Konsten att prata med Mamma

Jag ringde min mamma idag. Vi pratar ibland ofta och ibland sällan. De senaste månaderna har varit av det senare slaget.

I våras började batteriet i hennes bärbara telefon ta slut så den behöver sättas på laddning i basstationen med tätare mellanrum nu är tidigare. Idag kunde vi prata i sju minuter innan batteriet tog slut. Om jag ringer upp henne direkt kan vi prata i ungefär en minut till. Väntar jag fem minuter med att ringa kan vi prata i sju minuter till. Det känns mer rationellt att vänta i fem minuter med att ringa men det finns en nackdel med det. Nackdelen är att hon inte minns att vi nyss pratade utan glatt ropar "Vad roligt att du ringer, det var länge sedan!" varje gång jag presenterat mig på nytt.

Ibland tror hon att jag bor i garaget hos mannen jag var förlovad med fram till februari 2007. Hon har fått för sig att det är en gäststuga och undrar om det inte vore bättre att jag också bodde inne i det stora huset. Svarar jag "jo, det är klart" så vet hon inte vilka råd hon ska ge oss om vårt förhållande utan byter samtalsämne. Svarar jag "vi gick isär för nästan fem år sedan" så skäms hon för att hon inte mindes det. Svarar jag "vi har gått isär" utan att ange när beklagar hon och undrar om jag vill prata om det.

Ibland tror hon att jag bor i "Hyddan", byggboden som agerar klubbhus på ridskolan jag jobbar på. Då säger hon "du borde bo på något bättre ställe, det är ju så kallt där. Fast det är klart att det måste vara bra för dig att bo så nära alla dina hästar." Svarar jag att hästarna inte är mina utan ridskolans tycker hon att det är ännu konstigare att jag bor där. Svarar jag att jag inte bor där så tror hon att jag flyttat tillbaka till garaget hos min före detta sambo.

Ibland tror hon att jag bor kvar i lägenheten i Nödinge där jag bodde fram till sommaren 2001. Jag hade en inneboende tjejkompis när jag bodde där och mamma blir då orolig för att jag är lesbisk eller bisexuell. Det vore tydligen det värsta som kan hända, hon pratade ju redan när jag var sju eller kanske åtta år om hur tråkigt det vore om min tvillingbror skulle visa sig vara bög.

Ibland tror hon att jag har tagit hand om Vappo. Vappo var taxen hon hade innan hon träffade Pappa. Vappo blev nästan 16 år och dog i mammas famn 1986.

Samma person, min älskade mamma, har järnkoll på vilken travhäst som vann med hur många hästlängder i V75 avdelning 4 förra lördagen, vem som körde, hur hästen var skodd och om den hade rest långt och i så fall samma dag som loppet eller dagen innan. Vissa hästar tycker nämligen inte om att åka långt och vissa hästar springer alltid långsammare än vanligt på vissa banor. Vissa ston vinner med vissa kuskar bara om de är barfota på bakhovarna och någon galopperar alltid bort sig på tredje raksträckan om den har startspår fem med autostart. Ytterligare någon saktar visst in på upploppet om den har solen i ögonen.

Ska man vinna på v75 så måste man alltså ha koll på var hästen bor, hur långt den har rest, vilken kusk den tycker om, om den har skor på fötterna, vilket startspår den gillar, vilket underlag den springer bäst på och hur travbanan är placerad i förhållande till väderstrecken och vid vilken tidpunkt varje lopp går av stapeln.

Mamma vinner. Varje vecka. Hur är det möjligt?

Nu får det vara nog!

För snart ett dygn sedan fick jag ett samtal från ett litet, litet barn. Från en ung vuxen.

Samtalet varade någonstans mellan en och två timmar och innehöll allt viktigt. Sann vänskap, saknad, förtvivlan, kärlek och förtroende. Gråt, längtan, erkännande, välvilja, omtanke och ärlighet. Vi pratade om mycket som jag aldrig kommer att berätta vidare, saker som sitter fast i starka känslor. Saker som påverkar stora val, saker som skapar framtid och mående, saker som bygger en människas personlighet och präglar en människas själ.

Jag är stolt och tacksam för att det var just jag som fick det där samtalet och jag har tänkt mycket på det sedan dess. Jag vågar påstå att jag minns allt som sades under de där timmarna, men en i sammanhanget liten detalj fastnade på ett annat sätt än allt det andra som sades. Det fastnade på en annan plats i mig.

"Jag är jätterädd att du ska få cancer för att du röker. Jag vill att du ska sluta."

För snart ett dygn sedan fick jag ett samtal från ett litet, litet barn. Från en ung vuxen. Det ändrade mitt liv, för jag har slutat röka nu.

Telefonsamtal 2.0

Den här gången är det inte jag som pratat i telefon utan en vän, samma vän som jag sms:ade med i inlägget sportnörd för att vara mer exakt. Hon pratade med en annan av mina vänner och enligt utsago ska det ha låtit som följer:

-Jag är så himla glad att jag fick köpa din häst!

-Jag är så himla glad att du köpte min häst - för alla andra hade lämnat tillbaka den!

