Nyårsfirande i lösdriften

Förra nyåret var det första nyåret jag hade hästar hemma på lösdrift i Sverige . Det var massor av snö, lite halt på sina ställen i hagen och fyra av sju hästar skulle uppleva sina första fyrverkerier under utevistelse. Jag var aningen orolig men det visade sig gå bra. De travade några varv i hagen, någon enstaka galopperade några steg. Mest såg de till att hålla sig nära varandra och hela tiden ha en flyktväg öppen. Fyrverkerierna pågick under en dryg halvtimma och bara några minuter efter att det tystnat var hästarna vaksamma men stillastående och lugna.

I år var det annorlunda. Smällarna började ljuda redan före skymningen, hunden blev orolig och jag gick mellan köket och lösdriften en gång i halvtimman för att hålla koll på hästarna. Inte en kuse brydde sig så framåt sjutiden drog jag ner besöken till en gång i timman.

De första raketerna sköts upp strax efter halv tio och när jag såg dem genom köksfönstret gick jag ut igen - bara för att mötas av frustande hästar som letade efter något gott att äta i ligghallens halm. En låg och sov så jag antog att de inte sett fyrverkeriet eftersom allihop var inne. Jag gick hem och tog en kopp kaffe till i väntan på att det skulle braka lös på riktigt. Redan före elva var det igång igen. På med kläderna för säkert femtonde gången den kvällen. Irritationen över vuxna människor som inte tycks förstå att årsskiften sker vid midnatt hade nu stigit till en närmast bisarr nivå. Med en skakande hund inknölad under jackan gick jag ut igen - bara för att upptäcka att jag med min ankomst skrämde fyra sovande hästar mer än vad fyrverkerierna redan gjort. De två som inte låg och sov stod ute och kliade varandra. Jag gick hem igen, glad över att nästa gång jag skulle behöva gå ut åtminstone skulle bli den sista gången.

Bara för sakens skull gjorde jag en ljudinspelning den sista gången jag var ute för att kunna beskriva hästarnas reaktioner i efterhand. Nämnda ljudinspelning följer i nedtecknat format.

23.39 Jag ställer mig utanför grinden. Pelle äter, de andra fem står ute och slöar.

23.40 Hia kommer och hälsar.

23.41 En raket skjuts upp 700 meter bort. Avokado höjer huvudet, Hia har hälsat klart och går tillbaka. Dayson går runt Hia för att se bättre.

23.42 Alla står stilla.

23.43 Det skjuts raketer på fyra ställen i närheten. Alla står stilla.

23.44 Pelle märker att jag har kommit och tror att han ska få kraftfoder.

23.45 Raketerna är nu oavbrutna och på mellan fem och tio ställen inom synhåll. De närmaste är 200 meter bort. Alla står stilla.

23.46 Hia går in och går ett varv i ligghallen. Han tar med sig en tugga hö på vägen tillbaka.

23.47 Kelvin tar Hias hö ur munnen på honom. Hia biter Kelvin.

23. 48 Alla står stilla.

23.49 Alla står stilla.

23.50 Alla står stilla.

23.51 Pelle ledsnar på att inte få något kraftfoder och går tillbaka till höet.

23.52 Senne går till vattnet. Dayson travar ifatt och säger åt Senne att han inte får dricka ur den vänstra vattenkoppen. Senne går till den högra vattenkoppen och Dayson går tillbaka.

23.53 Avokado vill leka och biter Kelvin i frambenet.

23.54 Senne har druckit klart och kommer tillbaka till de andra. Avokado tvingar även honom att leka.

23.55 En ny sorts raket lyser upp hela himlen. Hia gnäggar och lyfter huvudet. Dayson samlar flocken lite tätare.

23.56 Senne kissar. Dayson går och hämtar Pelle.

23.57 Hia, Kelvin och Avokado kissar också.

23.58 Fyrverkerierna eskalerar, jag räknar till 21 platser och undrar om hästarna inte borde bli oroliga. Dayson vallar flocken ett varv runt höhäcken i kolonn med tre, bog vid bog. Vilken yrkeskavallerist som helst hade varit stolt!

23.59 Pelle vill gå tillbaka och äta. Dayson hindrar honom. Hia höjer huvudet och ser lite spänd ut. Kelvin krubbiter på en stolpe.

00.00 Alla står stilla.

00.01 Alla står stilla.

00.02 Alla står stilla.

00.03 Hia byter plats. Avokado går efter och ställer sig bredvid Hia.

00.04 Pelle vrider på huvudet. Hia tar med sig flocken och går ut i lerhagen och tillbaka igen.

00.05 Pelle och Hia bajsar. Hia byter plats.

00.06 En raket skapar dagsljus och Dayson tvingar alla att trava femton meter. Senne dricker igen.

00.07 Senne går tillbaka. Hia byter plats. Dayson går ett varv runt höhäcken.

00.08 En till raket gör dagsljus. Avokado tar ett steg åt sidan. Killen suckar och går till höet. Man hör ett festande gäng skåla och hästarna tittar ditåt.

00.09 Hia går ut i lerhagen och stannar fem meter från flocken

00.10 Hia går tillbaka till flocken. Kelvin krubbiter på en stolpe.

00.11 Närmsta grannarna startar sitt fyrverkeri. Alla står stilla. Jag får ett sms.

00.12 Hia biter Senne eftersom han inte flyttar på sig tillräckligt fort. Senne suckar och går två steg framåt.

00.13 Det är fyrverkerier på elva ställen inom synhåll. Jag går in i hagen och kollar om båda vattenkopparna fungerar. Alla hästar följer efter.

