lördag 31 januari 2009

Paris: trafiken

I en stad som Paris, där konsten ges större utrymme än trafiken i stadsbilden, blir det omständigt att vara fordonsburen!
Vy över Anenue de la Grande Armée fotograferat från Triumfbågens tak. Fotot är taget vid sjutiden en fredagskväll. Det finns inga vita linjer som markerar körfält utan bara en linje i mitten som skiljer körriktningarna från varandra.



Man fickparkerar ganska tätt! Det är som man har hört: dra aldrig handbromsen i Paris eftersom andra trafikanter måste kunna knuffa undan din bil när de ska köra ut.



Genomsnittligt avstånd.


Några bilder på parkeringsskador. Här en bakskärm.



En sida.

Och en motorhuv.


Alla som kört bil i en storstad vet att det är praktiskt att ha en liten bil. Till höger syns en smartcar. Jämför storleken med "lastbilen" som står framför!


Om man har ledsnat på att köra bil kan man skaffa sig en sådan här. Den har musikanläggning med fyra högtalare, abs-bromsar, trepunktsbälte, bagageutrymme och ac(!). Förarmiljön ser ut som i en bil bortsett från att man styr med styre istället för ratt.

fredag 30 januari 2009

Telefonlista

Jag hittade en rolig grej. Det gäller personerna som står på olika platser i kontaktlistan i mobilen.

Har du pussat nummer 2? Nej. Hon är tio år och jag tycker om henne, men pussa vore olämpligt.
Vad har du för relation med nummer 20? Malin är min elev.
När ska du träffa nummer 30? Nästa gång jag behöver låna pengar av Handelsbanken skulle jag tro.
Är nummer 18 söt? Ja, och Katarina är alltid moderiktigt klädd, brunbränd och fräsch.
Vad var ditt första intryck av nummer 13? Gluggen mellan framtänderna, tror jag. Eller guldtanden.
Gillar du nummer 14? Ja, Anna är rar.
Har du träffat nummer 3 den senaste månaden? Ja, vi träffas som hastigast nästan dagligen och tar oftast en kopp kaffe ihop då. Det är självbetjäning på kaffet hos Joakim och det passar mig.
När ska du träffa nummer 26 nästa gång? Jag hoppas att jag får dela en stor räkmacka med Anneli snart. Tyvärr ses vi alldeles för sällan, men vi har väldigt roligt när vi väl träffas.
Är du nära vän med nummer 23? Nej, vi pratar ytligt i färjekön någon gång per halvår. Klart att jag försöker hålla mig väl med henne - hon är ju polis!
Har du gått på bio med nummer 4? Nej, men vi har varit på The Studio tillsammans. Och vält 300-kilos halmbalar tillsammans, hämtat löshästar i gryningen tillsammans, tokgalopperat i lössnö i 15 minusgrader tillsammans och hoppats att de sista ångorna bensin i en skitdålig pick up med en 1000-litersbalja med vatten på flaket ska räcka hela vägen till Kärna.
Skulle du kunna gå ut med nummer 35? Hmmm...Ja..!
Vad pratar du och nummer 5 oftast om? Pärlor och pyssel tror jag. Eller att vara vig.
Skulle du kunna ge nummer 9 en kram? Nej, jag når inte runt akuten i Kungälv..
Vad har du och nummer 24 för relation? Ingen alls längre, vet inte varför jag har kvar numret ens. Kanske för att jag tror att jag kommer att behöva henne när hon är färdigutbildad psykolog...
Vad skulle du vilja göra med nummer 25? Prata förnuft. Det behöver hon.
Vad är det bästa med nummer 8? Det finns inget bra med det försäkringsbolaget.
Brukar du och nummer 16 träffas? Åsa och jag har setts tre gånger de senaste 13 åren, så nej.

Skillnader

I ett annat liv:

Jag stiger ner ur sängen, direkt i sidentofflorna och sträcker mig efter morgonrocken från Pelle Vävare. Den faller tungt och behagligt över mina axlar och sluter runt mig ända ner till vaderna. Jag sträcker på mig. När jag smugit fram till det spröjsade fönstret ser jag ut över ängarna. Jag möts av solens första, milda strålar och ser att det kommer att bli en stilla och ljum försommardag. Härligt!

