-, försäljnings- och utbildningshästar på halsen. Inte på en skraplott utan på kunskap.

Det ena föder det andra och på ett par månader var jag fullbokad med lektioner, utbildningshästar, inridningar och ridskolor. Året var 1999 och jag skulle snart fylla 22. Så har det varit sedan dess. Företag har startats, utvecklats och växt, fler utbildningar har gåtts, jobberbjudanden har kommit och ibland tackats ja till, antalet kunder och deras nöjdhet har ökat. Inte på tur. På skicklighet.

Jag betalar skatt på min inkomst, jag har drivit mitt företag i hästbranschen i drygt tolv år. Genomsnittsåldern för överlevnad för företag i hästbranschen är strax under tre år. Jag sitter upp på dagens näst sista häst när andra är nyduschade och skålar in fredagsmyset, jag står till knäna i hästskit ibland, jag går ur sängen före fem på tävlingsmorgnar, lägger min semester efter höskörden och vidareutbildar mig efter arbetstid. Jag gör det för att det behövs för att lyckas i min bransch. I det yrke jag valde som nioåring. 

Nu är det 2013, jag fyller snart 36 och jag har försörjt mig på min kunskap och min kompetens i mer än halva mitt liv. I en tidsålder då inte många stannar i samma bransch mer än tio år.

Men visst är jag lyckligt lottad. Visst har jag haft tur. Jag jobbar ju med min hobby. 

Hästkött och raketforskare

Det gapas i media om hästkött i lasagne, köttbullar och dansk pytt i panna.

Man upphör aldrig att förvånas. Man upphör aldrig att förvånas över människor och deras blåögdhet. Låt mig börja längre tillbaka i tiden. Låt mig börja strax innan köttfärs uppfanns.

Människor höll djur i fångenskap, födde upp dem för att slakta och äta dem. Man slet hårt från dräktighet till fullvuxet och slaktfärdigt djur för att få sin mat. Foder skulle skördas, ladugårdar underhållas, staket hållas hela, djuren flyttas mellan olika betesmarker och - sist men inte minst - hållas friska för att man senare skulle kunna äta upp dem med hälsan i behåll. Ett annat alternativ var att slakta djur som man slapp föda upp. Det kallades för jakt och innebar att man kunde stå där i skogen, några kilometer hemifrån, med en död älg framför sig. Det var också ganska tungt och jobbigt. Idag är det lättare när man kan släpa den bakom fyrhjulingen istället för att gå hem och sela upp hästen.

Hursomhelst. Man har kommit till ett läge där man står med ett dött djur framför sig och inför uppgiften att förvandla det döda djuret till mat. Börja med att tömma det på blod för att köttet ska kunna beredas. Där var den första förlusten, 40 liter potentiell mat rinner ut på backen - och någon uppfann blodpuddingen. Fortsätt med att ta ur djuret (mag/tarm-kanal plockas bort). De delarna är inte kalas för människor att äta. Man kan bli ganska ordentligt dålig av att äta det som kommit halvvägs genom jäsningsprocessen, galla är rejält onyttigt att stoppa i truten och lite längre bak i systemet finns bakterien e-coli som är fullt kapabel att ta livet av en människa. Men det är ändå en förlust på något sätt - så på brittiska öarna hittade man på maträtten "fylld mage" där man använder någon av magarna på idisslaren (jag är osäker på vilken) och i andra delar av världen tog man vara på tarmarna i väntan på att kunna använda dem till något. Senare visade det sig vara korv.

Man flår djuret och använder huden. Så fortsätter processen kroppsdel för kroppsdel och man tar till vara på allt man kan. Till slut står man där med ett allt naknare skelett på ena sidan och tillvaratagna styckningsdelar på den andra. I högen "tillvaratagna styckningsdelar" ryms utöver muskler de flesta organ såsom njure, lunga, hjärta och lever. På den första sidan, där det allt naknare skelettet finns, sitter det vi idag kallar revbensspjäll kvar på revbenen. Det är ganska trist kött, trådigt och segt, men med tillräcklig mängd kryddor och olja i marineringen kan man äta det också - om djuret vi just styckat var en gris när det levde. Om djuret var en ko eller en älg är det värre. Det köttet är så torrt och segt att man knappt kan tugga det. Icke desto mindre är det kött och det vill man inte slänga. Någon uppfann köttkvarnen - och köttfärsen var född!

Ungefär här befinner vi människor oss fortfarande i vår utveckling av slaktteknik. Den största skillnaden mellan nu och då stavas lönsamhet. Mattrender ändras och slakterierna anpassar sig. Det är lättare att sälja köttfärs än kotunga. Njure blir kvar i affärens hyllor medan ryggbiff hamnar i kundernas vagnar. Innanlår och köttfärs går åt, grytbitar av ytterlår gör det inte. Är man som slakteriägare någorlunda begåvad och har en aningens sinne för lönsamhet inser man snabbt att det är mer lönsamt att stoppa ytterlåret i kvarnen och sälja den som köttfärs än att finstycka den och märka den som just "grytbitar av ytterlår". Ner i samma kvarn kan man stoppa det mesta som inte är attraktivt på marknaden. Konsumenten är nöjd, köttfärsen är lätt att tillreda och ungarna äter köttfärssås, tacos, köttbullar och lasagne för glatta livet.

Vi backar till det där med lönsamhet. Sverige är ett av världens dyraste länder att ha anställd personal i. En stor del av vår produktion flyttas därför utomlands; ibland hela produktionen och ibland delar av den. Man behöver inte vara raketforskare för att begripa att det är många led som kan flyttas utomlands mellan stadierna "ko" och "lasagne".

Alla människor har en ekonomisk gräns för sin etik. Du också.

Om kravet är att en kvalitetskontrollerad, välkryddad, färdiglagad, plastförpackad, infryst, transporterad trehundrasjuttiofemgrams nötfärslasagne ska kosta 26.90 krävs kanske inte heller någon raketforskare för att förstå att det kanske inte är kvalitetskontrollerad nötfärslasagne man köper? Någonstans längs vägen kanske någons ekonomiska etikgräns passerades och någon kanske hivade i en gammal häst mellan korna? Alldeles säkert är det så eftersom man  ju hittat hästkött i nämnda lasagne.

Folket på Findus är arga, de hade ju bara några veckor tidigare blivit lovade att det skulle vara 100% nötkött. Jag förstår att de är arga. Jag vet hur det känns att köpa något som inte motsvarar förväntningarna. Jag tycker också, precis som många andra, att man som konsument ska kunna lita på innehållsförteckningen på förpackningen. Jag tycker att kvalitetsgranskning är bra och jag tycker att man ska kunna lita på svenska företag. Men lönsamheten någonstans mellan "ko" och "lasagne" ändrade på det jag tycker - och jag är inte förvånad.

Man upphör aldrig att förvånas över människor och deras blåögdhet, men det finns uppenbarligen för få raketforskare.