Ja...vad säger man? Det dryper i alla fall av ärlighet.

Sportnörd

Jag har en vän. Nej förresten, jag har många vänner. Men en av dem skiljer sig från resten på ett väldigt speciellt sätt. Hon är en sportnörd. Med det vill jag inte säga att det konstiga är att en hon är en sportnörd. Jag är betydligt längre kommen än så i mitt perspektiv i den moderna genusfrågan.

Det konstiga med just den här vännen är att saker som i vanliga fall är viktiga helt plötsligt slutar ha betydelse när en match pågår. Kanske är det inte helt ovanligt bland sportnördar i allmänhet men i det här fallet finns ytterligare en aspekt att ta hänsyn till; det kvittar vilken sport som pågår.

Vännen som detta blogginlägg avser skulle i vanliga fall gå ut med hunden direkt om den är kissnödig. Idag råder andra regler; hunden får gå ut i halvlek. Har den inte kissat när andra halvlek börjar får den förmodligen skylla sig själv och antingen gå in utan att ha kissat eller bli lämnad utomhus tills även andra halvlek är spelad.

Personligen är jag fullkomligt ointresserad av de allra flesta former av sport, vilket innebär att jag sällan har en susning om att jag ringer sagda vän vid en olämplig tidpunkt. Hur i hela fridens namn kan jag förväntas förstå att jag inte ska ringa 20.00 när hon bett mig ringa under kvällen? Hundratusentals signaler går fram och jag börjar bli orolig för att det hänt henne något, hon som aldrig lämnar sin telefon. Översprungen av häst? Drunknad i Viskan? Något av de trasiga knäna totalförstörda??

Det tar en minut innan jag får sms:et.

"Ringer dig i halvlek kram"

I vanliga fall är det alltid fullständiga meningar, punkter och korrekta avstavningar i hennes sms. Inte idag dock. Som utlovat ringer hon mig i halvlek men jag pratar i telefon då så jag avvisar hennes samtal. Tre stycken inom loppet av 60 sekunder. När jag senare har lagt på ringer jag upp henne i hopp om att andra halvlek inte har börjat. Det har den inte så vi pratar en stund. Lite om att det står 0-1 till fel lag i matchen, lite om rent kontra smutsigt vatten och lite om näringsinnehåll i gräs kontra havre. Hon låter som vanligt ända tills hon med orden "fan, det har börjat" förser mig med livslång tinnitus. Jag hör inte ens klicket när hon lägger på.

Okej. Det är dags att inse fakta. Jag köper läget. Jag är mindre värd än radiosporten. Tiden går och jag hör inte ett ljud av henne - inte ens när hörseln långsamt kommer tillbaka. Så plötsligt piper det i min telefon och jag ser att jag har fått ett sms av henne. Bra, det betyder att hon är vid liv. Jag öppnar det och ser en smiley. Bara.

:-)

Jag förstår ingenting så jag skickar "?" tillbaka.

1-1 :-)

Det borde jag nog ha fattat. Det händer förmodligen inte så mycket i matchen just nu eftersom hon klämmer in en hel onödig smiley. Det kräver trots allt tre extra knapptryckningar att göra det och det skulle ju kunna tolkas som potentiellt slöseri med uppmärksamhet gentemot radiosporten. Hon får en smiley tillbaka men sedan dröjer det innan nästa del i konversationen vidtar.

Bajs

Ingen punkt och ingen smiley, alltså är matchen händelserik och det står förmodligen 1-2. Jag frågar genom att skicka henne "1-2?"

Ja :-(

Okej, det var ju hemskans tråkigt. Hur ska det nu gå? Närmar sig jordens undergång tro? Det har snart gått 45 minuter sedan hon förstörde min hörsel och jag har fortfarande ingen aning om vilken sport det hela handlar om. Fotboll kanske? Jag tror att fotboll spelas i halvlekar och att hockey spelas i perioder. Tre stycken om jag minns rätt, fast det kan vara tvärtom också. Det tillhör säkert allmänbildningen att veta sådant. Förmodligen tillhör det också nutidsorientering att veta vilken match det är som går av stapeln just nu. Suck..

Hon ringer! Matchen är troligen slut och jag har därmed fått tillbaka mitt värde som vän. Utan att reflektera över att jag kanske borde bli förnärmad över att ha blivit bortprioriterad till förmån för radiosporten svarar jag. Det första jag hör när jag svarat är en bedrövad suck och en nedstämd röst. Jag frågar henne oroligt hur det är. Har hästarna rymt under matchens gång? Gör det opererade knäet ont igen? Har hon fått avslag från försäkringskassan?

Men vi förlorade ju!

Jaha...

Vi är inte likadana

Vi är inte likadana.

Jag kastar mig in i saker utan att blinka, trivs i nästan alla sällskap, känner mig sällan trängd, skrattar ofta, mår sällan dåligt och klarar mig bra i de allra flesta situationer.

Hon är annorlunda. Mår ofta dåligt, ältar och tänker, vänder och vrider, oroar sig ofta och får ångest.