Jag tassar ner till köket och ställer ett stort glas under kaffemaskinen, trycker på en knapp och går vidare in på toaletten. Ett par minuter senare sitter jag vid matbordet med en stor, skummig latte framför mig. Det är tyst. Jag slänger ett öga på kylen i rostfritt och funderar på om jag ska äta något. En stund senare tar jag fram fryst bröd som jag ställer in i ugnen, Lätta, Cheddar-ost och Emil-skinka.

Det välbekanta ljudet av att grannen fäster min morgontidning i dörrhandtaget får mig att resa mig. Det står inget särskilt i tidningen idag men jag bläddrar igenom den och läser lite medan jag njuter av det nygräddade brödet. Det hade varit gott med riktigt smör. När jag ätit klart och latteglaset är tomt sitter jag kvar en stund och bläddrar i tidningen innan jag plockar in i diskmaskinen och dukar undan maten.

Jag går in i badrummet, startar duschen, lägger fram en ren handduk och hänger av mig min tjocka morgonrock på mässingskroken. Den varma ångan slår emot mig när jag kliver in i duschen.



I mitt liv:


Jag vänder mig under täcket en gång till. Jag orkar inte, men jag vet att jag måste. Motvilligt kliver jag ur sängen och behåller täcket runt mig under tiden som jag drar på mig raggsockorna jag har fått av Lottas mamma för massor av år sedan. De är fortfarande jättevarma. Tur det, för golvet är skitkallt.

Jag slänger en snabb blick ut genom fönstret när jag går nerför trappan. Blötsnö. Björkarna lutar åt höger. Det betyder salta, klibbiga och råkalla vindar från havet. Någonstans i diset ser jag min bil. Is på rutorna. Hur kan det ens vara blötsnö och is på rutorna samtidigt, funderar jag medan jag snubblar över mina stålhättekängor i hallen på vägen till köket. Aj som fan.

Jag slår kaffesumpen från igår kväll ur perkulatorn, fyller den med vatten och häller i nytt kaffepulver. Lampan tänds när jag sätter i kontakten. När jag ett par minuter senare kommer tillbaka från toaletten möts jag i köket av doften av kaffe. Underbart - min stund! Jag ska precis sträcka mig efter limpan i skafferiet när jag hör hunden komma tassande.

Okej, gå ut med valpen först. Jag byter täcket jag haft runt mig mot morgonrocken (som faktiskt är en Pelle Vävare), kliver i stålhätteskorna och går ut. Det är för kallt och för blåsigt för att han ska vilja kissa på det vanliga stället. Jag går runt hörnet och där hittar han en plats i lä där det går att kissa i lugn och ro. Bajsa vill han inte. Jag ser brevlådan och tänker att jag för en gångs skull ska läsa tidningen redan på morgonen. Jag tar sats och går med ansiktet vänt bort från januarivinden klädd i min fladdrande morgonrock och mina stålhätteskor till brevlådan. När jag öppnar locket lossnar det och flyger iväg i vinden. Tidningen där nere är blöt av snöslask. Den får ligga kvar. Hundvalpen sitter vid dörren och skakar.


Jag går in och känner återigen doften av kaffe. Av med stålhätteskorna och på med raggsockorna igen. Underbara Lottas mamma som kan sticka så sköna sockar! Jag blir hungrig och dukar snabbt fram det mesta jag hittar. När jag har hällt upp kaffet i den största muggen jag har och fyllt upp med grädde brer jag min första macka; smör, ost och tomat med ringlad majonnäs över. Vaderna, som nyss varit nakna ute en januarimorgon börjar tina när jag brer min andra majonnäsmacka. Jag lider med alla människor som sitter stilla på sina jobb hela dagarna. Om de åt som jag gör skulle de få hjärtinfarkter varje halvår. Och jag som inte har missat majonnäs på frukostmackan sedan tonåren! Världen är orättvis. Fyra eller kanske fem mackor senare plockar jag undan och önskar mig än en gång en diskmaskin. Jag hinner inte diska nu, frukosten tog för lång tid. I vanlig ordning.


Jag hoppar snabbt in i duschen och är ute ett par minuter senare bara för att upptäcka att jag inte har någon handduk. De ligger i tvättmaskinen som jag glömde tömma igår kväll. På med morgonrocken igen då, man blir i alla fall torr. På väg ut från badrummet lyckas jag precis styra undan och hoppa över en hundbajs.


