lördag 23 november 2013

Lögnen "Lyckligt Lottad"

Igår fick jag höra det igen.

"Du är lyckligt lottad du, du har haft tur, du som får jobba med din hobby."

Jag är inte varken lyckligt lottad eller jobbar med min hobby. Ingen gav mig en lott. Jag har inte vunnit mitt yrke. Och jag jobbar inte med min hobby.

Jag har mitt yrke tack vare ett aktivt val jag gjorde när jag var nio år. Det jag gör idag beror på att jag valde att utbilda mig inom en bransch jag visste att jag skulle trivas i. Min proffessionalitet är resultatet av hårt slit. Jag flyttade hemifrån när jag var 15 år för att jag ville gå en utbildning. En utbildning som inte skulle komma att finnas senare. Jag hade alltså en chans - och det var då. Redan innan dess hade jag skaffat mig erfarenhet, vitsord och kunskap nog att få en av 16 platser på en utbildning som hade 360 sökande. Den erfarenheten och de vitsorden vann jag inte på en lott.

På fyra terminer läste jag in sex terminers skolgång. Det var schemalagda skoldagar mellan 7.00 och 20.00. Samtidigt jobbade jag extra för att försörja mig. Efter två års utbildning fick jag jobb hos en landslagsryttare. Inte heller det jobbet skrapades fram på en trisslott utan var resultatet av att jag visat vad jag gick för. Jobbet hos landslagsryttaren bestod av att sköta, putsa, rida fram, förbereda, fodra och trimma 17 hästar varje dag. Fyra av de hästarna jobbade två gånger per dag under ryttare. Det innebär 21 uppsadlingar om dagen. Sex dagar i veckan under lågsäsong, sju dagar under tävlingssäsong. Tävlingsdagarna var förresten rena semestern. Antingen åkte jag med på tävlingen med bara ett tiotal hästar och jobbade mellan 04.00 och 22.00 - men då hann jag ju sova i lastbilen ett par timmar under resan. Eller så var jag ensam hemma med bara ett tiotal hästar att rida och trimma inför nästa dag. Då fick man sovmorgon ända till 06.00. Det var faktiskt, nu när jag tänker efter, lite av en vinst att slippa åka till tävling.

Efter det pluggade jag ett år för säkerhets skull, ifall min kropp senare inte skulle tåla det yrkesval jag gjort. På två terminer läste jag in naturvetenskapligt gymnasium och 160 högskolepoäng i matte. Jag vet inte hur det är nu men på den tiden fick man inte ta studielån för eftergymnasiala studier innan man fyllt 20. Jag var 18 och hade inget sparat kapital. För att försörja mig genom studierna på komvux jobbade jag extra hos samma landslagsryttare och på en betäckningsstation som tog emot 120 uppstallade ston det året. Studier och jobb eller inga studier alls - det valet var lätt att göra. Och varken studier eller jobb vanns på lotto.

När studierna var avklarade blev jag erbjuden jobb i ett tävlings- och försäljningsstall utanför Hamburg. Erbjudandet var inte baserat på tur utan på vitsord och meriter. I det stallet jobbade jag 07.00 - 18.00 sex dagar i veckan och red mellan fem och tio hästar om dagen. Lindrigt jobb om jag jämför med det jag gjort innan, men stället höll inte den kvaliteten jag vill jobba med så jag tackade ja till ett annat erbjudande. Ett som jag fått för mina goda vitsord.

