Jag saknar ord

Jag saknar ord. Det händer inte ofta.

Om du inte är en hästmänniska - kom tillbaka imorgon.
Om du är en hästmänniska - ta dig dessa dryga sex minuter. Du ångrar bara det du inte gör.

Man pratar ibland om kompletta hästar. Det är hästar som har allt; vilja, elasticitet, lyhördhet, exteriör, engagemang, resning, uttryck, mekanik......

Jag trodde inte att det under min livstid skulle komma att existera en häst som är så här komplett. Jag skriver en häst. För det finns inte två.

Jag trodde inte att jag någonsin skulle få se en sådan häst. Jag har sett den på YouTube, inte i verkligheten. Jag grät.

Jag saknar ord. Det händer inte ofta.

...och så ett som verkligen funkar...

Många ser med skeptiska ögon på det här med kedjebrev. Det gör inte jag. Jag tar det på fullaste allvar, för jag vet av egen erfarenhet att det vilar en elak förbannelse över de som struntar i att skicka kedjebrev vidare. Jag känner personligen åtskilliga människor som blivit rånade, misshandlade, trafikskadade, invalidiserade för livet, fått cancer och en hel massa andra hemskheter. Allt berodde - i alla dessa fall - på att mina sargade vänner vanhedrat kedjebrevens karaktär.

Själv skulle jag aaaldrig göra så. Jag kommer aaalltid att skicka dem vidare och jag kommer aaalltid att göra precis som det står. Eftersom jag behöver lite extra tur i mitt liv just nu väljer jag att ge det kedjebrev jag nu har fått lite extra utrymme. Jag publicerar det här. Våga inte bryta kedjan; kopiera detta i så många exemplar som möjligt, maila det till alla du känner och be mottagarna att göra samma sak. Lägg till en länk till detta blogginlägg i mailet så att alla som får kedjebrevet hittar till rätt blogg.

Om du fullföljer kedjan kommer du att slippa håravfall (om du är man) och hängbröst (om du är kvinna). I annat fall kommer du att behöva äta svindyra piller från den skumma affären på hörnet för att få håret tillbaka (om du är man) eller investera i artificiella geléhallonbröst (om du är kvinna).

Detta är vad du ska göra för att behålla din lycka i livet, förbli frisk och slippa inbrott:

Skriv ner dina kortuppgifter hörande till det kort du har kopplat till ditt största, fetaste bankkonto. American Express Guldkort går också bra. Glöm inte PIN-koden! Skriv in dessa uppgifter i en kommentar på detta blogginlägg. Jag granskar alla kommentarer innan de publiceras så dina kortuppgifter kommer inte att spridas vidare. När ditt namn har kommit längst upp på listan kommer du att få ett extra stort och jättefint glittrigt relief-vykort med motiv från Bahamas skickat till dig.

Kedjebrev

Som liten fick jag emellanåt brev - på den tiden förresten fysiska, analoga brev - som skulle skrivas av i sju exemplar med den egna adressen tillagd underst. Om man skickade ett väldoftande och rosa eller möjligtvis lila (men absolut inte fungerande!) suddgummi till den som stod överst på listan och sedan väntade i elva månader så skulle man själv få 361 stycken otäckt kemikaliedoftande gummin skickade till sig med snigelposten. (Har detta förresten likheter med prenumerationstjänster på kondomer?!)

Jag fick aldrig skicka dessa brev vidare för min mamma eftersom frimärken var dyra. Sa hon i alla fall. Kanske var det för att hon inte skulle behöva förklara för mig varför hon hade råkat dammsuga upp alla suddisarna samtidigt och dessutom råkat byta påse i den gröna fyrkantiga dammsugaren med slang av tät väv just den dagen. Och att hon minsann hade sett att sopbilen hade varit där och tömt behållaren som stod i hyreshusets källare rakt under sopnedkastet i trapphuset senare samma dag. Så det var alltså ingen idé att gå ner och leta bland de osorterade soporna. Mina luktsudd var borta för alltid. Nej, det var nog lättare att skylla på den höga portokostnaden på 1 krona och 35 öre per brev under 20 gram.