De närmsta två dygnen finns mina tankar extra mycket hos henne. Jag önskar henne allt gott, jag vill att hon ska få hitta en famn att vila i och ett hjärta att bry sig om. Jag vill att hon ska få känna trygghet.

Hon ska göra en resa som egentligen är henne helt övermäktig. Hon ska åka tåg.

Jag ger henne all min styrka för att hon inte bara ska klara resan utan för att hon ska må så bra som möjligt under tiden. Jag ger henne all denna styrka för att jag känner så starkt för henne och för att hon är så viktig för mig.

Vi är inte likadana men vi tycker om varandra ändå.

Kort och koncist

Nyligen mottaget telefonsamtal:

- Ja, det är Ulle här.
- Vad var de där fina orden man skulle skriva?
- "Och därmed förenlig verksamhet"?
- Jag ringer dig snart.


Tidigare idag ringde samma person mig:

- Ja, det är Ulle här.
- Vad heter din hovslagare i efternamn?
- Belaj.
- Hej då.


Vissa vänner är helt enkelt mer värda än andra vänner. Tack, Anna, för att du har förgyllt hela min dag idag!

The last ten years

Oh, the last ten years, it's been quite a trip
Over thirty-six-hundred spins around without a cosmic slip
But within the realm of our atmosphere
We're 'bout as out of whack as we've ever been in a million years
We watched the Y2K scare in a panic
An' we watched as time proved Nostrodamus wrong
An' we watched as Mother Nature shook the planet
An' cellular replaced the telephone
We lost Charlie Brown, Ray Charles an' Johnny Cash
We even lost Superman.

Well, the last ten years, look at the hills we've climbed
The best golfer's black, the best rapper's white an' it's about damn time
But we'd best beware, there's a brand new fight, you see
An' I hate to say we might be our own worst enemy
We watched Oklahoma sifting through the damage
An' we watched a US President get caught
We watched shareholders watch their savings vanish
We all cried when we watched those towers fall
We lost Minnie Pearl, Ron Reagan and Sam I Am
We even lost Superman, mhm.

Expensive gas an' free downloads
The dot com boom, an' reality shows
What's gonna happen next is anybody's guess
Satellite radio and hybrid cars
Handheld computers an' a trip to Mars
It's all become a part of who we are
In the last ten years.
In the last ten years
We lost George Harrison, John Paul and June Carter-Cash
Hell, we even lost Superman

Gonna miss you, Chris...

Till Dom Ensamma

1991 släppte Mauro Scocco albumet "Dr Space Dagbok". Då var jag 13 år. Jag har ingen aning om huruvuda min bror, som stod för all musik i familjen, någonsin köpte något av Scocco men jag minns min känsla när jag hörde "Till Dom Ensamma" upprepas i radion. Om den gick som en sommarplåga eller under längre tid minns jag inte heller. Det är bara känslan som sitter kvar. Känslan av att det där inte är på riktigt, som om det han sjunger om ändå inte finns.

Visst är det en hård värld där utanför och visst är den full av ensamma människor. Det har han rätt i. Det är ingen som hör mig och det är ingen som ser mig när jag går. Visst verkar det som att kärleken är till för några få och när jag bäst behöver någon är det ingen som orkar höra på.

"Det här är en sång för alla dom

som aldrig hittat nå'n

att dela sin glädje och sorg med.

En sång för alla dom

som inte kommer hem till

någon som frågar hur det är.

Den här sången är till dom."

Som om det vore synd om dem då eller? Folk delar sina liv med varandra, men inte fan förekommer det att de delar både glädje och sorg med varandra. Ingen kommer hem till någon som frågar hur det är. Det där finns inte och Scoccos bild av att det är synd om alla som inte lever i en utopi tyder bara på att han själv har en vrickad världsbild.

Ingen frågar när jag kommer, ingen saknar mig när jag går, ingen delar min dröm, ingen undrar hur jag mår. Det är helt riktigt. Han ser människor omkring sig som jobbar dygnet runt och påstår att det beror på att de gör det för att slippa känna efter hur de egentligen mår. Det har inte med mående att göra, det är bara så man lever sitt liv.

Standardtillståndet är likgiltighet. Far- och morföräldrar dör och man gråter en skvätt på begravningen. Är man ledsen efteråt så är det ju synd men då kan man alltid få en kanelbulle och ett glas mjölk så blir allt bra igen.

Man måste kunna prata om allt, det är viktigt. Så det så! Jaså? Någon säger något dumt till någon annan i skolan? Det är säkert inte likadant imorgon. Imorgon är allt bra igen, oroa dig inte! Vad vill du ha till middag? Pannkakor blir väl bra? Det är ju din älsklingsrätt.

..................................................................................

Jag har aldrig förut kommit på tanken att ifrågasätta det där. Visst ville jag känna det där som fanns i Hollywoodproduktionerna och visst ville jag ha det sådär som Mauro Scocco sjunger. Vem vill inte det? Men det har ändå inget med verkligheten att göra så det kommer aldrig att inträffa. Jag var ensam om att bära på min kärlek och ingen annan kände den. Och om den kändes på riktigt för andra människor så var det ändå aldrig meningen att den skulle synas. Man visar inte sådant för det tyder på svaghet. Svaghet är fult. Styrka är fint. Jadå, minsann, så är det!