Där var det bättre och jag stannade något år. Ända tills ryggen gick sönder och de tyska läkarna skickade hem mig med orden "Du ska vara glad att du kommer från Sverige. I ditt land försörjer staten människor som inte kan jobba för sig när deras kroppar gått sönder." Flyttlasset gick tillbaka till Sverige och bestod av två tavlor, en blomma och en IKEA-kasse med kläder. Det var ju allt jag ägde eftersom jag lagt de pengar jag tjänat på utbildning! Tacksam över mitt tidigare val att plugga sökte jag till arkitektutbildningen på KTH i Stockholm. Sex månader gick utan att jag satt i en sadel men när det visade sig att KTH:s nya datasystem tappat bort det faktum att jag tackat ja till min utbildningsplats och jag ändå inte haft ont i ryggen på fem av de månaderna satt jag upp igen. Min kunskap syntes uppenbarligen och jag fick ett tiotal inridnings-, visnings-, försäljnings- och utbildningshästar på halsen. Inte på en skraplott utan på kunskap.

Det ena föder det andra och på ett par månader var jag fullbokad med lektioner, utbildningshästar, inridningar och ridskolor. Året var 1999 och jag skulle snart fylla 22. Så har det varit sedan dess. Företag har startats, utvecklats och växt, fler utbildningar har gåtts, jobberbjudanden har kommit och ibland tackats ja till, antalet kunder och deras nöjdhet har ökat. Inte på tur. På skicklighet.

Jag betalar skatt på min inkomst, jag har drivit mitt företag i hästbranschen i drygt tolv år. Genomsnittsåldern för överlevnad för företag i hästbranschen är strax under tre år. Jag sitter upp på dagens näst sista häst när andra är nyduschade och skålar in fredagsmyset, jag står till knäna i hästskit ibland, jag går ur sängen före fem på tävlingsmorgnar, lägger min semester efter höskörden och vidareutbildar mig efter arbetstid. Jag gör det för att det behövs för att lyckas i min bransch. I det yrke jag valde som nioåring. 

Nu är det 2013, jag fyller snart 36 och jag har försörjt mig på min kunskap och min kompetens i mer än halva mitt liv. I en tidsålder då inte många stannar i samma bransch mer än tio år.

Men visst är jag lyckligt lottad. Visst har jag haft tur. Jag jobbar ju med min hobby. 

torsdag 28 februari 2013

Hästkött och raketforskare

Det gapas i media om hästkött i lasagne, köttbullar och dansk pytt i panna.

Man upphör aldrig att förvånas. Man upphör aldrig att förvånas över människor och deras blåögdhet. Låt mig börja längre tillbaka i tiden. Låt mig börja strax innan köttfärs uppfanns.

Människor höll djur i fångenskap, födde upp dem för att slakta och äta dem. Man slet hårt från dräktighet till fullvuxet och slaktfärdigt djur för att få sin mat. Foder skulle skördas, ladugårdar underhållas, staket hållas hela, djuren flyttas mellan olika betesmarker och - sist men inte minst - hållas friska för att man senare skulle kunna äta upp dem med hälsan i behåll. Ett annat alternativ var att slakta djur som man slapp föda upp. Det kallades för jakt och innebar att man kunde stå där i skogen, några kilometer hemifrån, med en död älg framför sig. Det var också ganska tungt och jobbigt. Idag är det lättare när man kan släpa den bakom fyrhjulingen istället för att gå hem och sela upp hästen.

Hursomhelst. Man har kommit till ett läge där man står med ett dött djur framför sig och inför uppgiften att förvandla det döda djuret till mat. Börja med att tömma det på blod för att köttet ska kunna beredas. Där var den första förlusten, 40 liter potentiell mat rinner ut på backen - och någon uppfann blodpuddingen. Fortsätt med att ta ur djuret (mag/tarm-kanal plockas bort). De delarna är inte kalas för människor att äta. Man kan bli ganska ordentligt dålig av att äta det som kommit halvvägs genom jäsningsprocessen, galla är rejält onyttigt att stoppa i truten och lite längre bak i systemet finns bakterien e-coli som är fullt kapabel att ta livet av en människa. Men det är ändå en förlust på något sätt - så på brittiska öarna hittade man på maträtten "fylld mage" där man använder någon av magarna på idisslaren (jag är osäker på vilken) och i andra delar av världen tog man vara på tarmarna i väntan på att kunna använda dem till något. Senare visade det sig vara korv.