Jag kommer inte ihåg om min jämnårige bror fick kedjebrev eller om det var ett typiskt kvinnligt fenomen under lågstadieåren. Möjligtvis blev han erbjuden möjligheten att få 214 Darth Vader om han genomled samma procedur som jag och skickade iväg en Hulken.

Jag har alltid undrat hur det går till med kedjebrev. Att det rent matematiskt går ihop om alla som får brevet kopierar, skriver dit sin egen adress, skickar till sju vänner och skickar "vad-det-nu-är-för-något" till den översta personen på listan.....det vet jag redan. Det är ganska enkel matematik. Det jag inte förstår är hur man i brevet kan beskriva hur illa det gick för de som bröt kedjan. Så här kan det stå:

Christoffer, 19 år, i Bromma, glömde posta sina brev och han blev vräkt från sin lägenhet två dagar senare.
Louise, 27 år, i Malmö, skämtade och skickade en penna istället för ett gem till den som stod överst på listan. En vecka senare tog hennes man ut skilsmässa.
Sara, 34 år, i Karlshamn, slängde kedjebrevet och fyra dagar senare blev hon påkörd och dog.

Ärligt talat: vem fan vet det?

Packade Christoffer ner sina glömda kedjebrev när han flyttade från lägenheten, skyndade sig att skriva in sin berättelse om vräkningen och postade dem några dagar senare? Istället för att leta efter ett nytt boende?

Skrev Louise nya brev med sin skilsmässohistoria tillagd och skickade dem till sina sju kompisar och bad dem slänga de de redan fått för att skicka de nya vidare? Om det var det första hon tänkte på efter mannens otrohet så var det nog inte så farligt med skilsmässan i alla fall..

Ledde polisutredningen efter Saras död till att man rotade i hennes sopor, hittade kedjebrevet och därmed frikände den som kört rattfull och dömde det slängda kedjebrevet till fyra års fängelse för grov vårdslöshet i trafik och vållande till annans död?

Anställningstrygghet in absurDUM?

Innan jag tar till mitt taggtrådsspråk den här gången vill jag nämna att ingen som omnämns i detta inlägg har fått chansen att försvara sitt agerande eller uttalande. Jag börjar med att tala om det för att du ska bli påmind om att vara källkritisk. Det skulle ju kunna vara så att en osedvanligt skicklig journalist har lyckats vända en sanning till att gynna den ena sidan i ett visst ärende.

I Göteborgs-Posten stod igår följande att läsa:

Fuskande hemtjänstanställda avskedas

Karlskrona: Fem anställda inom hemtjänsten i Karlskrona kommer att avskedas på grund av jobbfusk. De anställda täckte upp för varandra så att det såg ut som om de jobbade och fick på så sätt lön trots att de inte var på arbetsplatsen.

Kommunen anser att man har saklig grund för att avskeda de fem anställda. Men det gör inte deras fackförening Kommunal.

- Om det går så långt som till avsked kommer vi att begära att avskeden ogiltigförklaras, säger Peter Hammarin, ombudsman vid Kommunal i Blekinge. (TT)

Jag skulle kunna se på den här notisen på samma sätt som jag tror att de flesta andra gör; "hur kan man vara så oetisk" eller "fick inte alla som betalar för hemtjänst besök den dagen?". Men jag väljer att resonera kring det ekonomiska i frågan. Fem anställda får betalt utan att utföra ett jobb. Det verkar onödigt dyrt för kommunen. En vårdtagare som betalar för hemtjänst har troligen inte fått tjänsten utförd åt sig. Det verkar då vara en onödig utgift för vårdtagaren. Ändå är det inte det jag kommer att titta mest på i de ekonomiska sammanhangen. Jag ska granska fackförbundet.