Tjugo år senare bevisades motsatsen. Det finns människor som kan hantera det faktum att andra människor har känslor. Det finns t.o.m. människor som kan hjälpa mig att ta hand om mina känslor. Jag måste inte alltid vara störst och starkast för att ensam orka släcka alla bränder.

Jag kan till och med få frågan "Hur är det?".

Studieteknik

Läs den, särskilt om du har bott på internat eller någon annan form av studentboende. Om du inte har gjort det kan du läsa den om du vill men förvänta dig inte att du fattar precis allt.

Varsågod. Hurjagträffadedinpappa

/Ulle

Hej och välkommen?

Jag besökte min bror och hans familj i Nyköping över en helg i början av september. Jag visste inte riktigt hur sent jag skulle komma eftersom jag hade en massa ärenden som skulle uträttas både hemma innan jag åkte och på vägen till Nyköping. De är nattugglor så det skulle inte spela någon roll om jag så kom mitt i natten. Brorsan ringde en gång och berättade att han hade ställt en tallrik med ris och asiatisk kyckling i kylen åt mig.

Det har precis börjat skymma när jag parkerar bredvid deras bil på uppfarten. Jag vecklar ut mig ur bilen, hänger på mig väskorna, släpper ut Kurt (min hund) och börjar gå upp mot huset. Knackar, ringer på klockan, öppnar, går in och ropar hej. Inget svar. Okej, huset de bor i är avlångt och med många tjocka väggar så man hör inte alltid. Jag torkar av hundens tassar och låter honom springa in, ställer ifrån mig alla väskor, hänger av mig ytterkläderna, packar upp datorn, ställer den på köksbordet och startar den. Slänger ett öga på kaffebryggaren och ser att inget kaffe är påslaget. Fyller den med vatten och plockar fram kaffeburken från hyllan men ser inga kaffefilter. I deras gamla, vackra och bondromantiska kök är allt "shabby chic" och jag antar att kaffefilter inte passar in i stilen så jag letar i ett par köksskåp. Dessvärre utan resultat. Jag gör ett nytt försök istället:

-Hej!

Inget svar. Måste nog gå och hälsa, börjar med att leta i vardagsrummet. Där står min hund och stirrar på en vettskrämd katt. Jag ropar honom till mig och han springer före ut genom hallen och vidare mot andra änden av huset. Snabbt är han förbi mig och jag hör familjens femåriga son säga "Mamma, där är Kurt!". Jag hör inget svar men antar att hon är i närheten, så jag kliver vidare in i brorsans och svägerskans sovrum där femåringen sitter i sängen och spelar tv-spel. Jag sveper med blicken över rummet och ser min svägerska sitta vid datorn. Hon möter min blick och jag börjar:

- Hej! Jag kom nyss.

- Hej, var är Markus?

- Inte fan vet jag, det är du som är gift med honom!

Hennes telefon ringer och hon svarar. Två sekunder senare vrålar hon ut "Jag vet, de tänker rösta på Sverigedemokraterna!" Jag säger istället hej till sonen som svarar att han redan har hälsat på Kurt och att han måste spela klart den här nivån först. Okej, viktiga måsten är viktiga måsten och de ska inte tummas på. Jag vänder och går ut i köket.

Min dator har vaknat och jag löser de sista delarna av dagens alla ärenden, betalar en räkning, svarar på ett par mail, kollar av facebook och kommer på att jag faktiskt är hungrig. Mycket riktigt, i kylen står ett stort lass kyckling och väntar på mig. Jag letar efter micron men hittar den inte. Hur fan gömmer man en micro? Har de ingen micro? Den femåriga sonen kommer in i köket och jag frågar honom. Han visar mig till skafferiet och berättar att micron är ful så den får inte synas. Okej, jag borde ha tänkt på det! Jag frågar honom om kaffefilter och han visar mig till en liten söt korg på väggen bredvid fönstret. Borde ha tänkt på det också! Han tar min hund med sig och går tillbaka till sovrummet medan jag fixar klart kaffet i väntan på att micron ska plinga.

Kycklingen är fantastiskt god och jag skryter lite om den på chatten på facebook. Några vänner undrar om jag har kommit fram helskinnad och om affärerna har gått bra. Jag svarar under tiden som jag äter att så är fallet. Maten är uppäten precis när kaffet har droppat klart. Jag ställer undan tallriken och hämtar en kopp kaffe istället. Chattar vidare, landar långsamt efter en hektisk dag och tänker att Inka nog kommer till köket när hon har pratat klart om människorna som tänker rösta på Sverigedemokraterna. Det gör hon.

- Var är Markus?

- Inte fan vet jag sa jag ju, det är du som är gift med honom!

- Markus har lämnat mat till dig, den står i kylen. Är du hungrig?

- Inte nu längre, jag åt just upp kycklingen. Vill du ha kaffe?