Jag förstår honom. Jag skulle inte heller vilja bajsa i snålblåst och tre minusgrader.

torsdag 29 januari 2009

Skilda vägar

Om man får förutsätta att makar som gifter sig med varandra nuförtiden älskar varandra lika mycket som makar gjorde förr, så är det väl tur att det finns skilsmässa!?!

Tänk om alla dessa människor som älskar varandra och sedan gifter sig inte hade kunnat skilja sig om de slutar älska varandra?!? Det måste ha varit jobbigt när det var tabu. Jag tror inte på argumenten "folk kämpar för lite för äktenskapet nuförtiden", "folk gifter sig för tidigt" och "många gifter sig av fel anledning".

Snarare är det väl så att det nuförtiden inte är en katastrof om någon blir gravid utanför äktenskapet. Alltså finns det ingen anledning alls - utom just kärlek - att gifta sig? Visst kan det väl tänkas att en och annan i världen gifter sig för pengar eller något annat materiellt, men om man ställer de äktenskapen i relation till de "vanliga" så behöver man nog inte bli så orolig för att folk generellt gifter sig av "fel" anledning.

Väl inne i äktenskapet vore det väl i allra högsta grad osunt att kämpa för själva äktenskapets överlevnad? Det måste vara betydligt vettigare att vara rädd om och kämpa för kärleken i sig. Den kampen påbörjas nog i de flesta förhållanden redan innan bröllopet vilket får mig att kunna kassera uttrycket "folk kämpar för lite för äktenskapet nuförtiden".

Jag är själv oäkting och mina föräldrar levde ihop i 35 år utan att vara gifta, tills döden skiljde dem åt. Detta gör mig stolt!

Slutligen:
Om kärleken är grunden till äktenskapet, så låt för allt i världen folk gifta sig med varandra om de älskar varandra - oavsett om de ser lika eller olika ut mellan benen!

Tack för idag, älska vackert!

onsdag 28 januari 2009

Larmande om estetik

"Vindkraft är jättebra, men jag vill inte ha det just här."
"Jag vill gärna ha en 3G-mast i närheten, men kan ni inte ställa den på någon annans mark?"

Du hör väl hur det låter? Hört talas om begreppet dubbelmoral? Dessa evinnerliga diskussioner om var vindkraftverken ska stå och vems utsikt som förstörs av vilken samhällsnyttig pryl kan göra mig gråtfärdig. Många tycker att vindkraftverken är fula och att de stör det estetiska i just deras närmiljö.

I min värld - den krassa verkligheten - får man välja mellan vissa saker i livet. Att jobba mycket, tjäna mycket pengar och ha lite fritid kan vägas emot att jobba mindre, tjäna mindre pengar och ha mer fritid, t.ex. Man kan också välja att köpa billig men inte jättegod påläggsskinka eller att köpa lite dyrare men makalöst god skinka. Börja tidigt på morgonen och komma hem tidigt eller ta sovmorgon och komma hem när det har mörknat. Riktig julgran som barrar eller plastgran med mindre julkänsla men utan barr....

Valen är många och de flesta val drabbar bara oss själva oavsett om vi väljer "rätt" eller "fel" ur en politisk synvinkel. Miljön, däremot, drabbar oss alla oavsett hur vi väljer. Tänk om vi skulle ställas inför valet "Vindkraftverk inom synhåll och tillgång till el eller ostörd utsikt och fotogenlampor." Hur viktigt är det i så fall med utsikt?

Jag kan inte heller sluta tänka på vilket liv det blir i medierna varje gång det kommer på tal att en mast ska resas. Visst är en mast ful - det håller jag fullständigt med om - men är allt annat som finns i vår samhällsmiljö verkligen fint? Telefonstolpar - är de fina? Är vägskyltar fina och hur mår det estetiska sinnet vid åsynen av gatubelysning? Jag tycker i alla fall inte att dessa detaljer i min närmiljö är särskilt vackra men de fyller en bra funktion för mig. Telefonstolparna gör att jag kan ringa och det tycker jag är bra. Vägskyltarna leder till färre olyckor i trafiken eftersom de talar om vilka regler som gäller. Jag vet inte hur det är med alla andra men jag tycker att det är bra med gatubelysning eftersom det leder till att jag ser vart jag går mellan busshållplatsen och hemmet. Hur vore det att se på vindkraftverk på samma sätt tror du? De är inte vackra men de gör att jag kan torka håret med fön, micra maten, se på tv och dammsuga.