00.14 Hia vill bli kliad. Kelvin, Pelle och Dayson ställer sig på kö bakom.

00.15 Jag kliar Hia och Kelvin. Dayson dricker.

00.16 Jag kliar Pelle och Dayson. Kelvin kliar sig på dörrmattan.

00.17 Fyrverkerierna börjar avta, det är bara sex ställen som skjuter raketer nu. Alla står stilla.

00.18 Dayson, Hia och Avokado går in i ligghallen.

00.19 Kelvin dricker.

00.20 Pelle och Senne går in i ligghallen. Hia går ut och kliar sig på dörrmattan.

00.21 Pelle rullar sig i halmen.

00.22 Kelvin går in i ligghallen. Avokado går ut och äter.

00.23 Fyrverkerierna slutar. Kelvin rullar sig.

00.24 Alla står stilla.

00.25 Alla står stilla.

00.26 Alla står stilla.

00.27 Kelvin går och lägger sig.

00.28 Dayson går och lägger sig.

00.29 Dayson reser sig för att hämta in Hia i ligghallen och lägger sig igen.

00.30 Senne går och lägger sig. Jag går hem.

Sammanfattningsvis kan det om min hästflock sägas att när det under 42 minuters tid oavbrutet avfyras raketer inom 700 meters radie från ligghallen så travar de sammanlagt omkring 15 meter var. Sju minuter efter att sista raketen har skjutits upp är dessutom tre av sex hästar så avslappnade att de väljer att lägga sig ner. Om jag jämför det beteendet med hur det brukar se ut i boxen hos de hästar jag har mockat åt på nyårsdagen så kan jag inte bli annat än stolt över min flock och glad över att jag valt att låta dem leva ett riktigt hästliv. I det livet mina hästar lever har de själva bestämt vem som har ansvar för vad, vem som ska hålla vakt och vem som talar om när något är farligt på riktigt.

Jag kommer alltid, så länge jag har lösdrift, att fira tolvslaget hos hästarna. Fast nästa år bjuder jag in till middag vid långbord i ladugården för vänner och inackorderingar. Klädsel: Scooteroverall. Välkomna!

Önskelista till Tomtefar

Lika bra att offentliggöra den. Man vet ju aldrig om det ger resultat!

1. Lunch/middag/fika med Bert Karlsson (den riktiga - även om faddrarnas middagsbjudning var fantastisk).
2. Teknisk pryl/tekniska prylar som krävs för att kunna Skypa om man har en dator med högtalare men utan mic och utan webkamera.
3. En liten och lätt men jättestark pannlampa (att sätta runt halsen på hunden så han syns i mörkret).
4. En kurs i något jag inte provat tidigare (dock ej något livsfarligt).
5. En välanvänd och sliten slöjdbänk utan färgrester (får vara max 155 cm lång och 60 cm djup inkl. utstickande delar).
6. En BackApp (jag är 180 cm lång och vill ha en utan hjul med skai-sits och röd kula).

Kairo är en krigszon och en vän är där

För nästan tolv år sedan lärde jag känna en liten flicka. Hon red på ridskolan där jag jobbade då och hon var en av de allra mest ambitiösa. Hon utstrålade en glöd som bara ett fåtal människor gör. Allt hon gjorde var hon bäst på.

På den tiden hade jag ännu inte sett särskilt många ungdomar falla i något av de hål som finns att falla i för de unga människor som sätter sig själva åt sidan i sin jakt på framgång. Ändå oroade jag mig emellanåt för hur det skulle gå för henne den dag verkligheten skulle komma att hinna ifatt henne.

Ridskolan lades ner och flickan köpte en egen ponny. Stoet var oerhört svårridet men flickan klarade av henne utan större bekymmer. Flickan skötte sin ponny på bästa tänkbara sätt och lade ner sin själ i hennes välmående. Samtidigt spelade flickan fiol på högsta nivå, dvs. på Göteborgsoperan redan som 14-åring. De hon spelade ihop med hade spelat mer än dubbelt så många år som flickan hade levt. Högsta betyg hade hon i skolan om jag minns rätt. Dansade tango - och gjorde det riktigt bra dessutom! Samtidigt lyckades hon hålla kontakten med sina vänner och umgås med sina föräldrar och sin lillebror.

Den lilla flickan är idag en ung vuxen, en i sanning fantastisk människa. Hon har kvar sin glöd, sin drivkraft och sitt engagemang i det som är viktigt för henne. Hon har slutat både plugga och rida, hon har lagt undan fiolen och hon dansar tango bara för att ladda batterierna. Engagemanget är riktat åt ett och endast ett håll. Mot politiken.

Rebecka Carlsson är språkrör för Grön Ungdom och hon befinner sig i Kairo. Läs hennes blogg, se hennes videoklipp och följ henne på twitter.

Gör åtminstone något av det. Det är en order!

Livserfarenhet och dylika brister

Jag jobbar på en ridskola och på den ridskolan håller jag bl.a. fristående kurser varannan fredag. Igår var temat "Prova på-ridning för vuxna". Vanligtvis fylls sådana kurser (vilka hålls ett par eller tre gånger per år) av ridande barns föräldrar. Vissa har ridit regelbundet tidigare men inte suttit på en häst sedan innan barnen kom, andra har provat några gånger tidigare och ett fåtal har aldrig gränslat en häst. Igår var ett undantag på många sätt.

Ingen red för första gången. En kille hade ridit en gång på en turridning i förra veckan och tyckte att det var så roligt att han ville rida mer. (Oftast har förstagångsryttare en så brutal form av träningsvärk efter en hel turridning att de aldrig mer vill sitta i en sadel). Tre hade haft egna hästar för länge sedan och två av dessa hade tävlat.

En kvinna skilde sig från mängden. För det första var hon 70 år och för det andra verkade hon väldigt säker i sitt hanterande av hästarna. Jag frågade henne om hon hade ridit tidigare och svaret jag fick var att hon ridit ganska mycket men att hon hade ramlat av sist hon red och därför blivit lite rädd och inte suttit upp igen.

Det händer att ryttare blir rädda av att ramla av och för att minska den eventuella framtida rädslan är det viktigt att komma upp i sadeln så snart som möjligt igen efter avtrillningen, helst inom några minuter. Blir ryttaren skadad i samband med fallet så är det inte alltid den möjligheten finns men inom några veckor brukar de flesta ryttare vara i sadeln igen. Min nästa fråga var således självklar.

- Hur länge sedan var det du ramlade av?

- Jaa, det är ganska exakt fyrtio år nu.

Nu får det vara nog!

För snart ett dygn sedan fick jag ett samtal från ett litet, litet barn. Från en ung vuxen.

Samtalet varade någonstans mellan en och två timmar och innehöll allt viktigt. Sann vänskap, saknad, förtvivlan, kärlek och förtroende. Gråt, längtan, erkännande, välvilja, omtanke och ärlighet. Vi pratade om mycket som jag aldrig kommer att berätta vidare, saker som sitter fast i starka känslor. Saker som påverkar stora val, saker som skapar framtid och mående, saker som bygger en människas personlighet och präglar en människas själ.