- Gärna, mjölk och två suketter.

- Jag vet.

Hon går iväg och jag fixar hennes kaffe. Hon är tillbaka efter en liten stund och jag ordnar det allra sista innan jag kan stänga av min dator. Vi småpratar om både ditten och datten en liten stund innan ytterdörren öppnas. Det är Markus som kommer och Inka är snabb med att berätta.

- Ulle har kommit!

- Ja.

Markus tittar snabbt på mig och sedan på kaffebryggaren.

- Vem har slagit på kaffe? Gjorde jag det innan jag gick ut?

- Det var jag, skulle jag ha sparat på det till imorgon bitti?

- Nej.

Han går vidare till kylen, öppnar den, tittar en lång stund och stänger sedan.

- Vem har ätit upp kycklingen?

- Jag. Den var väl till mig?

- Jaha. Har du varit här länge?

- Ganska.

Jag reser på mig och kramar min älskade bror.

Han är världsbäst!

Upp. Ner. Och lite upp igen.

Ibland händer det saker som man blir glad av.

Saker man blir glad av vill man dela med sina nära och kära.

Ibland händer det saker som man blir ledsen av.

Saker man blir ledsen av måste man dela med sina nära och kära. Annars orkar man inte.

Nära och kära kan vara olika människor som man har lärt känna på olika sätt. Varje när och kär människa kan också vara när och kär på sitt unika sätt. Jag har de senaste dagarna - på ett för mig nytt sätt - lärt känna en ny när och kär vän. Denna nära och kära vän är på ett alldeles eget unikt sätt. En när och kär som på många sätt är på min nivå. Äntligen!

Det var bara det idag.

Tack K, för att du ringde just då.

The Gambler

On a warm summers evenin'

on a train bound for nowhere

I met up with the gambler

we where both too tired to sleep

So we took turns at staring

at the darkness at the window

til boredom overtook us

and he began to speek

He said "Son I've made my life

out of readin' peoples faces

knowing what their cards were

by the way they held their eyes

And if you don't mind me sayin'

I can see you're out of aces

for a taste of your whiskey

I'll give you some advice

So I handled him my bottle

he drank down my last swallow

then ho bummed a cigarette

and asked me for a light

And the night got deathly quiet

and his face lost all expression

he said if you're gonna play the game boy

you gotta learn to play it right

You got to know when to hold them

know when to fold them

know when to walk away

and know when to run

You never count your money

when you're sittin' at the table

there'll be time enough for countin'

when the dealin's done

Now every gambler knows

that the secret to survivin'

is knowin' what to throw away

knowin' what to keep

Cause every hand's a winner

and every hand's a looser

and the best you can hope for

is to die in your sleep"

And when he finished speekin'

he turned back for the window

crushed out his cigarette

and faded off to sleep

And somewhere in the darkness

the gambler he broke even

but in his final words

I found an ace that I could keep

You got to know when to hold them

know when to fold them

know when to walk away

and know when to run

You never count your money

when you're sittin' at the table

there'll be time enough for countin'

when the dealin's done

You got to know when to hold them

know when to fold them

know when to walk away

and know when to run

You never count your money

when you're sittin' at the table

there'll be time enough for countin'

when the dealin's done

...

Man kan träffa sin "gambler" närsomhelst, varsomhelst. Är man uppmärksam så märker man när det sker. Är man stressad eller ouppmärksam kan det hända att man missar det.

För ett tag sedan träffade jag en av dem efter en tung dag på jobbet då jag satt och drack kaffe med en god vän på Preem. En främmande människa som kom och gick, men som lämnade ett tydligt och oförglömligt spår efter sig. Hon var en gammal och onykter, illaluktande dam i smutsiga kläder. Många tittade snett på henne och gick omvägar. Jag gjorde tvärtom. Jag stannade och lyssnade på det hon hade att säga och vi var rörande överens om mycket. Stunden vi hade blev lång.

Sedan det samtalet vet jag att vissa vanliga sjukdomar drabbar anhöriga hårdare än den sjuke och jag vet att gasmediciner ibland borde ersätta bromsmediciner. Jag vet att förmåga att se saker ur andras vinklar är en av de mest värdefulla egenskaper man kan besitta. Jag vet också att mina åsikter är av godo och jag vet att jag äger rätten att sprida dem.

Jag glömmer aldrig hur hon tog min hand och sa mig att mitt värde är stort. Jag vet att hon menade det när hon sa det och jag tror henne.

Jag står stadigt, trots allt

Ibland vacklar livet. När fotfästet försvinner och man känner att man håller på att falla vill man gripa efter någon. Någon som man kan hålla i så att man kan stå upp ett tag till. Någon som kanske kan hjälpa en att resa sig upp om man redan har ramlat. Denna någon måste vara någon som står stadigare än vad man själv gör, annars faller båda.

Jag är någon som man kan luta sig mot. Det har många redan bevisat.