Slutplädering:

Har du hört talas om någon som larmar över att det ska resas en mast eftersom det gör att husets värde kommer att sjunka? Förmodligen!
Har du hört talas om någon som prutat på ett hus för att det står en mast i närheten? Antagligen inte!

måndag 26 januari 2009

Hjälp...

...är något som de flesta uppskattar. Särskilt när den kommer då man som bäst behöver den!

Igår pratade jag med en god vän om hur man agerar som medmänniska när någon behöver hjälp. Det var så roligt, för jag upptäckte att vi ser väldigt lika på det här med hjälp! Vi pratade lite om olika typer av hjälp och jag insåg att det kan vara ganska givande att fundera på vem man är beredd att hjälpa och varför. Rannsaka dig själv och svara sedan för dig själv på frågorna.

Tar du in grannens post när han är på semester?
Kör du din bästa kompis till flyget vid halv fem-tiden en söndagsmorgon?
Stannar du och hjälper till om en främmande människa står med punktering vid vägkanten?

Vad händer om vi vänder på det?

Tar du in din bästa kompis post när hon är på semester?
Hjälper du grannen om han fått punktering?
Kör du en främmande människa till flygplatsen vid halv fem-tiden en söndagsmorgon?

Ganska talande - inte sant?

söndag 25 januari 2009

Livskvalitet

Livskvalitet går inte att köpa för pengar, sägs det. Jag håller med. Nästan helt.
När jag ser mig omkring i min närvaro märker jag att det faktiskt finns några saker som ökar (om än inte skapar) livskvaliteten. Därför har jag bestämt mig för att göra en liten lista. Trevlig läsning!


Livskvalitet som inte går att köpa för pengar:

  • En solig, vindstilla och frostig dag i februari
  • Kattungars pipande
  • En kram
  • Varma sommarvindar
  • Tillfrisknande
  • Rimfrost
  • Ett telefonsamtal från brodern
  • Älvdans i gryningen
  • Första tussilagon
  • Barns leenden
  • Ljudet av ett rådjur som smyger genom snåren
  • Tystnad
  • En stund i goda vänners sällskap
  • Att kunna titta ut på spöregnet
  • Solnedgång
  • Ett kärt återseende
  • Höstfärger
  • En hunds uppskattning
  • Julafton med familjen
  • Pudersnö
  • Doften av syren
  • Känslan av att alldeles strax somna

Livskvalitet som går att köpa för pengar: (även om man inte har råd, så finns det att köpa)

  • Automatisk dammsugare
  • Sätesvärmare i bilen
  • Latte

Njut av livet, vänner! Det mesta är ju gratis.

lördag 24 januari 2009

Kvinnor, män och barn

Jag har ställt många raka frågor till män, kvinnor och barn och fått många ärliga svar. Nedan följer resultatet av min vetenskapliga studie.


Genomsnittsbarnet:
  • nekar till trötthet varje nyårsafton.
  • kan säkert flyga om han bara tar sats tillräckligt högt uppifrån.
  • är helt övertygad om att det finns en tiger under sängen.
  • kan äta ett tiotal glassar varje dag hela sommarlovet utan att bli mätt.
  • vet mer än mamma och pappa om allt det man lär sig i skolan.
  • kommer visst att gå ut med hunden varje dag - även om det regnar.
  • kan stava till elj och hävdar bestämt att det inte stavas älg.
  • blir inte alls för pigg om hon äter upp allt godis strax innan sängåendet.
  • får minsann inte ont i magen av att äta jättemycket bulldeg.
  • kan själv.
  • klarar alldeles säkert av att ha en egen ponny vid sex års ålder.
  • kan visst sin adress men har ingen lust att säga den just nu.
  • har inte alls ritat en gubbe utan en bläckfisk.
  • har ingen aning om vad det är i paketet han själv nyss slagit in.
  • är helt övertygad om att brevet kommer fram om man adresserar det "Mamma".

Genomsnittskvinnan:

  • vet inte vad det är för skillnad på mineralolja och helsyntetisk olja till bilmotorn.
  • är i princip obotlig tidsoptimist.
  • ljuger om sin vikt.
  • begriper inte varför det är så viktigt att se alla matcher i fotbolls-vm. Även den mellan Vitryssland och Indien.
  • blir smickrad om 22-åringen på Systembolaget ber henne visa körkortet.
  • tror att hon kör bil i alla fall nästan lika bra som vanligt när hon sminkar sig samtidigt.
  • skulle mycket väl kunna vara snabbare i badrummet - och hon vet om det.
  • har ingen aning om vad det sitter för motor i bilen hon äger.
  • hoppas att mannen ska stryka sin skjorta så att han kan ta hennes blus när han ändå håller på.
  • kallar en spårmejsel för "vanlig mejsel" eller "inte stjärnmejsel".
  • ser inte skillnad på en Ford och en Citroën på avstånd.

