Jag vill lära mig att slakta hästar

Jag vill kunna avliva hästar. Jag har sett för många av dem lida med brutna ben, tarmvred, kramper, blödningar och andra hemska varianter av något som ändå kommer att leda till döden förr eller senare. Jag vill vara en av dem som kan hjälpa hästen att slippa lida i onödan.

Nödslaktbilen utgår 26 mil härifrån och det tar alltså en bra stund för den att komma, även om de som kör den alltid gör sitt bästa. Veterinärer kan vara på plats betydligt tidigare om man har tur. Har man otur står de på operation, har semester eller har telefonen i bilen när de behandlar något annat sjukt djur. Detta gäller vardagar. Vad gör man om hästen bryter ett ben så illa att den måste nödslaktas av djurskyddsskäl på julaftons eftermiddag? Eller bara en helt vanlig natt mellan lördag och söndag? Jo, man ringer jourhavande distriktsveterinär. Där jag bor sträcker sig deras distrikt enligt veterinärerna själva "över ett orimligt stort område".

Jag tänker inte här ta upp det politiskt korrekta eller inkorrekta i veterinärers eller nödslaktares arbetsområde. Jag bara konstaterar hur min verklighet ser ut. I min verklighet är det svårt att få en allvarligt lidande häst att dö fort nog. Den delen av min verklighet vill jag ändra på. Om jag är den som först kommer till platsen där en lidande häst väntar på döden vill jag helt enkelt kunna låta den slippa vänta längre än den redan gjort. Därmed menar jag inte att jag vill ta livet av var och varannan häst som har ont. De allra flesta kan man hjälpa med smärtstillande och antiinflammatoriska medel, cortizon, bandage, operation eller någon annan veterinärmedicinsk åtgärd. Jag menar bara att jag vill kunna hjälpa det fåtal hästar som verkligen behöver dö.

Idag har jag försökt ta reda på hur man gör för att få lära sig att slakta med bultpistol och avblodning. Jag har pratat med åtta slakterier. Det visade sig att sex av dem inte avlivar djur utan bara styckar djur som redan är döda. "Slakterier" i gula sidorna betyder alltså även "charkuterier". Av de två övriga var ett specialiserat på hjort, älg och annat storvilt som blivit skadeskjutet eller förirrat sig upp på större vägar och in i tätorter. Det sista slakteriet utbildar bara internt, d.v.s. när någon ny person blivit anställd blir den personen upplärd. Imorgon ska jag ringa till ett av Sveriges största slakterier.

Och jag som trodde att jordbruksverket hade utbildningar för detta! Jag trodde att man kunde ställa sig på kö för att få komma med på nästa utbildningstillfälle, betala en slant, bo på hotell och gå på kurs under några helger, göra ett slutprov, lösa någon form av licens och skaffa sig en bultpistol och en slaktkniv.

Ack vad man kan bedra sig! Jag återkommer om hur det går med min kunskap. Jag ska lära mig att slakta hästar. Så är det bara.