Lögnen "Lyckligt Lottad"

Igår fick jag höra det igen.

"Du är lyckligt lottad du, du har haft tur, du som får jobba med din hobby."

Jag är inte varken lyckligt lottad eller jobbar med min hobby. Ingen gav mig en lott. Jag har inte vunnit mitt yrke. Och jag jobbar inte med min hobby.

Jag har mitt yrke tack vare ett aktivt val jag gjorde när jag var nio år. Det jag gör idag beror på att jag valde att utbilda mig inom en bransch jag visste att jag skulle trivas i. Min proffessionalitet är resultatet av hårt slit. Jag flyttade hemifrån när jag var 15 år för att jag ville gå en utbildning. En utbildning som inte skulle komma att finnas senare. Jag hade alltså en chans - och det var då. Redan innan dess hade jag skaffat mig erfarenhet, vitsord och kunskap nog att få en av 16 platser på en utbildning som hade 360 sökande. Den erfarenheten och de vitsorden vann jag inte på en lott.

På fyra terminer läste jag in sex terminers skolgång. Det var schemalagda skoldagar mellan 7.00 och 20.00. Samtidigt jobbade jag extra för att försörja mig. Efter två års utbildning fick jag jobb hos en landslagsryttare. Inte heller det jobbet skrapades fram på en trisslott utan var resultatet av att jag visat vad jag gick för. Jobbet hos landslagsryttaren bestod av att sköta, putsa, rida fram, förbereda, fodra och trimma 17 hästar varje dag. Fyra av de hästarna jobbade två gånger per dag under ryttare. Det innebär 21 uppsadlingar om dagen. Sex dagar i veckan under lågsäsong, sju dagar under tävlingssäsong. Tävlingsdagarna var förresten rena semestern. Antingen åkte jag med på tävlingen med bara ett tiotal hästar och jobbade mellan 04.00 och 22.00 - men då hann jag ju sova i lastbilen ett par timmar under resan. Eller så var jag ensam hemma med bara ett tiotal hästar att rida och trimma inför nästa dag. Då fick man sovmorgon ända till 06.00. Det var faktiskt, nu när jag tänker efter, lite av en vinst att slippa åka till tävling.

Efter det pluggade jag ett år för säkerhets skull, ifall min kropp senare inte skulle tåla det yrkesval jag gjort. På två terminer läste jag in naturvetenskapligt gymnasium och 160 högskolepoäng i matte. Jag vet inte hur det är nu men på den tiden fick man inte ta studielån för eftergymnasiala studier innan man fyllt 20. Jag var 18 och hade inget sparat kapital. För att försörja mig genom studierna på komvux jobbade jag extra hos samma landslagsryttare och på en betäckningsstation som tog emot 120 uppstallade ston det året. Studier och jobb eller inga studier alls - det valet var lätt att göra. Och varken studier eller jobb vanns på lotto.

När studierna var avklarade blev jag erbjuden jobb i ett tävlings- och försäljningsstall utanför Hamburg. Erbjudandet var inte baserat på tur utan på vitsord och meriter. I det stallet jobbade jag 07.00 - 18.00 sex dagar i veckan och red mellan fem och tio hästar om dagen. Lindrigt jobb om jag jämför med det jag gjort innan, men stället höll inte den kvaliteten jag vill jobba med så jag tackade ja till ett annat erbjudande. Ett som jag fått för mina goda vitsord.

Där var det bättre och jag stannade något år. Ända tills ryggen gick sönder och de tyska läkarna skickade hem mig med orden "Du ska vara glad att du kommer från Sverige. I ditt land försörjer staten människor som inte kan jobba för sig när deras kroppar gått sönder." Flyttlasset gick tillbaka till Sverige och bestod av två tavlor, en blomma och en IKEA-kasse med kläder. Det var ju allt jag ägde eftersom jag lagt de pengar jag tjänat på utbildning! Tacksam över mitt tidigare val att plugga sökte jag till arkitektutbildningen på KTH i Stockholm. Sex månader gick utan att jag satt i en sadel men när det visade sig att KTH:s nya datasystem tappat bort det faktum att jag tackat ja till min utbildningsplats och jag ändå inte haft ont i ryggen på fem av de månaderna satt jag upp igen. Min kunskap syntes uppenbarligen och jag fick ett tiotal inridnings-, visnings-, försäljnings- och utbildningshästar på halsen. Inte på en skraplott utan på kunskap.