Eftersom Kommunal begär att avskeden ogiltigförklaras borde det ju vara detsamma som att facket tycker att det är okej (eller åtminstone inget stort fel) att lura systemet på det här sättet och att den som fuskat ska få vara kvar på sitt jobb. Kommunal tar upp ärendet och Hammarin uttalar sig bl. a. med orden "...kommer vi att begära att...", vilket bevisar att Kommunal är beredda att sätta till sina egna personalresurser för att försvara de fem som fuskat i Karlskrona, personal som alltså är anställd för pengar som Kommunals medlemmar betalar för sitt medlemskap. Jag är naturligtvis inte säker på vad alla medlemmar i Kommunal tycker att pengarna de betalat ska användas till, men när jag var medlem i det fackförbundet var det inte min avsikt att gynna den formen av förhandlingar.

Jag kan inte heller låta bli att fundera på om dessa nya (?) värderingar inom Kommunal leder till att herr Hammarin kommer att finnas tillgänglig vid förhandlingarna med Karlskrona kommun eller om han låter någon annan täcka upp för honom den dagen. Någon annan, som kanske också väljer att stanna hemma samma dag?

Slutligen: Jag skulle vilja ha mer pengar att röra mig med. Jag skulle också vilja ha mer fritid att röra mig med. Nu funderar jag på att söka jobb på Kommunal. Där tycks ju värderingarna ändå vara baserade på att man kan få lön utan att utföra ett jobb. Är jag bara ärlig med mina avsikter från första början så borde det väl inte bli några sura miner?

I nöd och lust

Jag har en uppfattning om det här med äktenskap; det är något som inte är värt att kämpa för. Det som är värt att kämpa för är kärleken, inte äktenskapet.

Jag har skrivit det tidigare men jag vill upprepa mig. I andra fall är jag inte särskilt förtjust i att upprepa mig men detta råkar vara något som ligger mig varmt om hjärtat. Kärlek alltså. På ett inlägg jag gjorde för ett litet tag sedan; "Hålla det man lovar?", fick jag en kommentar av Linda. Jag rekommenderar dig att läsa den.

Eller... Förresten kan jag lika gärna återge den här:

Ingen av dem måste dö eftersom något redan har dött mellan dem. Kärleken är död och därför finns det ingen anledning att försöka hålla något vid liv som för länge sedan tappat glöden och inte längre existerar.. Min tanke om det hela.

Tack, Linda!

Vänner!
Gift er om ni vill.
Skilj er om ni föredrar det.
Men var rädda om den kärlek ni har!

Sitta still och vara tyst?

Jag har ju, som de flesta av er läsare nog vet vid det här laget, tänkt ge mig in i kommunpolitiken i Kungälv. Det ska bli roligt att kunna påverka samhället, det ska bli roligt att få lära känna nya människor med nya åsikter och det ska bli roligt att få ta del av denna nya värld. Det roligaste blir nog att känna att jag har en chans att påverka och att göra en förändring som förhoppningsvis gör att invånarna i Kungälv kan få en lite bättre vardag.

Det känns särskilt kul - rent personligt - att ha tagit beslutet att träda in i den politiska världen eftersom jag under min uppväxt bombarderades med budskap som "äh, politiker bara ljuger", "de bara lovar en massa saker inför valet", "politiker kan aldrig stå för vad de säger", "de pratar så luddigt så ingen fattar" och liknande uttryck som tyder på bristande förtroende. Jag tänker inte bli en sådan politiker. Jag tänker tala klarspråk. Jag tänker säga vad jag tycker och jag tänker stå för vad jag tycker. Det är kanske lite obekvämt för de som ska lyssna på vad jag säger. Särskilt om de som lyssnar tycker tvärtom och inte säger vad de tycker. Alltså kan det finnas både "motståndare" och partikamrater som vill försöka tysta mig. Och tänka sig - det har redan hänt! Idag skulle jag ha varit på den första kandidatutbildningen, men jag kunde inte ta ledigt på så kort varsel så jag får gå på nästa tillfälle istället. Längre än så är jag inte kommen i min politiska karriär och det tror jag säger en hel del. Ändå har jag alltså mött försök att bli nedtystad. Försök som var förklädda till god vilja.