Hur alla människor jag möter och hjälper märker det vet jag inte. Kanske står det skrivet att jag kan konsten att hålla tyst? Kanske syns det att jag kan lösa problem? Kanske märks det att jag står stadigare än de flesta? Jag har ingen aning. Jag är bara tacksam för att det är så.

Tacksam. Verkar det konstigt? Kanske. Jag får ibland kommentarer av människor som säger till mig att jag borde tänka mer på mig själv, inte ta på mig alla andras problem, låta folk sköta sina egna liv. Jag vägrar, så enkelt är det. Jag känner inte att jag har en plikt som medmänniska. Jag känner att jag vill. Jag vill hjälpa den som kommer till mig och ber om hjälp. Jag tar hand om mig själv samtidigt. Är det så konstigt?

Jag begär inte att du ska förstå. Jag begär bara att du ska acceptera. Alla har vi olika styrkor och egenskaper. En av mina är att jag står stadigt även om många lutar sig mot mig. För mig är det inget konstigt, även om det verkar märkligt för dig. Kanske klarar du inte att hjälpa människor i nöd? Kanske har du aldrig fått frågan? Kanske skulle du ha reagerat annorlunda om någon bad om din hjälp, kanske hade du förträngt problemet, kanske hade du blundat. Vad vet jag?

Att få ett förtroende från en annan människa är för mig något hedervärt och något jag vill vara rädd om. Ett förtroende är också något som får mig att växa som människa. Det får mig att stå ännu stadigare, även om det som avslöjats till mig i förtroende är tungt för den som bär på det. För mig är det inte tungt, jag drabbas inte. Min roll är att hitta en lösning på problemet. Jag kan inte göra något ogjort och jag kan inte trolla - men jag kan kanske göra en börda lättare att bära.

Jag mötte ett tårögt barn i nioårsåldern:

"Ulle, det gör så ont när jag kissar."
"Du kanske har urinvägsinfektion, lilla vän. Har du haft det förut?"
"Nej, det gör bara ont när pappa har varit dum mot mig. Jag vill inte åka hem för mamma är inte hemma nu."

Det barnet bad jag inte att gå hem och ta en värktablett. Det barnet log jag inte snett emot och det barnet fick inte en klapp på kinden.

Det barnet släppte jag in i min själ. Hon finns kvar där och hon kommer alltid att vara där, fast hon inte längre går på jorden.

I nöd och lust

Jag har en uppfattning om det här med äktenskap; det är något som inte är värt att kämpa för. Det som är värt att kämpa för är kärleken, inte äktenskapet.

Jag har skrivit det tidigare men jag vill upprepa mig. I andra fall är jag inte särskilt förtjust i att upprepa mig men detta råkar vara något som ligger mig varmt om hjärtat. Kärlek alltså. På ett inlägg jag gjorde för ett litet tag sedan; "Hålla det man lovar?", fick jag en kommentar av Linda. Jag rekommenderar dig att läsa den.

Eller... Förresten kan jag lika gärna återge den här:

Ingen av dem måste dö eftersom något redan har dött mellan dem. Kärleken är död och därför finns det ingen anledning att försöka hålla något vid liv som för länge sedan tappat glöden och inte längre existerar.. Min tanke om det hela.

Tack, Linda!

Vänner!
Gift er om ni vill.
Skilj er om ni föredrar det.
Men var rädda om den kärlek ni har!

Drivmedel

Ett inlägg ska skrev för ett tag sedan; Bränsle, blev egentligen bara halvt. Någonstans på vägen spårade det hela ur och jag fastnade i min gamla klasskamrat. Strax därefter skrev jag ett annat inlägg; Närmiljövård, som handlade om att vårda relationer man redan har.

Det inlägg du läser just nu innehåller det jag egentligen ville förmedla, nämligen olika drivmedel. Vi är ju alla olika och vi drivs alla av olika saker. Om man tänker sig detta med miljön och drivmedel samtidigt så finns det som bekant vissa drivmedel som sparar miljön mer än andra. Låt mig jämföra med ett fordon: en eldriven bil är bättre för miljön än en bensindriven - särskilt om elen kommer från vind- våg- eller solkraft.

På motsvarande sätt är vissa drivmedel hos människor bättre än andra för närmiljön. Här tänker jag inte vara präktig och tala om vilka alternativ som är bäst. Jag överlåter åt dig att tänka och reflektera själv.

• Glädje
• Kärlek
• Välvilja
• Omtanke
• Intresse
  

• Bitterhet
• Ilska
• Illvilja
• Hat
• Ärelystnad

Om du vill kan du nu rannsaka dig själv.

Att presentera sin nya

En konversation jag hörde härom dagen fick mig att fundera lite. En bekant har träffat en ny kille och det är fortfarande på det nykära stadiet. Det innebär att min bekants vänner är på det nyfikna stadiet. Alla frågar och undrar, vill veta mer, se bilder och bli presenterade. En av dessa vänner frågade min bekant om den nya killen var en potentiell livskamrat eller bara en sommarfling. Det verkar för mig vara en ganska märklig fråga.

