Dödssynd 7: Lättja

Jag tror jag skiter i att skriva det här inlägget och lägger mig på soffan istället.

Dödssynd 6: Vrede

Det ska mycket till innan jag blir arg på riktigt. Jag har betydligt mer tålamod än ilska, vilket är bättre än dåligt ibland och tvärtom emellanåt.

En gång har jag slagit en människa av ilska. Han hade retat mig till vansinne under lång tid och det hela var som en reflex. Jag hann inte tänka. Jag fick dåligt samvete ögonblicket efter att jag hade slagit honom med handflatan över ryggen. En gång. Jag tror inte att jag någonsin gör om det och jag skulle inte tro att det räknas som dödssynden vrede. Däremot tror jag att de år som gick fram till ögonblicket då jag slog honom kan räknas som "en ängels tålamod".

Idag undrar jag om jag inte hade tjänat på att bli arg tidigare. Eller att mina ögon hade kunnat svartna någon gång. Någon jävla gång! Så att jag hade kunnat bli tagen på allvar någon gång emellanåt.

Vrede är en dödssynd och jag tror inte att jag bär på den.

Tror du?

Dödssynd 5: Frosseri

Jag är väldigt förtjust i mat, det är ingen hemlighet. Om jag skulle ta ett stillasittande jobb och fortsätta att äta som jag gör nu så skulle jag snart vara fet som ett slaktsvin.

För att du ska få en liten inblick i mitt ätande ska jag lista saker som jag gärna hetsäter av om jag får chansen. Låt mig bara först ge min definition på begreppet: "Hetsäta är att av ett födomedel ohejdat och obekymrat, utan spy- eller äckelkänslor, kunna äta mer - oavsett hur mätt man redan är av samma eller annat födomedel."

Så. Den utlovade listan:

• Brieost
• Saffranshonung
• Marsipan
• Vörtbröd
• Nötter
• Äppelpaj
• Kladdkaka
• Ostbågar
• Bearnaisesås
• Kaffe
• Goudaost
• Grädde

Frosseri är en dödssynd och jag bär alldeles garanterat på den.

Gör du?

Dödssynd 4: Avund

När jag kommer hem till någon som har det väldigt fint så tänker jag ibland "åh, vad avundsjuk jag är, jag är äldre än han/hon/de och jag har inte hunnit göra ett så fint hem ännu. Jag måste prioritera det mer."

När jag kommer hem till någon som har lagat väldigt god mat så tänker jag ibland "åh, vad avundsjuk jag är, han/hon är så duktig. Jag måste verkligen lära mig att laga roligare/finare/hälsosammare/mer exotisk mat."

När jag går en promenad i stan med någon som är väldigt modemedveten tänker jag ibland "åh, vad avundsjuk jag är, han/hon har alltid koll på det senaste. Jag måste verkligen sätta mig in i modevärlden mer."

Exemplen är många men jag orkar inte skriva alla här. Jag tror att du fattar ändå. Om man plockar russinen från alla man känner och sedan vill vara likadan som alla ihopplockade russin tillsammans - samtidigt - blir det inte lätt att vara kaka (förlåt...människa).

Rannsakar jag mig själv så märker jag att jag tycker om att ha ett fint hem men jag prioriterar inte ett soffbord i massivt körsbär. Min huggkubbe fungerar utmärkt som soffbord, den är absolut ensam i sitt slag och jag tycker dessutom om den. Utomhuslampan från IKEA som kostade 795:- är fin i taket i mitt vardagsrum och jag vore inte lyckligare av en italiensk designad krona för åtta tusenlappar. Min köttfärssås är god och uppskattad av de som har ätit den. Jag känner inget behov av att kunna sesamfrömarinera färska kinesiska jätteräkor och röka dem över rätt träslag. Jag trivs i de kläder jag har och jag är inte så piffigt lagd att jag skulle orka hålla reda på vilka modedetaljer som mest sannolikt kommer att vara hetast kommande höst.

Jag känner ett sting av avund där och då, när jag ser någon annans hem, när jag äter någon annans mat och när jag ser en piffig kompis. Sedan är den borta.

Avund är en dödssynd och jag slåss mot den ibland.

Gör du?

Dödssynd 3: Begär

När jag ser en marsipangris i ett skyltfönster i adventstider drabbas jag av begär. När jag ser Totilas (ett osedvanligt fint hästskrälle) drabbas jag av begär och när jag känner doften av kaffe vid halv tre-tiden en eftermiddag blir jag närmast besatt.

Jag bara måste ha. Jag springer med trollbunden blick in i närmsta affär och köper en bit marsipan av godtyckligt slag och hetsäter den redan på vägen ut. Jag struntar i allt annat i hela världen och tittar på Totilas-klippet på YouTube en gång till och jag är beredd att göra nästan vad som helst för en halv kopp kaffe när koffeinbristshuvudvärken kommer smygande.

Begär är en dödssynd och jag bär på den.

Gör du?

