Visst är det en hård värld där utanför och visst är den full av ensamma människor. Det har han rätt i. Det är ingen som hör mig och det är ingen som ser mig när jag går. Visst verkar det som att kärleken är till för några få och när jag bäst behöver någon är det ingen som orkar höra på.
"Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nå'n
att dela sin glädje och sorg med.
En sång för alla dom
som inte kommer hem till
någon som frågar hur det är.
Den här sången är till dom."
Som om det vore synd om dem då eller? Folk delar sina liv med varandra, men inte fan förekommer det att de delar både glädje och sorg med varandra. Ingen kommer hem till någon som frågar hur det är. Det där finns inte och Scoccos bild av att det är synd om alla som inte lever i en utopi tyder bara på att han själv har en vrickad världsbild.
Ingen frågar när jag kommer, ingen saknar mig när jag går, ingen delar min dröm, ingen undrar hur jag mår. Det är helt riktigt. Han ser människor omkring sig som jobbar dygnet runt och påstår att det beror på att de gör det för att slippa känna efter hur de egentligen mår. Det har inte med mående att göra, det är bara så man lever sitt liv.
Standardtillståndet är likgiltighet. Far- och morföräldrar dör och man gråter en skvätt på begravningen. Är man ledsen efteråt så är det ju synd men då kan man alltid få en kanelbulle och ett glas mjölk så blir allt bra igen.
Man måste kunna prata om allt, det är viktigt. Så det så! Jaså? Någon säger något dumt till någon annan i skolan? Det är säkert inte likadant imorgon. Imorgon är allt bra igen, oroa dig inte! Vad vill du ha till middag? Pannkakor blir väl bra? Det är ju din älsklingsrätt.
..................................................................................
Jag har aldrig förut kommit på tanken att ifrågasätta det där. Visst ville jag känna det där som fanns i Hollywoodproduktionerna och visst ville jag ha det sådär som Mauro Scocco sjunger. Vem vill inte det? Men det har ändå inget med verkligheten att göra så det kommer aldrig att inträffa. Jag var ensam om att bära på min kärlek och ingen annan kände den. Och om den kändes på riktigt för andra människor så var det ändå aldrig meningen att den skulle synas. Man visar inte sådant för det tyder på svaghet. Svaghet är fult. Styrka är fint. Jadå, minsann, så är det!
Tjugo år senare bevisades motsatsen. Det finns människor som kan hantera det faktum att andra människor har känslor. Det finns t.o.m. människor som kan hjälpa mig att ta hand om mina känslor. Jag måste inte alltid vara störst och starkast för att ensam orka släcka alla bränder.
Jag kan till och med få frågan "Hur är det?".
Ulle
SvaraRaderaEnsam är inte svag, att visa sina känslor är styrka blir tårar blir panik blir sorg blir ångest skapar ny energi. När man vågat prata om dem går man vidare i livet med ny energi och insikt.
Med ny kunskap som är styrka som ger ett välmående men! människan blandar ofta ihop känslor med vem de är.
Känslor är något som uppstår av en upplevelse och andra händelser, som sedan ger en reaktion och lagras i hjärnan tils liknande situationer kommer.
Jag menar att då borde man kunna ta bort känslan när något smärtsamt händer och stå kvar utan ilska sorg och kan se sig själv med nya ögon. Fråga sig - varför känner jag dessa känslor är det värkligen sån jag är?
Nej det är ett invant beteende, för som barn föds man utan massa känslor som sedan våra föräldrar överför via sitt beteende till barnet.
Barn föds nakna utan kunskaper och språk,de använder sina sinnen ser vad föräldrarna gör hur de beter sig och lär sig därefter vad den ska känna. Tänk då vilken enorm makt föräldrar besitter och hur lätt det är att man skadas som individ.
Om man har otur att få fel föräldrar kan det ge allvarliga skador på barnet och där finns ingen som kan säga att -Du behöver inte känna så här.
Detta innebär också att det är fint att vara ful, svaghet är ensam och ensam är stark.