Genomsnittsmannen:

  • vet inte om han har mjukt eller hårt vatten där han bor.
  • har svårt att hitta den djupa glasskålen i sitt eget kök.
  • blir smickrad om 22-åringen på Systembolaget ber honom att visa körkortet.
  • tror att han kör bil åtminstone nästan lika bra som vanligt när han stirrar på sin nya gps.
  • tycker att det är bra om kvinnan han lever med är petigare än han själv med städningen eftersom han då slipper städa.
  • tror att det inte märks att han stirrar på hennes bröst om han har tillräckligt mörka solglasögon på sig.
  • hävdar att han inte har något emot en yngre, kvinnlig chef.
  • läser lite mer när han sitter på toaletten för att få vara ifred en stund till.
  • erkänner aldrig att han skulle vilja ha störst bil av alla killar på jobbet.
  • hoppas att kvinnan ska stryka sin egen blus så att hon kan ta hans skjorta när hon ändå håller på.
  • vet att det inte är sant att män tänker på sex varannan minut i vaket tillstånd.

För er som inte visste det - jag som skriver detta är kvinna.

Hur ska man göra?

I förmiddags pratade jag med ytterligare ett tiotal slakterier. Ingen lär ut. Jag ringde jordbruksverket och frågade om de visste något. Jag tänkte att ett statligt verk borde ha koll på vilka regler som gäller och hur man ska göra för att få rätt utbildning. Det visade sig att det faktiskt inte finns någon utbildning att gå. Jag fick också veta att lagstiftningen säger att "den person som avlivar hästar ska ha tillräcklig och erforderlig kunskap".

Hur ska man skaffa sig det då?

fredag 23 januari 2009

Jag vill lära mig att slakta hästar

Jag vill kunna avliva hästar. Jag har sett för många av dem lida med brutna ben, tarmvred, kramper, blödningar och andra hemska varianter av något som ändå kommer att leda till döden förr eller senare. Jag vill vara en av dem som kan hjälpa hästen att slippa lida i onödan.

Nödslaktbilen utgår 26 mil härifrån och det tar alltså en bra stund för den att komma, även om de som kör den alltid gör sitt bästa. Veterinärer kan vara på plats betydligt tidigare om man har tur. Har man otur står de på operation, har semester eller har telefonen i bilen när de behandlar något annat sjukt djur. Detta gäller vardagar. Vad gör man om hästen bryter ett ben så illa att den måste nödslaktas av djurskyddsskäl på julaftons eftermiddag? Eller bara en helt vanlig natt mellan lördag och söndag? Jo, man ringer jourhavande distriktsveterinär. Där jag bor sträcker sig deras distrikt enligt veterinärerna själva "över ett orimligt stort område".

Jag tänker inte här ta upp det politiskt korrekta eller inkorrekta i veterinärers eller nödslaktares arbetsområde. Jag bara konstaterar hur min verklighet ser ut. I min verklighet är det svårt att få en allvarligt lidande häst att dö fort nog. Den delen av min verklighet vill jag ändra på. Om jag är den som först kommer till platsen där en lidande häst väntar på döden vill jag helt enkelt kunna låta den slippa vänta längre än den redan gjort. Därmed menar jag inte att jag vill ta livet av var och varannan häst som har ont. De allra flesta kan man hjälpa med smärtstillande och antiinflammatoriska medel, cortizon, bandage, operation eller någon annan veterinärmedicinsk åtgärd. Jag menar bara att jag vill kunna hjälpa det fåtal hästar som verkligen behöver dö.

Idag har jag försökt ta reda på hur man gör för att få lära sig att slakta med bultpistol och avblodning. Jag har pratat med åtta slakterier. Det visade sig att sex av dem inte avlivar djur utan bara styckar djur som redan är döda. "Slakterier" i gula sidorna betyder alltså även "charkuterier". Av de två övriga var ett specialiserat på hjort, älg och annat storvilt som blivit skadeskjutet eller förirrat sig upp på större vägar och in i tätorter. Det sista slakteriet utbildar bara internt, d.v.s. när någon ny person blivit anställd blir den personen upplärd. Imorgon ska jag ringa till ett av Sveriges största slakterier.