Jag är stolt och tacksam för att det var just jag som fick det där samtalet och jag har tänkt mycket på det sedan dess. Jag vågar påstå att jag minns allt som sades under de där timmarna, men en i sammanhanget liten detalj fastnade på ett annat sätt än allt det andra som sades. Det fastnade på en annan plats i mig.

"Jag är jätterädd att du ska få cancer för att du röker. Jag vill att du ska sluta."

För snart ett dygn sedan fick jag ett samtal från ett litet, litet barn. Från en ung vuxen. Det ändrade mitt liv, för jag har slutat röka nu.

The last ten years

Oh, the last ten years, it's been quite a trip
Over thirty-six-hundred spins around without a cosmic slip
But within the realm of our atmosphere
We're 'bout as out of whack as we've ever been in a million years
We watched the Y2K scare in a panic
An' we watched as time proved Nostrodamus wrong
An' we watched as Mother Nature shook the planet
An' cellular replaced the telephone
We lost Charlie Brown, Ray Charles an' Johnny Cash
We even lost Superman.

Well, the last ten years, look at the hills we've climbed
The best golfer's black, the best rapper's white an' it's about damn time
But we'd best beware, there's a brand new fight, you see
An' I hate to say we might be our own worst enemy
We watched Oklahoma sifting through the damage
An' we watched a US President get caught
We watched shareholders watch their savings vanish
We all cried when we watched those towers fall
We lost Minnie Pearl, Ron Reagan and Sam I Am
We even lost Superman, mhm.

Expensive gas an' free downloads
The dot com boom, an' reality shows
What's gonna happen next is anybody's guess
Satellite radio and hybrid cars
Handheld computers an' a trip to Mars
It's all become a part of who we are
In the last ten years.
In the last ten years
We lost George Harrison, John Paul and June Carter-Cash
Hell, we even lost Superman

Gonna miss you, Chris...

Till Dom Ensamma

1991 släppte Mauro Scocco albumet "Dr Space Dagbok". Då var jag 13 år. Jag har ingen aning om huruvuda min bror, som stod för all musik i familjen, någonsin köpte något av Scocco men jag minns min känsla när jag hörde "Till Dom Ensamma" upprepas i radion. Om den gick som en sommarplåga eller under längre tid minns jag inte heller. Det är bara känslan som sitter kvar. Känslan av att det där inte är på riktigt, som om det han sjunger om ändå inte finns.

Visst är det en hård värld där utanför och visst är den full av ensamma människor. Det har han rätt i. Det är ingen som hör mig och det är ingen som ser mig när jag går. Visst verkar det som att kärleken är till för några få och när jag bäst behöver någon är det ingen som orkar höra på.

"Det här är en sång för alla dom

som aldrig hittat nå'n

att dela sin glädje och sorg med.

En sång för alla dom

som inte kommer hem till

någon som frågar hur det är.

Den här sången är till dom."

Som om det vore synd om dem då eller? Folk delar sina liv med varandra, men inte fan förekommer det att de delar både glädje och sorg med varandra. Ingen kommer hem till någon som frågar hur det är. Det där finns inte och Scoccos bild av att det är synd om alla som inte lever i en utopi tyder bara på att han själv har en vrickad världsbild.

Ingen frågar när jag kommer, ingen saknar mig när jag går, ingen delar min dröm, ingen undrar hur jag mår. Det är helt riktigt. Han ser människor omkring sig som jobbar dygnet runt och påstår att det beror på att de gör det för att slippa känna efter hur de egentligen mår. Det har inte med mående att göra, det är bara så man lever sitt liv.

Standardtillståndet är likgiltighet. Far- och morföräldrar dör och man gråter en skvätt på begravningen. Är man ledsen efteråt så är det ju synd men då kan man alltid få en kanelbulle och ett glas mjölk så blir allt bra igen.

Man måste kunna prata om allt, det är viktigt. Så det så! Jaså? Någon säger något dumt till någon annan i skolan? Det är säkert inte likadant imorgon. Imorgon är allt bra igen, oroa dig inte! Vad vill du ha till middag? Pannkakor blir väl bra? Det är ju din älsklingsrätt.

..................................................................................

Jag har aldrig förut kommit på tanken att ifrågasätta det där. Visst ville jag känna det där som fanns i Hollywoodproduktionerna och visst ville jag ha det sådär som Mauro Scocco sjunger. Vem vill inte det? Men det har ändå inget med verkligheten att göra så det kommer aldrig att inträffa. Jag var ensam om att bära på min kärlek och ingen annan kände den. Och om den kändes på riktigt för andra människor så var det ändå aldrig meningen att den skulle synas. Man visar inte sådant för det tyder på svaghet. Svaghet är fult. Styrka är fint. Jadå, minsann, så är det!

Tjugo år senare bevisades motsatsen. Det finns människor som kan hantera det faktum att andra människor har känslor. Det finns t.o.m. människor som kan hjälpa mig att ta hand om mina känslor. Jag måste inte alltid vara störst och starkast för att ensam orka släcka alla bränder.

Jag kan till och med få frågan "Hur är det?".

Studieteknik

Läs den, särskilt om du har bott på internat eller någon annan form av studentboende. Om du inte har gjort det kan du läsa den om du vill men förvänta dig inte att du fattar precis allt.

Varsågod. Hurjagträffadedinpappa

/Ulle

Önskelista

Om drygt tre veckor fyller jag 33 år. Eftersom jag är ett stort fan av raka puckar och tydlig kommunikation publicerar jag min önskelista här. Ta det som du vill!

1. En långlunch med Bert Karlsson (får gärna vara vid ett senare tillfälle).
2. En långlunch med Pigge Werkelin (om ovanstående inte går att lösa).
3. En långlunch med Magnus Uggla (se ovan).
4. En kurs i något jag inte provat tidigare (dock ej något livsfarligt).
5. En hyfsat ren och torr huggkubbe i ek eller något annat fint träslag (inte en slaktkubbe utan en huggkubbe för ved).
6. En välanvänd och sliten slöjdbänk utan färgrester (får vara max 155 cm lång och 60 cm djup inkl. utstickande delar).
7. En BackApp (jag är 180 cm lång och vill ha en utan hjul med skai-sits och röd kula).
8. En heldag med många goda vänner på Universeum (eller liknande ställe).
9. En dammsugare (en vanlig för min automatiska har lagt av fullständigt nu).
10. Fritid.