Man flår djuret och använder huden. Så fortsätter processen kroppsdel för kroppsdel och man tar till vara på allt man kan. Till slut står man där med ett allt naknare skelett på ena sidan och tillvaratagna styckningsdelar på den andra. I högen "tillvaratagna styckningsdelar" ryms utöver muskler de flesta organ såsom njure, lunga, hjärta och lever. På den första sidan, där det allt naknare skelettet finns, sitter det vi idag kallar revbensspjäll kvar på revbenen. Det är ganska trist kött, trådigt och segt, men med tillräcklig mängd kryddor och olja i marineringen kan man äta det också - om djuret vi just styckat var en gris när det levde. Om djuret var en ko eller en älg är det värre. Det köttet är så torrt och segt att man knappt kan tugga det. Icke desto mindre är det kött och det vill man inte slänga. Någon uppfann köttkvarnen - och köttfärsen var född!

Ungefär här befinner vi människor oss fortfarande i vår utveckling av slaktteknik. Den största skillnaden mellan nu och då stavas lönsamhet. Mattrender ändras och slakterierna anpassar sig. Det är lättare att sälja köttfärs än kotunga. Njure blir kvar i affärens hyllor medan ryggbiff hamnar i kundernas vagnar. Innanlår och köttfärs går åt, grytbitar av ytterlår gör det inte. Är man som slakteriägare någorlunda begåvad och har en aningens sinne för lönsamhet inser man snabbt att det är mer lönsamt att stoppa ytterlåret i kvarnen och sälja den som köttfärs än att finstycka den och märka den som just "grytbitar av ytterlår". Ner i samma kvarn kan man stoppa det mesta som inte är attraktivt på marknaden. Konsumenten är nöjd, köttfärsen är lätt att tillreda och ungarna äter köttfärssås, tacos, köttbullar och lasagne för glatta livet.

Vi backar till det där med lönsamhet. Sverige är ett av världens dyraste länder att ha anställd personal i. En stor del av vår produktion flyttas därför utomlands; ibland hela produktionen och ibland delar av den. Man behöver inte vara raketforskare för att begripa att det är många led som kan flyttas utomlands mellan stadierna "ko" och "lasagne".

Alla människor har en ekonomisk gräns för sin etik. Du också.

Om kravet är att en kvalitetskontrollerad, välkryddad, färdiglagad, plastförpackad, infryst, transporterad trehundrasjuttiofemgrams nötfärslasagne ska kosta 26.90 krävs kanske inte heller någon raketforskare för att förstå att det kanske inte är kvalitetskontrollerad nötfärslasagne man köper? Någonstans längs vägen kanske någons ekonomiska etikgräns passerades och någon kanske hivade i en gammal häst mellan korna? Alldeles säkert är det så eftersom man  ju hittat hästkött i nämnda lasagne.

Folket på Findus är arga, de hade ju bara några veckor tidigare blivit lovade att det skulle vara 100% nötkött. Jag förstår att de är arga. Jag vet hur det känns att köpa något som inte motsvarar förväntningarna. Jag tycker också, precis som många andra, att man som konsument ska kunna lita på innehållsförteckningen på förpackningen. Jag tycker att kvalitetsgranskning är bra och jag tycker att man ska kunna lita på svenska företag. Men lönsamheten någonstans mellan "ko" och "lasagne" ändrade på det jag tycker - och jag är inte förvånad.