"Om du nu blir invald i något sammanhang och får sitta med och besluta om något ska du nog ägna en mandatperiod åt att sitta med och lära dig hur det funkar. Det är nog klokt att inte göra för mycket väsen av sig i början...."

En mandatperiod????
FYRA ÅR???

Jag undrar just om jag skulle få fortsätta på ett nytt jobb om jag ägnade provanställningstiden åt att sitta still och vara tyst för att lära mig hur det funkar. Den tiden är oftast sex månader.

Hålla det man lovar?

Om man lovar något på heder och samvete och sedan inte håller det man lovat - tappar man hedern och samvetet då och kan man i så fall inte lova något mer på heder och samvete eftersom man inte har det kvar?

Om två personer lovar att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer dem åt och de sedan slutar älska varandra - måste de då låta döden skilja dem åt och vem av de tu måste i så fall dö?

Fredagsmys!

Man har inte roligare än vad man gör sig, det är ju ett välbekant faktum. Så här roligt har jag en fredagskväll vid halv elva-snåret:

Fredagsnöje

Förtroende för Fröken Samuelsson

För några veckor sedan diskuterade jag en arbetsmarknadspolitisk fråga med en vän. Det handlade om en arbetsgivares rätt att säga upp en anställd som gör ett dåligt jobb. I Sverige är det nästintill omöjligt. För att bli uppsagd av sådana orsaker krävs att man stjäl mycket av verksamhetens varor eller pengar, avslöjar stora företagshemligheter, utför industrispionage, sextrakasserar någon ihärdigt och länge eller något liknade. Om man bara i lugn och ro skiter i att göra sitt jobb, slarvar, behandlar kunder klantigt eller t.o.m. illa, fuskar lite med tidrapporten, kommer en halvtimma för sent varje dag o.s.v. så händer inte så mycket.

Det finns en del i den svenska lagen som säger att arbetsgivaren måste erbjuda den anställda möjlighet att utföra ett annat arbete än det han eller hon hade innan arbetsgivaren blev tvungen (eller ville) omplacera den anställda, om detta överhuvudtaget är möjligt på arbetsplatsen. Om det inte är möjligt får den anställda lämna arbetsplatsen. Det är en fantastisk möjlighet för den latmask som vill fortsätta att inte ta ansvar - han eller hon får bara en ny plats att lata sig på. Rent teoretiskt kan det fortgå så till pensionsålder om den anställda bara har sett till att från början skaffa sig ett jobb i en tillräckligt stor organisation.

Min vän som jag diskuterade detta med sa: "jag hävdar med en dåres envishet att arbetsgivaren bör ha rätt att säga upp anställda som gör ett dåligt jobb".

Jag känner inte gotländska Samuelsson. Hon som tydligen har medgivit byggnation i ett strandskyddsområde på Gotland för den kapitalstarka PayEx-ägaren Max Hansson, bl.a. med förklaringen att Hansson är viktig för Gotlands näringsliv. (Personligen har jag svårt att se vad viktigheten i näringslivet har med sjöfåglarnas häckningsmöjligheter att göra.)

Samuelsson ville sitta kvar, men får nu avgå från posten som landshövdning.

Samuelsson kommer att få andra arbetsuppgifter på regeringskansliet.

Ingen ursäkt!

Enligt Internationella Etiska Bloggrådet förväntas jag tydligen be om ursäkt eftersom jag inte har bloggat på en hel vecka. Detta internationella råd har jag aldrig haft kontakt med men jag drar slutsatsen att rådet existerar eftersom alla bloggare tycks be om ursäkt om det har gått "för lång tid" mellan två inlägg.

Jag ber inte om ursäkt. Jag har ingen skyldighet att publicera för att göra någon nöjd, jag tjänar inga pengar på detta och det är ingen välgörande verksamhet. Jag bloggar för min skull, för att jag tycker att det är roligt att publicera och för att mina tankar och ord kanske kan tillföra något i någons liv.

Om det stör någon i IEB att jag ser på mitt bloggande på detta sätt är vederbörande hjärtligt välkommen att kontakta mig via en kommentar på detta inlägg.

/Ulle