Jag tror att det var allt för ett tag. Kommer jag på något mer så hör jag av mig!

Om man är född 1977...

...så vet man:

• att Marabous chokladkakor en gång var inpackade i glättat papper och folie.
• att limpasadel och knattersmällare är det tuffaste som finns på en cykel.
• att det är snö varje vinter.
• att McDonalds inte alltid har funnits.
• att McDrive kom senare.
• att en telefonsladd är spiralformad och inte en tunn sladd med adapter i ena änden.
• att sparris är billig skräpmat som förr i tiden åts av fattiga bönder.
• att man uppskattar Kalle Anka på julafton eftersom det är enda gången på hela året som tv visar tecknat en hel timma i sträck.
• att rullskridskor har fyra hjul - ett hjul i varje hörn.
• att "Linus på Linjen" är hejdlöst rolig.
• att det heter sparkcykel - inte kickboard.
• att det är lyx att ha radio i bilen.
• att man har ett ben på var sida om moppen när man kör.
• vad en fönsterhake är.
• att det inte alltid finns bälte i baksätet.
• att tv-programmet "Anslagstavlan" är en av de viktigaste medierna för att komma åt aktuell samhällsinformation.
• att föräldrar kör sina barn till skolan med bil bara om det haglar eller är skolavslutning.
• att ananas är en så exotisk frukt att den bara säljs i konserverad form på burk.
• att ett busskort är ett pappkort med innehavarens foto på.
• att en telefon är en pryl som hela familjen delar på. Den står på en särskild möbel i hallen.
• att bara rika familjer har två bilar.
• att det är valår vart tredje år.
• att Olof Palme har varit statsminister sedan tidernas begynnelse. (Innan dess var det Tage Erlander och han satt på den posten ännu längre.)
• att galon är det enda vattentäta material som finns.

Hej och välkommen?

Jag besökte min bror och hans familj i Nyköping över en helg i början av september. Jag visste inte riktigt hur sent jag skulle komma eftersom jag hade en massa ärenden som skulle uträttas både hemma innan jag åkte och på vägen till Nyköping. De är nattugglor så det skulle inte spela någon roll om jag så kom mitt i natten. Brorsan ringde en gång och berättade att han hade ställt en tallrik med ris och asiatisk kyckling i kylen åt mig.

Det har precis börjat skymma när jag parkerar bredvid deras bil på uppfarten. Jag vecklar ut mig ur bilen, hänger på mig väskorna, släpper ut Kurt (min hund) och börjar gå upp mot huset. Knackar, ringer på klockan, öppnar, går in och ropar hej. Inget svar. Okej, huset de bor i är avlångt och med många tjocka väggar så man hör inte alltid. Jag torkar av hundens tassar och låter honom springa in, ställer ifrån mig alla väskor, hänger av mig ytterkläderna, packar upp datorn, ställer den på köksbordet och startar den. Slänger ett öga på kaffebryggaren och ser att inget kaffe är påslaget. Fyller den med vatten och plockar fram kaffeburken från hyllan men ser inga kaffefilter. I deras gamla, vackra och bondromantiska kök är allt "shabby chic" och jag antar att kaffefilter inte passar in i stilen så jag letar i ett par köksskåp. Dessvärre utan resultat. Jag gör ett nytt försök istället:

-Hej!

Inget svar. Måste nog gå och hälsa, börjar med att leta i vardagsrummet. Där står min hund och stirrar på en vettskrämd katt. Jag ropar honom till mig och han springer före ut genom hallen och vidare mot andra änden av huset. Snabbt är han förbi mig och jag hör familjens femåriga son säga "Mamma, där är Kurt!". Jag hör inget svar men antar att hon är i närheten, så jag kliver vidare in i brorsans och svägerskans sovrum där femåringen sitter i sängen och spelar tv-spel. Jag sveper med blicken över rummet och ser min svägerska sitta vid datorn. Hon möter min blick och jag börjar:

- Hej! Jag kom nyss.

- Hej, var är Markus?

- Inte fan vet jag, det är du som är gift med honom!

Hennes telefon ringer och hon svarar. Två sekunder senare vrålar hon ut "Jag vet, de tänker rösta på Sverigedemokraterna!" Jag säger istället hej till sonen som svarar att han redan har hälsat på Kurt och att han måste spela klart den här nivån först. Okej, viktiga måsten är viktiga måsten och de ska inte tummas på. Jag vänder och går ut i köket.

Min dator har vaknat och jag löser de sista delarna av dagens alla ärenden, betalar en räkning, svarar på ett par mail, kollar av facebook och kommer på att jag faktiskt är hungrig. Mycket riktigt, i kylen står ett stort lass kyckling och väntar på mig. Jag letar efter micron men hittar den inte. Hur fan gömmer man en micro? Har de ingen micro? Den femåriga sonen kommer in i köket och jag frågar honom. Han visar mig till skafferiet och berättar att micron är ful så den får inte synas. Okej, jag borde ha tänkt på det! Jag frågar honom om kaffefilter och han visar mig till en liten söt korg på väggen bredvid fönstret. Borde ha tänkt på det också! Han tar min hund med sig och går tillbaka till sovrummet medan jag fixar klart kaffet i väntan på att micron ska plinga.

Kycklingen är fantastiskt god och jag skryter lite om den på chatten på facebook. Några vänner undrar om jag har kommit fram helskinnad och om affärerna har gått bra. Jag svarar under tiden som jag äter att så är fallet. Maten är uppäten precis när kaffet har droppat klart. Jag ställer undan tallriken och hämtar en kopp kaffe istället. Chattar vidare, landar långsamt efter en hektisk dag och tänker att Inka nog kommer till köket när hon har pratat klart om människorna som tänker rösta på Sverigedemokraterna. Det gör hon.

- Var är Markus?

- Inte fan vet jag sa jag ju, det är du som är gift med honom!

- Markus har lämnat mat till dig, den står i kylen. Är du hungrig?

- Inte nu längre, jag åt just upp kycklingen. Vill du ha kaffe?

- Gärna, mjölk och två suketter.

- Jag vet.

Hon går iväg och jag fixar hennes kaffe. Hon är tillbaka efter en liten stund och jag ordnar det allra sista innan jag kan stänga av min dator. Vi småpratar om både ditten och datten en liten stund innan ytterdörren öppnas. Det är Markus som kommer och Inka är snabb med att berätta.