Man upphör aldrig att förvånas över människor och deras blåögdhet, men det finns uppenbarligen för få raketforskare.

tisdag 10 juli 2012

6.500.000 USD

Dear Friend,

I know it will be a surprise for you to receive my email through the Internet which may not be the best method of sending you this kind of proposal due to the abuse of the Internet. My name is Morgan Peterson, I work with the Finance Unit Netherlands, we are in charge of auditing foreign account holder.
During our last annual inspections of all foreign account holders, My department found a dormant account with an enormous sum of US 6,500,000.00 (Six Million Five Hundred Thousand US Dollars) which was deposited by one Mr. Jerry R. Williams a British citizen,in regards to why the account has be dormant My department set up an investigation comity to investigate the account,and I was the chairman of the investigation comity. to my investigation why the account has not be operative for so long I found out that the account holder has died in a plane crash in November 1999 which lead to the dormant of the account.
As I investigate further I found out the late Jerry R. Williams has not indicated any beneficiary or next of kin in his certificate of deposit with the bank,and to the law of my country here in Netherlands when an account is dormant for more than eight 8 years the authority (Ministry of finance) has every  tendency to confiscate the account and the money will go into the government account. In regards to that,am contacting you to stand as the beneficiary to the deceased account since you are not a Netherlands citizen. I will provide all support proof documents to put you in the place of beneficiary to the funds upon your interest to the proposal.
I will need us to work together if you are interested, I assure you of all useful information that we enable us transfer the money out of the deceased account into your own designated bank account in your country legally.Kindly Write me directly with your Name, Address, Telephone and fax number on my private email: morgan.peterson2@aim.com so I can explain the procedures to you better on telephone conversation as I await your prompt responds
 
Best Regards,
Morgan Peterson

..................................................................................

Hello Morgan!

You know.. It was not really a huge surprise for me receiving your e-mail through the internet. In fact it would have been a lot more surprising receiving your e-mail into my fysical mailbox.

Since you are introducing yourself by telling wich company you work for and wich position you have, I will be polite and do the same! My name is Ulle Östmark and I work as an executive leader at a non profit ridning school for disabled.

I must say you do have very strange laws in Netherlands. Are you sure that it is true that if an account is dormant for only eight years, it gives the government the right to take the money? Just like that? And if so - are you absolutely sure that this law does not affect people who are not citizens of the Netherlands? I mean - the money is still in your country. But if so, under which law is the money if not under the law of the Netherlands? Wouldn't it most likely be under British laws, since the account holder is British?

Anyway, i truly appreciate your offer and I am sure you know all about these laws, since it is your proffession. I'm sorry if I made it seem like I ever doubted that you are true. It is extremely kind of you to manage this transfer and all the needed paper work for to get the money to a person you do not even know. The most impressive thing of all is the fact that you are doing it in your spare time, managing it all from your private e-mail. Thanks a lot!

Dear friend, you do have all my confidence and trust, because this offer of yours seems to be perfectly true. There is only one thing that makes me suspicious, please let me explain! As I took a class about "safety on the internet" this spring, the educator told me that I was to be a little bit suspicios if an e-mail is automatically marked as "spam". He also told me that I should not answer that kind of e-mails, nor click any links in it.

Finally, my solution of this little problem was to answer your e-mail in my blog and just send you a link to it.
I am looking forward to hear from you again.
Best regards
/Ulle

fredag 9 mars 2012

Den Mediakåta Melodifestivalens Matematik

Melodifestivalen.

Hyllas av media. Ger utslag hos sanna musiker. Dristar unga tonåringar till gängbildning på rasterna. Leder bloggligan. Drog 3.415.000 tittare i första deltävlingen, 3.365.000 i andra deltävlingen och 3.340.000 i den tredje. Är ett av världens mest twittrade ämnen. Ger 62.700.000 träffar gå Google. Får ett helt program av Uppdrag Granskning tillägnat sig. Diskuteras i Karlavagnen i P4. Och så vidare.

Hittills har tre deltävlingar gått av stapeln och de har tillsammans dragit 10.120.000 tittare. Låt säga att var tionde tittare laddar upp inför festivalen med 0,5 kg. godis. Jag tror att det är lågt räknat men låt ändå säga att det är så. Gissningsvis kostar det där godiset ungefär 7 kr/hg, dvs. ett halvkilo går på 35 spänn. Lägg till en flaska läsk för en tjuga så har var tionde tittare spenderat 55 riksdaler på något som av vår svenska stat betraktas som mat och därför är belagt med endast 12% moms.