Jag föreställer mig scenariot där ett nyblivet par en mild kväll i juni äntrar en grillfest full av den ena partens vänner som vill se Den Nya Kärleken. Kärleken själv är kanske lite förlägen och nervös, känner sig aningen obekväm och ser till att hålla sig intill sin partner, tar i hand, hälsar artigt på alla och försöker febrilt att komma ihåg alla nya namn.

Så infinner sig det rätta tillfället; det blir en tillfällig, naturlig tystnad och tillfället tas i akt. Den tilltänkta får en arm över sina skuldror, möts av en kär blick och får ett hårt och varmt tryck i handen. Tryggheten infinner sig och han känner sig lugn i sitt nyvunna sällskap och stolt över sig själv. Så kommer de magiska orden.

-Alla kära vänner! Jag har någon att presentera för er idag. Det är någon som jag tycker väldigt mycket om och som har fått mitt hjärta att slå dubbla slag den senaste tiden. Han ger mig trygghet och får mig att känna mig både lugn och stark. Vi har haft många fina stunder tillsammans och jag hoppas innerligt att det blir många, många fler. Mina känslor för honom växer för varje dag som går, vi känner en stark samhörighet och vi längtar efter varandra så fort vi inte är tillsammans.

-Låt mig presentera min sommarfling Thomas!

Närmiljövård

Miljön vi lever i består inte bara av naturen, vilket ju ofta tycks vara fallet när man läser om miljöförstöring och global uppvärmning.

Miljön vi lever i består också av människorna i närmiljön. De är människor som har värderingar, tyckanden, drivkrafter och känslor. Den miljön behöver vårdas, precis som havet och skogarna. Och precis som det är med havet och skogarna så blir den största förändringen verklighet bara om var och en ser om sitt eget hus.

Det spelar ingen roll hur mycket pengar man skänker till forskning om solceller om man inte tar sina tidningar till återvinning, det har ingen betydelse hur många listor man skriver på för bättre kollektivtrafik om man låter den egna bilen stå på tomgång och det gör ingen skillnad om man bygger vindkraftverk medan man målar huset med blyhaltig färg. Varje människa måste ta sitt eget ansvar. Det är ganska lätt att förstå när det gäller den miljö vi är så vana att höra talas om; föroreningen av Östersjön, smältande polarisar och naturgasbubblande tundra.

Kanske är det svårare att förstå när det gäller vår känslomässiga närmiljö - jag vet inte säkert. Det spelar ingen roll hur mycket man talar sig varm om kärlek och omtanke om man inte ger det till sina nära och kära, det har ingen betydelse hur många kurser man går om pedagogik och ledarskap om man inte pratar med sina vänner och det gör ingen skillnad om man älskar utan att tala om det.

Precis som i naturen så kan resurserna i närmiljön minska om man ovarsamt och utan eftertanke förbrukar dem. Jag tror att alla har hört det förut; man måste både ge och ta. Ändå tvingas jag inse att alltför många glömmer det, alltför många tar utan att ge. På det sättet blir närmiljön utarmad och fattig. Det kan undvikas - om varje människa tar sitt eget ansvar.

Vårda din närmiljö. Den har bara ändliga resurser.

Bränsle

Tidigare idag kom jag att tänka på en vän jag inte träffat på många år. Vi växte upp tillsammans och gick nio år i samma klass. Egentligen hade vi nog inte så mycket gemensamt mer än att vi bodde i samma område av betongkomplexet i utkanten av min födelsestad Nyköping. Det och det faktum att vi hade samma skolschema gjorde att vi gick till skolan tillsammans ibland. Hem gick vi aldrig tillsammans så vitt jag kan minnas.

Jag ville cykla till och från skolan för att det gick fortare. Hon ville gå för att håret var snyggare när man kom fram då. Eller kanske var det för att inte riskera att bli svettig? Jag minns nog inte riktigt, bara att jag tyckte att hon var för långsam med att komma iväg från skolan. Kompromissen blev att hon alltid gick och jag alltid cyklade - utom när det var halt på vintern. Då gick vi tillsammans, bara jag och hon. Det borde innebära att hon gick själv alla de andra dagarna. Ensam. I skolan var hon inte ensam utan hängde med alla andra. Jag skulle uppleva mig själv som mer ensam eller udda än hon. Hon hade ju slingor i håret, mockaskor och blå-vit-rutig bomullsskjorta med vit polokrage under. Det hade inte jag.

Jag hade ett intresse jag brann för, något att se fram emot efter skolan, något som lockade mig hem till ett mellanmål för att sedan åka vidare och förkovra mig i min hobby. Det var anledningen till att vi aldrig gick från skolan tillsammans, bara till skolan. Hon var ju för långsam - inte i fart räknat när hon väl gick, utan bara när hon skulle lämna böckerna och komma ut från själva skolbyggnaden.

Det är nu över 16 år sedan vi gick ut nian tillsammans. För drygt sex år sedan träffades vi som hastigast på en återträff och då märkte jag att hon fortfarande saknade en riktig drivkraft. Det fanns inget bränsle på något vis. Hon hade blivit sambo (eller var det gift?) och de bodde i ett hus. Vi andra pratade på om gamla minnen, ungdomens kärlek, barnen som några av oss fått, lärarna vi hade, karriärer vi gjort, ställen vi bott på och en massa andra saker som kan tänkas komma upp när man träffar alla sina gamla klasskompisar samtidigt för första gången på tio år. Vi hade verkligen jätteskoj!