- Ulle har kommit!

- Ja.

Markus tittar snabbt på mig och sedan på kaffebryggaren.

- Vem har slagit på kaffe? Gjorde jag det innan jag gick ut?

- Det var jag, skulle jag ha sparat på det till imorgon bitti?

- Nej.

Han går vidare till kylen, öppnar den, tittar en lång stund och stänger sedan.

- Vem har ätit upp kycklingen?

- Jag. Den var väl till mig?

- Jaha. Har du varit här länge?

- Ganska.

Jag reser på mig och kramar min älskade bror.

Han är världsbäst!

Är du vaken?

Jag vill att du väcker mig på morgonen.

Inte med frukost på sängen.

Inte med en fin present.

Inte ömsint.

Inte med huset fyllt av kaffedoft.

Inte med fina ord.

Inte försiktigt.

Jag vill bara att du väcker mig på morgonen.

Du.

Medberoende?

Det finns missbrukare.

Det finns missbrukare av många slag.

Varje missbrukare som missbrukar något som involverar andra människor har (eller skapar) medberoende människor. Varje medberoende människa kan själv välja att vara eller inte vara medberoende. Det vet det den medberoende oftast inte om i början. Man märker det för sent, oftast alldeles för sent.

Jag har varit där och jag märkte det inte då. Jag märkte det idag - efter att ha läst ut en bok. Jag var medberoende till ett märkligt missbruk som jag fortfarande inte kan ge ett namn. Kanske måste jag läsa på mer om det för att få reda på vilken typ av missbruk det egentligen rörde sig om. Kanske kvittar det nu. Jag är inte medberoende längre och för min del kan det räcka med den tillfredsställelsen.

Insikten jag fick efter att ha läst ut boken idag ger mig lugn och ro. Mest av allt eftersom jag tack vare de erfarenheterna kan känna igen tecken på liknande missbruk. Ser jag dem igen så kommer jag kanske att vilja hjälpa missbrukaren. Kan missbrukaren däremot inte se sitt eget missbruk och därmed vilja ha min hjälp kommer jag istället att vända och gå, för jag vill inte hamna där igen.

Det var allt för idag.

God natt.

För i natt ska jag sova godare än vanligt.

Total förvirring

Jag var inte beredd, trodde inte att den fanns på riktigt. Jag var säker på att den överhuvudtaget inte existerar. Den kunde ju orimligtvis finnas i verkligheten. I så fall borde jag väl ha känt den för länge sedan. Eller hur? Jag hade inte ens tänkt på den på åratal, så säker var jag på att den inte finns.

Känslan av hundraprocentig ömsesidig respekt.

Så helt plötsligt rusar en oväntad verklighet rakt på mig. Från ingenstans kommer den och den slår mig handlöst till marken. Utopin visar sig finnas i verkligheten. I min verklighet. Medtagen och utan ord ligger jag där. Omkullslagen, full av häpnad, full av vördnad. Stum av förundran. Hur gick det till? Varifrån kom den? Varför träffade den mig?

Vad i hela fridens namn är det som händer??

Är allt det här till mig?

En vanlig vårnatt

22.01 Anländer och kollar av måendet. Allmäntillståndet är okej.

22.05 Serverar dagens sista mål. Aptiten tryter lite.

22.16 Hon verkar vilja vara ensam. Lämnar henne ifred.

22.17 Tar en cigarett och iakttar på avstånd. Blir iakttagen tillbaka.

22.26 Tar plats i bilen och häller upp kaffe. Det blir en lång natt.

23.04 Iakttar fortfarande, men ser ingen nämnvärd aktivitet.

23.21 Häller upp mer kaffe och tar en macka.

23.44 Försöker räta ut benen. Tar av skorna och ändrar ställning.

23.45 Tittar upp efter att ha ändrat ställning. Hon har rört sig!

23.46 Sträcker på mig och försöker se mer. Hon går omkring.

23.47 Hon stannar.

00.16 Hon står fortfarande stilla. Jag gäspar.

00.17 Mer kaffe.

00.32 Hon går omkring igen, ser lite spänd ut nu.

00.51 Hon skakar på huvudet och ser lite irriterad ut. Aningen allmänpåverkad.

00.52 Hon går omkring, ser mer spänd ut. Tittar sig på magen.

00.57 Hon stannar och ser lugn ut igen.

01.31 Hon skakar på huvudet och går omkring, ganska stressad nu.

01.33 Det ser ut som att hon vill gå och lägga sig!

01.34 Falsklarm. Hon skulle bara klia sig. Suckar.

02.08 Funderar på om man kan få ner rutorna på bilen utan att hon märker det. I så fall kan man röka för att hålla sig vaken. Nä, det är inte värt att bli upptäckt.

02.21 Bakdörrarnas rutor har vevar som förr i tiden, de går att öppna utan att bli upptäckt!

02.22 Klättrar över till baksätet. Vevar ner rutan, tänder cigarett.

02.23 Inser att det strömmar in minusgrader i bilen genom den öppna rutan. Fan också.

02.30 Det är ändå för sent att hålla värmen kvar i bilen. Mer kaffe och en cigarett till.

02.36 Ser för dåligt från baksätet. Klättrar fram igen. Blir kissnödig.

03.07 Måste kissa. Krånglar på mig skorna.

03.08 Öppnar försiktigt dörren, smyger bort och kissar i gräset. Smyger tillbaka.

03.20 Ingen aktivitet på två timmar. Vågar man sova eller ska man fylla på mer kaffe?

03.22 Väljer kaffe-alternativet. Spiller kaffe på passagerarsätet. Helvete.

03.59 Hon ser allmänpåverkad ut igen. Hänger med huvudet.

04.11 Ser riktigt stressad ut nu, går omkring. Tittar på magen igen.

04.18 Står stilla igen. Ser plötsligt alldeles lugn ut.

04.40 Det börjar ljusna. Sova en stund? Nä, jag vill inte missa något.

05.01 Hon tittar ut, gäspar och ser sig omkring.

05.39 Hon sträcker på sig, ser ut att vilja gå ut.

06.00 Natten är över. Åtta timmars passande i en bil har lett till intet. Kliver ur bilen och sträcker på mig. Går mot henne.