Nu till själva matematiken. Om min gissning är med sanningen överensstämmande har 1.012.000 tittare spenderat 55.660.000 kronor på läsk och godis. Det ger staten 5.963.571 kronor och 43 öre i momsintäkter. För tre deltävlingar. Lågt räknat - och då har jag inte räknat med att någon dricker vin, äter ostbågar, dippar chips eller njuter av räkor till sagda musiktävling.

Hur mycket jag än hör om Ranelids pinsamma framträdande, om att fel låt vann, om att Christer Björkman är korrupt och om att låtarna är sämre än någonsin så går det inte. Hur många besvikna facebook-statusar jag än läser och hur lite jag än följer med i detta mediakåta spektakel så kan jag inte låta bli. Jag kan inte låta bli att fundera på pengarna det genererar. Jag har ju inte ens räknat med det som gästerna på plats i studion spenderar inför och på själva galakvällen.

Jag vill bara presentera ett samhällsekonomiskt vinnande förslag. Skulle vi kunna enas om att de momsintäkter som genereras på godis och läsk under melodifestivalkvällarna får gå till barns välbefinnande?

söndag 1 januari 2012

Nyårsfirande i lösdriften

Förra nyåret var det första nyåret jag hade hästar hemma på lösdrift i Sverige . Det var massor av snö, lite halt på sina ställen i hagen och fyra av sju hästar skulle uppleva sina första fyrverkerier under utevistelse. Jag var aningen orolig men det visade sig gå bra. De travade några varv i hagen, någon enstaka galopperade några steg. Mest såg de till att hålla sig nära varandra och hela tiden ha en flyktväg öppen. Fyrverkerierna pågick under en dryg halvtimma och bara några minuter efter att det tystnat var hästarna vaksamma men stillastående och lugna.

I år var det annorlunda. Smällarna började ljuda redan före skymningen, hunden blev orolig och jag gick mellan köket och lösdriften en gång i halvtimman för att hålla koll på hästarna. Inte en kuse brydde sig så framåt sjutiden drog jag ner besöken till en gång i timman.

De första raketerna sköts upp strax efter halv tio och när jag såg dem genom köksfönstret gick jag ut igen - bara för att mötas av frustande hästar som letade efter något gott att äta i ligghallens halm. En låg och sov så jag antog att de inte sett fyrverkeriet eftersom allihop var inne. Jag gick hem och tog en kopp kaffe till i väntan på att det skulle braka lös på riktigt. Redan före elva var det igång igen. På med kläderna för säkert femtonde gången den kvällen. Irritationen över vuxna människor som inte tycks förstå att årsskiften sker vid midnatt hade nu stigit till en närmast bisarr nivå. Med en skakande hund inknölad under jackan gick jag ut igen - bara för att upptäcka att jag med min ankomst skrämde fyra sovande hästar mer än vad fyrverkerierna redan gjort. De två som inte låg och sov stod ute och kliade varandra. Jag gick hem igen, glad över att nästa gång jag skulle behöva gå ut åtminstone skulle bli den sista gången.

Bara för sakens skull gjorde jag en ljudinspelning den sista gången jag var ute för att kunna beskriva hästarnas reaktioner i efterhand. Nämnda ljudinspelning följer i nedtecknat format.