Och jag som trodde att jordbruksverket hade utbildningar för detta! Jag trodde att man kunde ställa sig på kö för att få komma med på nästa utbildningstillfälle, betala en slant, bo på hotell och gå på kurs under några helger, göra ett slutprov, lösa någon form av licens och skaffa sig en bultpistol och en slaktkniv.

Ack vad man kan bedra sig! Jag återkommer om hur det går med min kunskap. Jag ska lära mig att slakta hästar. Så är det bara.

söndag 18 januari 2009

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Jag tog ett lån på 119.000:- för en bil. Veckan efter gick jobbet i konkurs och jag blev arbetslös.

Jag skulle bara hälsa på. Jag blev anställd.

Jag skulle bara rida ut en sväng på en lugn häst. Innan jag kom tillbaka hade ryggkotorna roterat och jag blev utdömd som människa av universitetsläkarna.

Vi skulle åka till Tallin. Det blev Paris.

Jag skulle bara titta in på vägen förbi och stannade till morgonen därpå.

Jag sa upp lägenheten eftersom jag fått tag i ett hus att hyra. Ägaren till huset ångrade sig och bröt kontraktet. Lägenheten hade redan blivit uthyrd och jag fick flytta ut efter mindre än en månad.

Jag parkerade bilen för att gå in och hämta en kompis. När jag kom ut hade brandkåren just släckt bilen.

Jag skulle inte rida men gjorde det i alla fall, ramlade av, slogs medvetslös, tappade minnet, hamnade på sjukhus och träffade där min blivande. Han visade sig senare vara otrogen.

Jag skulle bara åka dit på studiebesök med eleverna. Jag flyttade dit.

Jag satte mig på tåget till Västerås men hamnade i Eskilstuna.

Jag parkerade bilen på en bra plats med gott om utrymme. Bilen blev påkörd.

Jag skulle få löneförhöjning. Det blev ett par tusenlappar mindre.

Jag skulle bara ta lite vin. Det blev en hejdlöst rolig krogrunda.



Slutsats: Ibland tar livet oväntade vändningar. Om det blir till det bättre eller det sämre vet man aldrig förrän efteråt. Det enda man kan göra är att försöka hänga med när det egna livet tar en oväntad vändning. Och försöka bestämma sig för vilka tåg man ska hoppa på och vilka man ska vinka av när de passerar. Helst i tid, annars kan man bli stående på perrongen resten av livet.

Det kanske i och för sig är en lugn och trygg tillvaro att stå på perrongen? Det kränger ju inte så mycket där som det gör på tåget. Jag låter nog ändå någon annan avgöra hur livet på perrongen är, för jag tycker om att åka tåg.

Nu ska jag springa efter ett tåg som nyss passerade. Jag är nyfiken på vad det kan finnas ombord!

lördag 17 januari 2009

Små ting...

...som man kan göra för varandra:

  • Låna ut en jacka.
  • Skjutsa till tåget.
  • Fånga en telefon som är på väg mot betonggolvet.
  • Hålla i ett snöre.
  • Rasta en hund.

  • Fotografera en dynghög.
  • Stänga dörren.
  • Vänta en stund till.
  • Låna ut sin dammsugare.
  • Titta igenom ett kontrakt.

  • Hitta ett telefonnummer.
  • Tända lampan.
  • Starta vattenkokaren.
  • Laga mat.
  • Passa katterna över helgen.

  • Ta den andra bilen istället.
  • Ringa banken.
  • Köpa mjölk.
  • Skjutsa till skolan.
  • Hämta en bilnyckel på vägen hem från jobbet.
  • Dra upp några ogräsplantor.
  • Tvätta ett sår.
  • Skiva sockerkakan.
  • Låna ut ett par tofflor.
  • Måla lite på en fasad.


  • Ta ett kort på någon.
  • Byta bil en vecka.
  • Höja volymen.
  • Tända en lampa.
  • Låta valpen bo kvar tills nya matte har flyttat klart.


  • Gå med på promenad.
  • Torktumla ett par jeans.
  • Hämta ett glas vatten.
  • Skrapa rutorna.