06.02 Blir hälsad välkommen av märrhelvetet som alltså inte har fölat. Nämen, vad roligt. Då ska jag bara åka och jobba mina timmar först. Sedan får jag göra samma sak en natt till.

Slagsmål

Jag skrev i mitt inlägg om vrede att jag har slagit en annan människa en gång. Jag ljög. Jag har slagit en annan människa tre gånger. En av gångerna står beskriven i ovan nämnda inlägg. De andra två ska jag berätta om nu:

1. En mycket märklig man kom hem till mig för att lämna tillbaka några böcker han hade lånat. Han hotade med att polisanmäla mig (det framgick inte för vad), kastade böckerna mot mig och började slå mig. Jag slog tillbaka, kastade ut karljäveln genom dörren, låste och gick in igen.

2. När ungdomen fortfarande bodde i mitt kropp tillbringade jag många fredagkvällar på "Streeman" i Västerås. Så även denna kväll. Jag och några kompisar stod med varsin öl vid ett bord och pratade, skrattade och umgicks i största allmänhet när en kille kom fram till mig och började ta på mig. Jag har lite mer integritet än så, jag föredrar att prata och få en känsla av att jag tycker om en man innan jag låter honom placera sina händer innanför mina kläder. Jag förklarade det för honom. Hans svar var att han bara ville prata lite. Goddag yxskaft, typ..

Jag vände mig mot mina kompisar och ignorerade honom i hopp om att det skulle ge bättre effekt. Det gjorde det inte utan han fortsatte prata och kladda och när min respons uteblev började han peta på mig med pekfingret mot min axel. Jag avskyr att bli petad på med pekfingrar, särskilt mot axeln.

Jag blev arg och förklarade att det var dags för honom att gå därifrån. Han brydde sig inte utan fortsatte att ta på mig. Jag förtydligade mitt budskap genom att tala om att om han skulle ta på mig en gång till så skulle jag hälla min öl över honom. (Som student är man väldigt fattig och det känns inte helt bra att bara hälla ut en hel öl över en människa men nöden har ingen lag.) Det var visst inte tillräckligt tydligt sagt, för han tog på mig igen. Ett löfte är ett löfte så jag tömde mitt ölglas över honom. Det funkade, han gick.

Jag köpte mig en ny öl och fortsatte umgås med mina vänner. En stund senare kom samma kille tillbaka, den här gången med lite sämre frisyr och ögon som påminde lite mer om en hundvalps. Han tog på min arm och sa att han ville be om ursäkt. Jag svarade att det var på sin plats och att den bästa ursäkten han kunde ge mig var att inte ta på mig mer. Då lade han armen runt mig.

Tyst kunde jag konstatera att den här stackars killen måste vara osedvanligt korkad och sämre än alla andra på att tolka sociala regler och kodspråk. Stackarn. Jag hämtade andan, försökte sänka adrenalinnivån (det var svårt) och förklarade för pojkvaskern/karlhelvetet att jag inte ville slösa fler öl på honom och att han borde sluta ta på mig. Gjorde han inte det skulle jag nämligen slå honom. Hårt.

Jag fick rätt i att han var osedvanligt korkad. Han tog på mig igen. Jag delade ut en uppercut och killen ramlade baklänges. Han blev liggande på golvet. Hoppsan.

Han rörde lite på sig i alla fall. Det var ju bra. Han kunde låta lite också. Det var ju bra. Jag lyfte blicken och fick ögonkontakt med ordningsvakten. Skit också. Vakten såg på mig, lyfte killen och hjälpte honom att gå en bit. Jag insåg att jag skulle bli utkastad, vände och gick mot dörren.

Vakten släpade istället den osedvanligt korkade killen förbi mig mot dörren. När han passerade mig sa han "Du står för vad du säger. Det är en bra egenskap."

Tur i oturen

Idag när jag var på väg hem i min franska vägbula (läs Citroën C3) så mötte jag plogbilen. Inget konstigt med det, men då lade halvljuset av. Om man kör bil i mörker så ser man inte så mycket när halvljuset lägger av. Det blir liksom alldeles svart. Otur.

Jag slog på helljuset. Om man kör bil när det snöar A4-papper så ser man inte så mycket i helljus. Det blir liksom alldeles vitt. Otur.

Om man inte ser något när man kör bil och man vet att man snart ska möta plogbilen så bromsar man och håller till höger. Där finns oftast ett dike. Otur.

Om man kör bil och hamnar i diket så slår man på bilens varningsblinkers och går ut och tittar efter om man kan hitta någon form av lösning på sitt lilla problem. Det gjorde jag. Min bil driver på höger fram. Höger fram hängde i luften över diket - eller rättare sagt var omringat av lössnö som fyllde diket. Otur.

Om man står vid sin bil med varningsblinkers på och inte hittar någon bra lösning på sitt lilla problem så kan man ringa till någon som har en stor, tung och fyrhjulsdriven bil. Jag tog upp telefonen och slog numret till Gunnar. Då tog batteriet i telefonen slut. Otur.

Om man står vid sin hjälplösa bil och behöver draghjälp men inte kan ringa så kan man försöka stoppa någon annan bilist och be denne om hjälp. Det var ingen som stannade när jag vinkade. (Det kan kanske bero på att jag inte hade någon ficklampa att vifta med.) Otur.

Till slut stannade en bilist och frågade om jag behövde hjälp så jag bad att få låna en telefon för att försöka ringa Gunnar igen. Tur!

När jag hade slagit halva numret stannade en bil till bakom min bil. Den såg hyfsat stor ut så jag tänkte att den kanske skulle kunna dra upp min lilla vägbula ur diket. Jag var i och för sig inte helt säker på hur stor den egentligen var för den hade helljuset på så jag blev lite bländad. Då slog den nyanlända bilen av helljuset och på blåljuset. Polisen! Tur!

Jag lämnade tillbaka den lånade telefonen och tackade för omtanken. Två poliser kom ut ur sin bil och frågade vad som hänt. Jag berättade om halvljuset, plogbilen och diket. De lovade att försöka dra upp mig, så vi började leta i deras bil efter en bogserlina. Vi hittade en. Tur!

Den franska vägbulan kanade en bit på underredet, polisbilen spann, bulan kanade en bit till...och så kom jag och bulan upp på vägen! Tur!