Ulle du har satt igång en snabbgående karusell i huvudet på mig men jag gillar det du skriver och det får en att tänka till när man läser.
Nä nu blir jag snurrig!
Pia Johansson
Tack för dina ord, Pia! De värmer mer än du anar.
SvaraRaderaFör min del har det aldrig handlat om att våga prata om känslorna. Problemet har varit att det alltid har funnits en eld att släcka först för att inte någon ännu värre skada ska uppstå. Det och det faktum att jag inte har haft någon intill mig som har haft viljan att lyssna på mina känslor har gjort att det enda alternativet har varit att ta hand om känslorna själv. Det har funkat - man vet ju inte hur stark man är förrän inga andra alternativ finns tillgängliga. Du vet ju själv hur det är!
Det jag egentligen vill komma till med det här inlägget är att de skador jag har fått just har börjat läka. Fram till nu har de legat som öppna sår under tjocka bandage. Det finns många som har erbjudit sig att hjälpa dem att läka bara för att strax efter att bandagen är borttagna med avsmak ha sett på skadorna och därefter ångrat sig och gått sin väg. Det tar längre tid att läka skador utan hjälp och om man samtidigt dessutom är omgiven av större skador är det lättare att lägga ett tjockare bandage och vänta på en tid då inga bränder längre finns att släcka.
Den tiden är nu och bredvid mig har jag dessutom en människa som inte visar minsta spår av avsmak när jag visar mina skador.
Det finns så många erfarenheter man önskar att ingen behövde få.
SvaraRaderaIbland gör de erfarenheterna en människa så illa att den människan söker upp större skador och större bränder än de egna för att få en känsla av sammanhang genom att hjälpa till med de större händelserna.
De egna skadorna läker dock inte av att man släcker andras bränder eller läker andras sår. Förhoppningsvis kan de nya erfarenheterna av brandsläckning hjälpa en själv när man till sist måste ta hand om de egna skadorna. För de finns ju kvar inom en.
Jag kan inte hjälpa dig läka men jag har öron som kan lyssna om det behövs. Jag kan däremot inte säga hur du ska leva ditt liv. Kanske vill jag inte veta allt om dig heller och du inte allt om mig. Men om man åtminstone kan dela småskadorna kommer man en bit på väg...
Ibland hör man själv hur något låter när man säger det högt. Det är också mycket värt, det kan ge en egen insikt även om den som lyssnar kanske inte kan bidra med så mycket... mer än två öron och att bevara ett förtroende.
Läk gott och lev väl! Du har absolut släckt andras bränder så det räcker till en jättemängd guldstjärnor...
Lotta
Lotta!
SvaraRaderaTill din såväl som till min stora glädje har jag nu förhoppningsvis slutat att leta efter bränder. De människor som har kommit till mig för att få hjälp att läka sina sår har alltid varit välkomna. På samma sätt är de som i framtiden kommer att komma till mig för att få hjälp att läka sina sår varmt välkomna.
Den stora skillnaden är mitt (omedvetna?) letande efter bränder.
Det där med att höra sig själv säga saker är nog lika användbart som att läsa det man själv skrivit. Således kan konstateras att min blogg har hjälpt mig mycket. Den hade lika gärna kunnat vara en dagbok men i offentlig form kan den kanske hjälpa fler än mig själv. Två flugor är ju alltid bra!
Tack för din omtanke, vännen min!
/Ulle
Slumpen... Utav slumpen hamnade jag på denna sida. Utav det jag läst ovan så kan jag gissa att du som jag är aningen "märkta" utav livet. Jag känner inte dig & du känner inte mig. Du verkar vara en go tjej med skinn på näsan men även en tjej med skinn på näsan kan hamna i fel sällskap... Underbart att läsa att du börjar att läka & det är först när man själv insett att man har ett blödande sår som man kan börja att läka & ta hand om sina skador. Vill sedan nya bekanta inte ta del i att läka dessa skador öppna då dörren & låt dom gå vidare. Massor med styrke kramar sänder jag dig.
SvaraRadera