Det är så lätt att uppskatta det lilla som gör så stor skillnad. Ibland har jag hört människor säga att små saker inte märks. Jag förstår inte hur de menar.

tisdag 13 januari 2009

"Har man skaffat sig ett djur måste man..."

Precis som vissa människor berör mer än andra, kan vissa djur beröra mer än andra. Naturligtvis beror det på vilken relation man har till djuret. Neontetrorna min bror hade i sitt akvarium i mellanstadieåldern berörde mig till exempel inte lika mycket som hästen RS Isac (som jag jobbade tillsammans med nästan dygnet runt i två år) gjorde. Jag har svårt att se att jag skulle bli särskilt berörd av en vandrande pinne, medan min hund är viktig för mig.

"Om man har skaffat sig ett djur måste man vara beredd på att mista det en dag" är ett gammalt välkänt citat. Troligen mest använt som skrämselpropaganda mot barn som vill skaffa kanin, marsvin, hamster, chinchilla, gerbil, kanariefågel, nakenråtta, dansmus, minigris eller något annat djur som skulle tvinga föräldrarna att plocka bajs ur en bur titt som tätt.

Faktum är att ovan nämnda välkända citat ibland kommer som ett slag i bakhuvudet och helt oväntat kliver in i den nyss så trygga verkligheten. Varje gång det händer i min närhet blir jag djupt berörd och ägnar mycket tid åt att föreställa mig hur människan i tragiken tar det hela. Ett älskat djur kan betyda så mycket, naturligtvis alldeles särskilt mycket om djuret funnits hos människan länge. En häst som man åker till varje dag, oavsett om man rider på den eller inte, oavsett om man äger den eller inte och oavsett om den var dyr eller inte, berör ens hjärta. Om människan dessutom har umgåtts med hästen varje dag i många år får den en än mer betydelsefull plats i sin människas liv.

Jag gissar att några av de viktigaste händelserna i en (häst-)människas liv kan se ut ungefär så här under arton års tid:

År 1: Häst köps. Studier avslutas.
År 2: Häst vinner tävling. Första fasta anställningen.
År 3: Häst skadas. Träffar kärlek.
År 4: Häst frisk igen. Blir sambo.
År 5: Bästa kompis får barn. Sambo blir före detta.
År 6: Blir uppsagd. Bästa kompis flyttar långt bort.
År 7: Träffar ny kärlek. Får nytt jobb.
År 8: Blir sambo med ny kärlek. Bästa kompis flyttar tillbaka.
År 9: Bästa kompis får barn igen. Blir gravid.
År 10: Föder barn. Bästa kompis allvarligt sjuk.
År 11: Ny, jättedum chef. Bästa kompis blir frisk.
År 12: Köper större hus. Blir gravid igen.
År 13: Dum chef slutar. Föder barn igen.
År 14: Sambo blir uppsagd. Barn 1 kan skriva sitt namn.
År 15: Sambo får nytt jobb. Barn 2 pratar jättebra.
År 16: Startar eget företag. Pappa dör hastigt i cancer.
År 17: Barn 1 börjar skolan. Renoverar köket.
År 18: Sambo bryter benet. Häst dör.

Ovanstående är inga orimliga eller spektakulära saker, utan sådant som passerar genom många människors liv. De första fyra åren var hästen med bland de viktigaste sakerna i livet. Därefter kom viktigare saker fram, men människan åkte till hästen nästan varje dag i alla fall. Det är ganska normalt bland hästfolk. Vissa säljer sin häst när barnen och allt det andra kommer att ta större plats i livet. Andra behåller hästen men får hjälp av någon att ta hand om den. Ett fåtal gör allt med hästen själva under småbarnstiden.

När människan i exemplet ovan - som för övrigt är påhittat - blivit uppsagd, sambon blivit före detta och bästa kompisen hade flyttat var hästen den enda levande varelse som människan träffade varje dag. Det förändrar och förstärker en hel del i relationen människa/djur. På samma sätt kommer hästen att bli den som tar en del av bästa kompisens roll när denna fått barn och alltså har mindre tid att ge under ett antal år. Konstigt? Alla som haft en relation till ett djur vet att djuret är en kär vän. Och alla som har försökt umgås eller bestämma tider med nyblivna småbarnsföräldrar vet att det är ganska svårt.


Hur många människor träffar en och samma vän varje eller nästan varje dag i arton år?
Hur många gör det ens i tre år?
Jag känner i alla fall ingen som träffat en mänsklig vän lika frekvent.