Inte förrän idag reflekterade jag över att hon bara sa en enda sak på hela kvällen (så vitt jag minns och hörde) och det handlade om hur arg hon var på sina grannar som smutsade ner på gatan utanför hennes hus. Deras gräsklipp flög ut på trottoaren och skräpade ner utanför min gamla klasskompis tomt. Det här var viktigt för henne att berätta, det märktes tydligt på hennes engagemang och kroppsspråk.

Jag minns också tydligt att hon sällan skrattade när vi andra skrattade åt något. Det enda som var viktigt för henne att delge oss andra var det hon var arg på. Jag undrar varför. Fanns det något tragiskt dolt i hennes barndom? Hade hon något jobbigt i sitt liv just då? Fast om så var fallet borde hon väl inte tycka att gräsrester utanför tomten var det viktigaste som fanns? Jag tror (och jag är lite av en människokännare) att hon drevs av bitterhet. Jag tror att hennes bränsle var grinighet, bitterhet och ilska.

Jag tror det. Men jag hoppas att hon bara hade PMS (Potential Murder Syndrome).

I allra högsta grad på riktigt

Jag fick en helt underbar kommentar härom dagen som jag bara måste få dela med mig av.

Eller den kanske inte var helt underbar egentligen, men jag är riktigt nöjd med mitt svar. (Här hade jag kunnat lägga till "om jag får lov att säga det själv" men det gör jag inte för jag vet att jag får säga det själv. Jag är nämligen ingen slav under den förbannade Jantelagen).

En ytlig bekant i periferin av mitt liv (tillika nybliven mamma) och jag kom att tala om en gemensam bekant. För min del är den gemensamma bekanten en mycket nära och betydelsefull vän sedan många år tillbaka medan han för den nyblivna mamman är en bekant i den allra yttersta kretsen. Frågan är kanske om vår gemensamma bekant ens känner igen eller kommer ihåg den nyblivna mamman. Jag skulle inte tro det.

Hursomhelst så pratade vi om honom och jag berättade att jag fortfarande har mycket kontakt med honom. Med nyfiken blick och i ett illa dolt försök att hejda sin egen iver frågade hon mig:

"Det sägs att han är bög! Är han det - på riktigt alltså!?!"

Jag svarade:

"Jag har hört att du är heterosexuell. Är du det - på riktigt alltså!?!"

Politiska partier - inte partisk politik

Så har jag då återigen hamnat i en diskussion klädd i taggtråd...

Den här gången handlade det om politik. Förresten, det gör det väl alltid på ett eller annat sätt? Jag tillhör ett parti, alltså förväntas jag tydligen tycka EXAKT som det står i det partipolitiska programmet i VARJE fråga. I flyktingpolitik, arbetsmarknadspolitik, jordbrukspolitik, miljöpolitik, äldreomsorgspolitik, utbildningspolitik.......

Så är det inte. Jag är visserligen inte helt säker - jag känner nämligen inte till hela moderaternas partipolitiska program i minsta detalj. Jag beundrar i sanning den aktiva, producerande moderat som gör det. Om det finns någon. Jag försökte förklara detta för min diskussionspartner, tyvärr utan större framgång.

Jag är en människa - en helt vanlig människa - som äger åsikter, värderingar och tyckanden av olika slag. Jag är lyckligt lottad som har fått växa upp i en familj och i ett land där det är tillåtet att ha det.

I det land (Sverige) där jag är uppväxt råder demokrati. Det innebär bland annat att folket i landet får rösta i olika frågor som rör landets utveckling och därmed politiska situation. Det innebär också att vem som helst av medborgarna får ge sig in i politiken för att påverka det sätt på vilket landet styrs. Det har jag gjort.

I vanlig ordning ser jag mig skyldig att förklara detta snäppet längre. Om alla medborgare som vill ge sig in i politiken skulle forma ett eget partiprogram skulle vi snart få ett oöverskådligt politiskt kaos. Det skulle vara nära nog omöjligt för varje väljare att veta vilken utav alla ensamma politiker som har de åsikter som ligger närmast väljarens egna. Därför har vi i Sverige ett antal olika politiska partier. Det här systemet är bland annat till för att göra politiken överskådlig. Det är INTE till för att påtvinga partiets väljare ALLA åsikter som står i partiets program.

Så, nu har jag förklarat samma sak här som jag försökte förklara tidigare idag. Jag hoppas verkligen att det går att förstå vad jag menar. Jag brukar få beröm för att jag är bra på att förklara och jag kan bara hoppas att den förmågan fungerar även genom detta media.

Slutligen:

Tyck som du tycker, så tycker jag som jag tycker. Oavsett om vi tycker lika eller olika behåller vi våra personliga värden och vi kan fortsätta att tycka om varandra, du och jag!