Dödssynd 2: Girighet

Mycket vill ha mer. Den som gapar efter mycket..

Jag har varit så fattig att jag tvingats mäta den sista limpan för att veta hur många centimetrar bröd jag har råd att äta per dag fram till nästa löneutbetalning. Jag har levt i en värld där man går ner några kilo i vikt i slutet av varje månad. Jag har gått någon dryg halvmil i snöslask och underkylt regn varje arbetsdag för att slippa betala de sista kronorna för bussen. Jag har gått en dryg mil till jobbet istället för att cykla när jag fått punktering eftersom det inte fanns pengar att laga punkteringen för innan lönen kommit igen. Jag har sålt skor för att ha råd att köpa kläder. Jag har bott i en betongbunker.

Jag har också levt i en värld som är motsatsen. Jag fick bl.a. en ny bil för att fira att jag hade jobbat en månad på ett ställe. Jämför det med en guldklocka för lång och trogen tjänst efter 25 år! Jag har gått på fina restauranger varje fredag, fått dyra presenter, kunnat köpa det mesta jag velat ha, gått klädd i dyra kläder...

Nu lever jag i ett mellanting och trivs bättre här än i någon av de andra världarna. Men. Jag vill ha en tv. Jag är 32 år gammal och äger ingen tv. Är jag girig om jag vill det?

Girighet är en dödssynd och jag vet inte om jag bär på den.

Vet du?

Dödssynd 1: Högmod

Jag antar att den som myntade uttrycket "högmod går före fall" egentligen menade "högmod föregår fall". Om inte är det riktigt illa.. Jag tror att andemeningen är att om man är högmodig så kommer man att falla. Och som bekant - enligt fysikens lagar - ju större höjd man faller från, desto mer slår man sig när man landar.

Högmod är för mig detsamma som att tro att man är förmer än andra, att man äger ett större människovärde än andra och i vissa fall kanske att man till och med har rätt till fler eller bättre förmåner. För mig är högmod främmande, jag känner inte så många högmodiga människor.

Jag kände några men de är raderade ur vänskapskretsen. Låt mig berätta om en av dem. Jag gör det med glimten i ögat, trots att mannen i fråga för evigt verkar vara fast i sitt högmod trots att han slog sig hårt den gången han föll. Han tycks vara envis. Han ägde ett företag som såg ganska framgångsrikt ut om man tittade på fasaden. Fina blommor stod vid entrén, alla anställda hade dyra kläder av exklusiva material och det fanns betydligt mer personal än vad som behövdes för att driva karusellen.

Det var det sista som fick mig att reagera och börja räkna. Plus och minus, det var inte så svårt. Jag gjorde ett litet överslag och kom fram till att kostnaderna i företaget borde överstiga intäkterna med ungefär 40%. Enkel matematik säger att bubblan spricker.

Jag ställde en fråga, fick ett luddigt svar, ställde en annan fråga och fick ett argt svar, frågade någon annan och råkade visst avslöja både den ena och det andra av bara farten. Den högmodige mannen jag nämnde (jag sparar hans namn för mig själv) hade visst skulder på 48 miljoner. D-mark. År 1998. Det motsvarade på den tiden ungefär en kvarts miljard svenska kronor.

Jag bara undrade varför allt vara så fint och påkostat fast han gick omkring och gnällde över dålig lönsamhet. Jag fick mitt svar, han fick skulderna offentliggjorda. Hoppsan.. Så det kan bli..

Fram till i somras hade jag inte träffat honom sedan dess, men i somras sprang vi alltså på varandra. Det första han gjorde var att tala om hur bra hans affärer går. Ett par minuter senare sprang jag på en av hans tidigare anställda. Han berättade att verksamheten hade försatts i konkurs (igen) under våren.

Högmod är en dödssynd och jag tror inte att jag bär på den.

Gör du?

Definiera finklädd

Jag ska på middag hos goda vänner. Hästvänner med egen gård.

Jag gör det jag ska under dagen och om något går snett (trasig hage, tappad sko, bortsprungen hund........) blir jag försenad. I så fall måste jag prioritera bort något. Sminket, kanske?

Det kan hända att något mer går snett (inget varmvatten i kranen, fastfrusna bildörrar, fågelbo i öppna spisen........) och i så fall måste jag prioritera bort något mer. Smörja in händerna, kanske?

Har man otur så händer det att ytterligare något går snett (hund intrasslad i trasigt elstaket, häst gått ner sig i dammen, bilen startar inte........) och i så fall börjar det bli bråttom på riktigt. Man kan då välja att prioritera bort smutsen under naglarna, duschen, håret, sminket, leran på gummistövlarna och ombytet för att istället komma svettig, rödrosig, stressad och med andan i halsen. Bara några minuter för sent.

Det här funkar om man som hästmänniska ska till andra hästmänniskor på middag. Andra hästmänniskor vet hur det är att hitta de förrymda hästarna i grannens trädgård i gryningen efter ett par timmars letande, de har också reparerat fodersilons transportband på julaftons morgon, de har tätat ladugårdstaket mellan middagen och efterrätten och de har lastat häst mitt i natten för att åka till djursjukhuset i Skara med ett akutfall. Andra hästmänniskor vet helt enkelt hur det är!