23.39 Jag ställer mig utanför grinden. Pelle äter, de andra fem står ute och slöar.
23.40 Hia kommer och hälsar.
23.41 En raket skjuts upp 700 meter bort. Avokado höjer huvudet, Hia har hälsat klart och går tillbaka. Dayson går runt Hia för att se bättre.
23.42 Alla står stilla.
23.43 Det skjuts raketer på fyra ställen i närheten. Alla står stilla.
23.44 Pelle märker att jag har kommit och tror att han ska få kraftfoder.
23.45 Raketerna är nu oavbrutna och på mellan fem och tio ställen inom synhåll. De närmaste är 200 meter bort. Alla står stilla.
23.46 Hia går in och går ett varv i ligghallen. Han tar med sig en tugga hö på vägen tillbaka.
23.47 Kelvin tar Hias hö ur munnen på honom. Hia biter Kelvin.
23. 48 Alla står stilla.
23.49 Alla står stilla.
23.50 Alla står stilla.
23.51 Pelle ledsnar på att inte få något kraftfoder och går tillbaka till höet.
23.52 Senne går till vattnet. Dayson travar ifatt och säger åt Senne att han inte får dricka ur den vänstra vattenkoppen. Senne går till den högra vattenkoppen och Dayson går tillbaka.
23.53 Avokado vill leka och biter Kelvin i frambenet.
23.54 Senne har druckit klart och kommer tillbaka till de andra. Avokado tvingar även honom att leka.
23.55 En ny sorts raket lyser upp hela himlen. Hia gnäggar och lyfter huvudet. Dayson samlar flocken lite tätare.
23.56 Senne kissar. Dayson går och hämtar Pelle.
23.57 Hia, Kelvin och Avokado kissar också.
23.58 Fyrverkerierna eskalerar, jag räknar till 21 platser och undrar om hästarna inte borde bli oroliga. Dayson vallar flocken ett varv runt höhäcken i kolonn med tre, bog vid bog. Vilken yrkeskavallerist som helst hade varit stolt!
23.59 Pelle vill gå tillbaka och äta. Dayson hindrar honom. Hia höjer huvudet och ser lite spänd ut. Kelvin krubbiter på en stolpe.
00.00 Alla står stilla.
00.01 Alla står stilla.
00.02 Alla står stilla.
00.03 Hia byter plats. Avokado går efter och ställer sig bredvid Hia.
00.04 Pelle vrider på huvudet. Hia tar med sig flocken och går ut i lerhagen och tillbaka igen.
00.05 Pelle och Hia bajsar. Hia byter plats.
00.06 En raket skapar dagsljus och Dayson tvingar alla att trava femton meter. Senne dricker igen.
00.07 Senne går tillbaka. Hia byter plats. Dayson går ett varv runt höhäcken.
00.08 En till raket gör dagsljus. Avokado tar ett steg åt sidan. Killen suckar och går till höet. Man hör ett festande gäng skåla och hästarna tittar ditåt.
00.09 Hia går ut i lerhagen och stannar fem meter från flocken
00.10 Hia går tillbaka till flocken. Kelvin krubbiter på en stolpe.
00.11 Närmsta grannarna startar sitt fyrverkeri. Alla står stilla. Jag får ett sms.
00.12 Hia biter Senne eftersom han inte flyttar på sig tillräckligt fort. Senne suckar och går två steg framåt.
00.13 Det är fyrverkerier på elva ställen inom synhåll. Jag går in i hagen och kollar om båda vattenkopparna fungerar. Alla hästar följer efter.
00.14 Hia vill bli kliad. Kelvin, Pelle och Dayson ställer sig på kö bakom.
00.15 Jag kliar Hia och Kelvin. Dayson dricker.
00.16 Jag kliar Pelle och Dayson. Kelvin kliar sig på dörrmattan.
00.17 Fyrverkerierna börjar avta, det är bara sex ställen som skjuter raketer nu. Alla står stilla.
00.18 Dayson, Hia och Avokado går in i ligghallen.
00.19 Kelvin dricker.
00.20 Pelle och Senne går in i ligghallen. Hia går ut och kliar sig på dörrmattan.
00.21 Pelle rullar sig i halmen.
00.22 Kelvin går in i ligghallen. Avokado går ut och äter.
00.23 Fyrverkerierna slutar. Kelvin rullar sig.
00.24 Alla står stilla.
00.25 Alla står stilla.
00.26 Alla står stilla.
00.27 Kelvin går och lägger sig.
00.28 Dayson går och lägger sig.
00.29 Dayson reser sig för att hämta in Hia i ligghallen och lägger sig igen.
00.30 Senne går och lägger sig. Jag går hem.