Linan kopplades av och poliserna åkte utan att säga något om att jag skulle köra hela vägen hem med bara helljus. De var nog inte trafikpoliser. Tur!

Jag vet inte om något är trasigt under bilen. Den kom upp och den tog mig hem, det fick räcka för idag. Imorgon när dagsljuset uppenbarar sig ska jag titta närmare på den. Den ska ändå åka en sväng till verkstaden imorgon eftersom den behöver få sina halvljus återupplivade. Jag kan inte ens byta lampor på den själv eftersom mina fingrar är tjockare än sugrör. Sugrör är nämligen ungefär vad som får plats där man ska sticka in händerna för att byta lampa. Otur.

..................................................................................

Ja, Joakim, jag vet...

Telefonen vars batteri tog slut var en iPhone och din fantastiska X1:a hade förmodligen aldrig övergivit dig på det sättet. Och ja, hade samma iPhone haft batteri så hade jag kunnat använda ficklamps-applikationen för att stoppa andra bilar med. Detta är å andra sidan det enda misstag min iPhone har gjort så jag kan bjuda på det.

The Gambler

On a warm summers evenin'

on a train bound for nowhere

I met up with the gambler

we where both too tired to sleep

So we took turns at staring

at the darkness at the window

til boredom overtook us

and he began to speek

He said "Son I've made my life

out of readin' peoples faces

knowing what their cards were

by the way they held their eyes

And if you don't mind me sayin'

I can see you're out of aces

for a taste of your whiskey

I'll give you some advice

So I handled him my bottle

he drank down my last swallow

then ho bummed a cigarette

and asked me for a light

And the night got deathly quiet

and his face lost all expression

he said if you're gonna play the game boy

you gotta learn to play it right

You got to know when to hold them

know when to fold them

know when to walk away

and know when to run

You never count your money

when you're sittin' at the table

there'll be time enough for countin'

when the dealin's done

Now every gambler knows

that the secret to survivin'

is knowin' what to throw away

knowin' what to keep

Cause every hand's a winner

and every hand's a looser

and the best you can hope for

is to die in your sleep"

And when he finished speekin'

he turned back for the window

crushed out his cigarette

and faded off to sleep

And somewhere in the darkness

the gambler he broke even

but in his final words

I found an ace that I could keep

You got to know when to hold them

know when to fold them

know when to walk away

and know when to run

You never count your money

when you're sittin' at the table

there'll be time enough for countin'

when the dealin's done

You got to know when to hold them

know when to fold them

know when to walk away

and know when to run

You never count your money

when you're sittin' at the table

there'll be time enough for countin'

when the dealin's done

...

Man kan träffa sin "gambler" närsomhelst, varsomhelst. Är man uppmärksam så märker man när det sker. Är man stressad eller ouppmärksam kan det hända att man missar det.

För ett tag sedan träffade jag en av dem efter en tung dag på jobbet då jag satt och drack kaffe med en god vän på Preem. En främmande människa som kom och gick, men som lämnade ett tydligt och oförglömligt spår efter sig. Hon var en gammal och onykter, illaluktande dam i smutsiga kläder. Många tittade snett på henne och gick omvägar. Jag gjorde tvärtom. Jag stannade och lyssnade på det hon hade att säga och vi var rörande överens om mycket. Stunden vi hade blev lång.

Sedan det samtalet vet jag att vissa vanliga sjukdomar drabbar anhöriga hårdare än den sjuke och jag vet att gasmediciner ibland borde ersätta bromsmediciner. Jag vet att förmåga att se saker ur andras vinklar är en av de mest värdefulla egenskaper man kan besitta. Jag vet också att mina åsikter är av godo och jag vet att jag äger rätten att sprida dem.

Jag glömmer aldrig hur hon tog min hand och sa mig att mitt värde är stort. Jag vet att hon menade det när hon sa det och jag tror henne.

Definiera finklädd

Jag ska på middag hos goda vänner. Hästvänner med egen gård.

Jag gör det jag ska under dagen och om något går snett (trasig hage, tappad sko, bortsprungen hund........) blir jag försenad. I så fall måste jag prioritera bort något. Sminket, kanske?

Det kan hända att något mer går snett (inget varmvatten i kranen, fastfrusna bildörrar, fågelbo i öppna spisen........) och i så fall måste jag prioritera bort något mer. Smörja in händerna, kanske?

Har man otur så händer det att ytterligare något går snett (hund intrasslad i trasigt elstaket, häst gått ner sig i dammen, bilen startar inte........) och i så fall börjar det bli bråttom på riktigt. Man kan då välja att prioritera bort smutsen under naglarna, duschen, håret, sminket, leran på gummistövlarna och ombytet för att istället komma svettig, rödrosig, stressad och med andan i halsen. Bara några minuter för sent.

Det här funkar om man som hästmänniska ska till andra hästmänniskor på middag. Andra hästmänniskor vet hur det är att hitta de förrymda hästarna i grannens trädgård i gryningen efter ett par timmars letande, de har också reparerat fodersilons transportband på julaftons morgon, de har tätat ladugårdstaket mellan middagen och efterrätten och de har lastat häst mitt i natten för att åka till djursjukhuset i Skara med ett akutfall. Andra hästmänniskor vet helt enkelt hur det är!

Dessutom vet man att man förmodligen blir satt i arbete när man hamnar på middag hos andra hästmänniskor. Oftast får man köra fram lite hösilage, mocka någon box eller ta in ett par hästar. Då är det inte särskilt praktiskt med högklackade mockastövlar, nylonstrumpor och kort linnekjol. Jeans är alltid bättre. Gärna ett par rena jeans om man har.

Ibland blir man som hästmänniska hembjuden till folk som inte är hästmänniskor. I de fall när det händer är det inte säkert att den som har middagsbjudningen har fullt så mycket förståelse för hur mycket som kan gå snett en vanlig dag i en hästmänniskas liv och man måste (bör i alla fall) förbereda så mycket man kan i förväg innan man åker bort. Förberedelser som kan göras i förtid är t. ex. att fila och måla naglarna, skrubba fötterna ordentligt om de ska visas offentligt i ett par sandaler utan stålhätta, raka benen redan på morgonen och lägga fram kläderna man ska ha under middagen. Då kan det vara roligt att klä sig i de där mockastövlarna och linnekjolen! Se bara till att hunden/katten inte kan komma åt att lägga sig på kläderna under dagen. Husdjuret kan nämligen ha varit i dynghögen strax innan.