Dessutom vet man att man förmodligen blir satt i arbete när man hamnar på middag hos andra hästmänniskor. Oftast får man köra fram lite hösilage, mocka någon box eller ta in ett par hästar. Då är det inte särskilt praktiskt med högklackade mockastövlar, nylonstrumpor och kort linnekjol. Jeans är alltid bättre. Gärna ett par rena jeans om man har.

Ibland blir man som hästmänniska hembjuden till folk som inte är hästmänniskor. I de fall när det händer är det inte säkert att den som har middagsbjudningen har fullt så mycket förståelse för hur mycket som kan gå snett en vanlig dag i en hästmänniskas liv och man måste (bör i alla fall) förbereda så mycket man kan i förväg innan man åker bort. Förberedelser som kan göras i förtid är t. ex. att fila och måla naglarna, skrubba fötterna ordentligt om de ska visas offentligt i ett par sandaler utan stålhätta, raka benen redan på morgonen och lägga fram kläderna man ska ha under middagen. Då kan det vara roligt att klä sig i de där mockastövlarna och linnekjolen! Se bara till att hunden/katten inte kan komma åt att lägga sig på kläderna under dagen. Husdjuret kan nämligen ha varit i dynghögen strax innan.

Har man förberett sig så går det oftast bra på middagen hos dessa människor som inte har häst. Eller hur, Karin?

Det finns ett tredje tänkbart scenario; att som hästmänniska bli hembjuden till Det Fina Folket. Det är högst osannolikt att det någonsin kommer att ske, men rent teoretiskt är det genomförbart. Om det någonsin blir verklighet i mitt liv kommer jag troligen inte att bli nervös. Jag blir sällan nervös. Mer sannolikt är dock att jag väljer att förbereda mig än mer noggrannt.

Som ett första steg skulle jag proklamera för att byta från torv till spån som strömedel på jobbet, kanske något halvår innan festen går av stapeln. I så fall kanske min idé har blivit verklighet lagom till veckan innan festen. Torv sätter igen porerna i mitt ansikte mer än spån. I vilket fall som helst skulle jag köpa halm eller spån till mina egna hästar och sluta med torv åt dem.

Jag skulle raka alla hästar jag brukar borsta. Långhåriga hästar har mer grus på sig och grus fastnar i självsprickorna på mina händer så de blir mörkgrå.

Jag skulle byta till textiltyglar för att förhindra genomfärgning från lädret via handskarna till händerna vid ridning utomhus i regn.

Jag skulle ta fotbad två gånger i veckan under ett par månader fram till festen.

Jag skulle investera i en stor tub svindyr handkräm och använda den varje ledig minut.

Jag skulle klä mig i dubbla byxor och tjocka jackor två veckor innan festen. Bit- och sparkmärken syns i ungefär två veckor om man var ovadderad vid skadetillfället.

Jag skulle putsa skorna och lämna ytterkläderna till kemtvätt.

Jag skulle hyra in personal under både festdagen och dagen innan. Och stänga av telefonen och lämna hunden till hundvakten två dagar i förtid.

Sedan skulle jag börja göra mig iordning; duscha, tvätta håret minst två gånger, scrubba kroppen och ansiktet, raka benen, göra en hårinpackning, lägga fram tre uppsättningar kläder att välja mellan, plocka ögonbrynen, smörja händerna, fila naglarna, smörja armbågarna, djuprengöra nagelbanden, måla naglarna, ta ett sista fotbad, smörja in hela kroppen, smörja in ansiktet, smörja in händerna, smörja in fötterna, smörja in den tunna, känsliga och ömtåliga huden runt ögonen med en alldeles egen kräm, ta ett föryngringspiller, ha i något i håret som gör att det glänser, glittrar, tindrar, lockar sig och håller sig på plats precis som jag önskar hela kvällen, blåsa håret med ett specialmunstycke i ovan nämnda form, smörja in ansiktet med en underlagskräm, smörja in kindbenen med en egen nyans av underlagskräm, pudra valda delar av ansiktet med en ljus nyans som passar perfekt till min nordiska hudfärg, rita ett streck med eyelinern, trycka ut ögonskugga i tre olika nyanser som framhäver min ögonfärg och gör mig mer attraktiv som människa, smeta på mascara som gör mina ögonfransar längre, tjockare, tätare och mer definierade (eller var det separerade?) och dessutom gör mina ögon mer sensuella, smeta ut en noga vald färg av läppstift på läpparna, klä på mig örhängen, halsband, armband, ringar och hårsmycken, välja en av de tre uppsättningarna kläder, dra på mig de putsade skorna, de nytvättade ytterkläderna och ta en taxi från dörr till dörr för att slippa gå i lera.

Sedan skulle jag njuta av en trevlig tillställning!