Sammanfattningsvis kan det om min hästflock sägas att när det under 42 minuters tid oavbrutet avfyras raketer inom 700 meters radie från ligghallen så travar de sammanlagt omkring 15 meter var. Sju minuter efter att sista raketen har skjutits upp är dessutom tre av sex hästar så avslappnade att de väljer att lägga sig ner. Om jag jämför det beteendet med hur det brukar se ut i boxen hos de hästar jag har mockat åt på nyårsdagen så kan jag inte bli annat än stolt över min flock och glad över att jag valt att låta dem leva ett riktigt hästliv. I det livet mina hästar lever har de själva bestämt vem som har ansvar för vad, vem som ska hålla vakt och vem som talar om när något är farligt på riktigt.

Jag kommer alltid, så länge jag har lösdrift, att fira tolvslaget hos hästarna. Fast nästa år bjuder jag in till middag vid långbord i ladugården för vänner och inackorderingar. Klädsel: Scooteroverall. Välkomna!

söndag 18 december 2011

Önskelista till Tomtefar

Lika bra att offentliggöra den. Man vet ju aldrig om det ger resultat!
  1. Lunch/middag/fika med Bert Karlsson (den riktiga - även om faddrarnas middagsbjudning var fantastisk).
  2. Teknisk pryl/tekniska prylar som krävs för att kunna Skypa om man har en dator med högtalare men utan mic och utan webkamera.
  3. En liten och lätt men jättestark pannlampa (att sätta runt halsen på hunden så han syns i mörkret).
  4. En kurs i något jag inte provat tidigare (dock ej något livsfarligt).
  5. En välanvänd och sliten slöjdbänk utan färgrester (får vara max 155 cm lång och 60 cm djup inkl. utstickande delar).
  6. En BackApp (jag är 180 cm lång och vill ha en utan hjul med skai-sits och röd kula).

måndag 21 november 2011

Kairo är en krigszon och en vän är där

För nästan tolv år sedan lärde jag känna en liten flicka. Hon red på ridskolan där jag jobbade då och hon var en av de allra mest ambitiösa. Hon utstrålade en glöd som bara ett fåtal människor gör. Allt hon gjorde var hon bäst på.

På den tiden hade jag ännu inte sett särskilt många ungdomar falla i något av de hål som finns att falla i för de unga människor som sätter sig själva åt sidan i sin jakt på framgång. Ändå oroade jag mig emellanåt för hur det skulle gå för henne den dag verkligheten skulle komma att hinna ifatt henne.

Ridskolan lades ner och flickan köpte en egen ponny. Stoet var oerhört svårridet men flickan klarade av henne utan större bekymmer. Flickan skötte sin ponny på bästa tänkbara sätt och lade ner sin själ i hennes välmående. Samtidigt spelade flickan fiol på högsta nivå, dvs. på Göteborgsoperan redan som 14-åring. De hon spelade ihop med hade spelat mer än dubbelt så många år som flickan hade levt. Högsta betyg hade hon i skolan om jag minns rätt. Dansade tango - och gjorde det riktigt bra dessutom! Samtidigt lyckades hon hålla kontakten med sina vänner och umgås med sina föräldrar och sin lillebror.

Den lilla flickan är idag en ung vuxen, en i sanning fantastisk människa. Hon har kvar sin glöd, sin drivkraft och sitt engagemang i det som är viktigt för henne. Hon har slutat både plugga och rida, hon har lagt undan fiolen och hon dansar tango bara för att ladda batterierna. Engagemanget är riktat åt ett och endast ett håll. Mot politiken.

Rebecka Carlsson är språkrör för Grön Ungdom och hon befinner sig i Kairo. Läs hennes blogg, se hennes videoklipp och följ henne på twitter.

Gör åtminstone något av det. Det är en order!