Har man förberett sig så går det oftast bra på middagen hos dessa människor som inte har häst. Eller hur, Karin?

Det finns ett tredje tänkbart scenario; att som hästmänniska bli hembjuden till Det Fina Folket. Det är högst osannolikt att det någonsin kommer att ske, men rent teoretiskt är det genomförbart. Om det någonsin blir verklighet i mitt liv kommer jag troligen inte att bli nervös. Jag blir sällan nervös. Mer sannolikt är dock att jag väljer att förbereda mig än mer noggrannt.

Som ett första steg skulle jag proklamera för att byta från torv till spån som strömedel på jobbet, kanske något halvår innan festen går av stapeln. I så fall kanske min idé har blivit verklighet lagom till veckan innan festen. Torv sätter igen porerna i mitt ansikte mer än spån. I vilket fall som helst skulle jag köpa halm eller spån till mina egna hästar och sluta med torv åt dem.

Jag skulle raka alla hästar jag brukar borsta. Långhåriga hästar har mer grus på sig och grus fastnar i självsprickorna på mina händer så de blir mörkgrå.

Jag skulle byta till textiltyglar för att förhindra genomfärgning från lädret via handskarna till händerna vid ridning utomhus i regn.

Jag skulle ta fotbad två gånger i veckan under ett par månader fram till festen.

Jag skulle investera i en stor tub svindyr handkräm och använda den varje ledig minut.

Jag skulle klä mig i dubbla byxor och tjocka jackor två veckor innan festen. Bit- och sparkmärken syns i ungefär två veckor om man var ovadderad vid skadetillfället.

Jag skulle putsa skorna och lämna ytterkläderna till kemtvätt.

Jag skulle hyra in personal under både festdagen och dagen innan. Och stänga av telefonen och lämna hunden till hundvakten två dagar i förtid.

Sedan skulle jag börja göra mig iordning; duscha, tvätta håret minst två gånger, scrubba kroppen och ansiktet, raka benen, göra en hårinpackning, lägga fram tre uppsättningar kläder att välja mellan, plocka ögonbrynen, smörja händerna, fila naglarna, smörja armbågarna, djuprengöra nagelbanden, måla naglarna, ta ett sista fotbad, smörja in hela kroppen, smörja in ansiktet, smörja in händerna, smörja in fötterna, smörja in den tunna, känsliga och ömtåliga huden runt ögonen med en alldeles egen kräm, ta ett föryngringspiller, ha i något i håret som gör att det glänser, glittrar, tindrar, lockar sig och håller sig på plats precis som jag önskar hela kvällen, blåsa håret med ett specialmunstycke i ovan nämnda form, smörja in ansiktet med en underlagskräm, smörja in kindbenen med en egen nyans av underlagskräm, pudra valda delar av ansiktet med en ljus nyans som passar perfekt till min nordiska hudfärg, rita ett streck med eyelinern, trycka ut ögonskugga i tre olika nyanser som framhäver min ögonfärg och gör mig mer attraktiv som människa, smeta på mascara som gör mina ögonfransar längre, tjockare, tätare och mer definierade (eller var det separerade?) och dessutom gör mina ögon mer sensuella, smeta ut en noga vald färg av läppstift på läpparna, klä på mig örhängen, halsband, armband, ringar och hårsmycken, välja en av de tre uppsättningarna kläder, dra på mig de putsade skorna, de nytvättade ytterkläderna och ta en taxi från dörr till dörr för att slippa gå i lera.

Sedan skulle jag njuta av en trevlig tillställning!

Jag står stadigt, trots allt

Ibland vacklar livet. När fotfästet försvinner och man känner att man håller på att falla vill man gripa efter någon. Någon som man kan hålla i så att man kan stå upp ett tag till. Någon som kanske kan hjälpa en att resa sig upp om man redan har ramlat. Denna någon måste vara någon som står stadigare än vad man själv gör, annars faller båda.

Jag är någon som man kan luta sig mot. Det har många redan bevisat.

Hur alla människor jag möter och hjälper märker det vet jag inte. Kanske står det skrivet att jag kan konsten att hålla tyst? Kanske syns det att jag kan lösa problem? Kanske märks det att jag står stadigare än de flesta? Jag har ingen aning. Jag är bara tacksam för att det är så.

Tacksam. Verkar det konstigt? Kanske. Jag får ibland kommentarer av människor som säger till mig att jag borde tänka mer på mig själv, inte ta på mig alla andras problem, låta folk sköta sina egna liv. Jag vägrar, så enkelt är det. Jag känner inte att jag har en plikt som medmänniska. Jag känner att jag vill. Jag vill hjälpa den som kommer till mig och ber om hjälp. Jag tar hand om mig själv samtidigt. Är det så konstigt?

Jag begär inte att du ska förstå. Jag begär bara att du ska acceptera. Alla har vi olika styrkor och egenskaper. En av mina är att jag står stadigt även om många lutar sig mot mig. För mig är det inget konstigt, även om det verkar märkligt för dig. Kanske klarar du inte att hjälpa människor i nöd? Kanske har du aldrig fått frågan? Kanske skulle du ha reagerat annorlunda om någon bad om din hjälp, kanske hade du förträngt problemet, kanske hade du blundat. Vad vet jag?

Att få ett förtroende från en annan människa är för mig något hedervärt och något jag vill vara rädd om. Ett förtroende är också något som får mig att växa som människa. Det får mig att stå ännu stadigare, även om det som avslöjats till mig i förtroende är tungt för den som bär på det. För mig är det inte tungt, jag drabbas inte. Min roll är att hitta en lösning på problemet. Jag kan inte göra något ogjort och jag kan inte trolla - men jag kan kanske göra en börda lättare att bära.

Jag mötte ett tårögt barn i nioårsåldern:

"Ulle, det gör så ont när jag kissar."
"Du kanske har urinvägsinfektion, lilla vän. Har du haft det förut?"
"Nej, det gör bara ont när pappa har varit dum mot mig. Jag vill inte åka hem för mamma är inte hemma nu."

Det barnet bad jag inte att gå hem och ta en värktablett. Det barnet log jag inte snett emot och det barnet fick inte en klapp på kinden.

Det barnet släppte jag in i min själ. Hon finns kvar där och hon kommer alltid att vara där, fast hon inte längre går på jorden.