Så, nu har jag presenterat ett nytt sätt att se på vänskapen mellan människa och djur.
Det var allt jag ville idag. Tack.

måndag 12 januari 2009

Vad gör man när en Vän mår dåligt?

Kramar Vännen, så klart!
Men sedan då?

1. Åker hem? Och ringer några dagar senare och kollar hur det är?
2. Vägrar att lämna Vännen ensam?
3. Börjar gråta och säger att man inte orkar höra mer?
4. Bjuder på en krogrunda?
5. Ber vännen att rycka upp sig och sluta gnälla?
6. Köper en blomma och ett sött kort åt Vännen?
7. Säger åt Vännen att tänka på annat?
8. Sitter hos Vännen och lyssnar tills Vännen känner sig bättre?
9. Ställer raka, jobbiga och obekväma frågor till Vännen?
10. Väntar på att Vännen ska lätta sitt hjärta av sig själv?
11. Pratar med Vännens föräldrar/fru/man/vänner/lärare?
12. Skaffar en psykologtid åt Vännen?
13. ......................................

Jag vet vad jag gör när en Vän mår dåligt.
Vet du vad du gör när en Vän mår dåligt?

Vem avgör om man gjort rätt?
Vännen eller man själv?

Vill man få något riktigt bra gjort ska man anlita proffs

Det var vad jag lärde mig av ett besök på The Studio i Göteborg idag. Jag och tre kompisar var där och blev ompysslade, sminkade och fotograferade. Allt av proffs!



Så här snygg är jag inte egentligen! Det var som att kliva in i en ny värld. Jag som normalt sett smutsar ner allt jag rör vid, är svettig innan lunch och går med hästbajs till knäna om det vill sig illa ser här ju riktigt kvinnlig ut!
En anmärkningsvärd detalj är att kameran inte lägger på tio kilo som det så ofta sägs! Det är verkligen värt att veta om man skulle tvivla på att göra en sådan här sak. Jag väger mina stadiga 75 kg och ser ju helt normal ut på dessa bilder.

Slutligen vill jag kommentera att det allra roligaste var själva upplevelsen - en hel (nåja, halv) dag för att bli ompysslad och njuta i goda vänners sällskap. Ett fint yttre har ju ingenting med livskvalitet att göra, vilket inte nog kan kommenteras. Därmed heller inte sagt att det är tråkigt att ha så fina bilder på sig själv...

söndag 11 januari 2009

En spännande dag

Idag bär det av till Göteborg, Nordstan och The Studio tillsammans med tre goda vänner. Det ska bli spännande, roligt och kanske lite nervöst att få bli stylad, omhändertagen och fotograferad av proffs. Mest ser jag fram emot tiden tillsammans.

Bilder kommer...

Tänk så mycket vänner kan göra!

Länge har jag tänkt på det.
Många gånger har jag varit säker på att det ska bli av.
Ofta har jag blivit besviken för att jag inte har fått det gjort.

Nu har det blivit verklighet.
Jag har börjat blogga.


Jag har många goda vänner som står mig nära på många olika sätt. Olika vänner fyller olika funktioner för mig. Jag tror att det är så för de flesta. Några kan fylla många funktioner, andra kan ge något särskilt. Vissa behöver man inte ens prata med, det räcker med att tänka på dem. Ett fåtal, väldigt speciella vänner, kan ge nästan allt, fylla alla funktioner, lämna energi och glädje i mängder bara genom att finnas där.

Idag har jag pratat med en sådan, väldigt speciell vän - en vän som jag inte träffat eller ens pratat med på drygt åtta år. Jag fascineras av hur mycket det ger mig. Efter en timmas telefonsamtal med en människa i Skåne är jag plötsligt full av energi och ler mest hela tiden, till och med när jag diskar! Å ena sidan undrar jag nu varför det skulle försvinna åtta år innan vi hördes av, å andra sidan inser jag att jag nog inte hade värderat vännen så högt som jag nu gör om vi hörts av oftare. Hur som helst så kom vi överens om att det från och med nu är slut med så långa intervaller. Livet är för kort för att slösas bort på att inte ha kontakt med människor man tycker om.

Jag önskar alla människor den glädje som riktig vänskap ger.

Tack, Mats! Jag tror att det är din förtjänst att jag började blogga just idag.