Det ena föder det andra och på ett par månader var jag fullbokad med lektioner, utbildningshästar, inridningar och ridskolor. Året var 1999 och jag skulle snart fylla 22. Så har det varit sedan dess. Företag har startats, utvecklats och växt, fler utbildningar har gåtts, jobberbjudanden har kommit och ibland tackats ja till, antalet kunder och deras nöjdhet har ökat. Inte på tur. På skicklighet.

Jag betalar skatt på min inkomst, jag har drivit mitt företag i hästbranschen i drygt tolv år. Genomsnittsåldern för överlevnad för företag i hästbranschen är strax under tre år. Jag sitter upp på dagens näst sista häst när andra är nyduschade och skålar in fredagsmyset, jag står till knäna i hästskit ibland, jag går ur sängen före fem på tävlingsmorgnar, lägger min semester efter höskörden och vidareutbildar mig efter arbetstid. Jag gör det för att det behövs för att lyckas i min bransch. I det yrke jag valde som nioåring. 

Nu är det 2013, jag fyller snart 36 och jag har försörjt mig på min kunskap och min kompetens i mer än halva mitt liv. I en tidsålder då inte många stannar i samma bransch mer än tio år.

Men visst är jag lyckligt lottad. Visst har jag haft tur. Jag jobbar ju med min hobby. 

Den Mediakåta Melodifestivalens Matematik

Melodifestivalen.

Hyllas av media. Ger utslag hos sanna musiker. Dristar unga tonåringar till gängbildning på rasterna. Leder bloggligan. Drog 3.415.000 tittare i första deltävlingen, 3.365.000 i andra deltävlingen och 3.340.000 i den tredje. Är ett av världens mest twittrade ämnen. Ger 62.700.000 träffar gå Google. Får ett helt program av Uppdrag Granskning tillägnat sig. Diskuteras i Karlavagnen i P4. Och så vidare.

Hittills har tre deltävlingar gått av stapeln och de har tillsammans dragit 10.120.000 tittare. Låt säga att var tionde tittare laddar upp inför festivalen med 0,5 kg. godis. Jag tror att det är lågt räknat men låt ändå säga att det är så. Gissningsvis kostar det där godiset ungefär 7 kr/hg, dvs. ett halvkilo går på 35 spänn. Lägg till en flaska läsk för en tjuga så har var tionde tittare spenderat 55 riksdaler på något som av vår svenska stat betraktas som mat och därför är belagt med endast 12% moms.

Nu till själva matematiken. Om min gissning är med sanningen överensstämmande har 1.012.000 tittare spenderat 55.660.000 kronor på läsk och godis. Det ger staten 5.963.571 kronor och 43 öre i momsintäkter. För tre deltävlingar. Lågt räknat - och då har jag inte räknat med att någon dricker vin, äter ostbågar, dippar chips eller njuter av räkor till sagda musiktävling.

Hur mycket jag än hör om Ranelids pinsamma framträdande, om att fel låt vann, om att Christer Björkman är korrupt och om att låtarna är sämre än någonsin så går det inte. Hur många besvikna facebook-statusar jag än läser och hur lite jag än följer med i detta mediakåta spektakel så kan jag inte låta bli. Jag kan inte låta bli att fundera på pengarna det genererar. Jag har ju inte ens räknat med det som gästerna på plats i studion spenderar inför och på själva galakvällen.

Jag vill bara presentera ett samhällsekonomiskt vinnande förslag. Skulle vi kunna enas om att de momsintäkter som genereras på godis och läsk under melodifestivalkvällarna får gå till barns välbefinnande?

Nyårsfirande i lösdriften

Förra nyåret var det första nyåret jag hade hästar hemma på lösdrift i Sverige . Det var massor av snö, lite halt på sina ställen i hagen och fyra av sju hästar skulle uppleva sina första fyrverkerier under utevistelse. Jag var aningen orolig men det visade sig gå bra. De travade några varv i hagen, någon enstaka galopperade några steg. Mest såg de till att hålla sig nära varandra och hela tiden ha en flyktväg öppen. Fyrverkerierna pågick under en dryg halvtimma och bara några minuter efter att det tystnat var hästarna vaksamma men stillastående och lugna.

I år var det annorlunda. Smällarna började ljuda redan före skymningen, hunden blev orolig och jag gick mellan köket och lösdriften en gång i halvtimman för att hålla koll på hästarna. Inte en kuse brydde sig så framåt sjutiden drog jag ner besöken till en gång i timman.

De första raketerna sköts upp strax efter halv tio och när jag såg dem genom köksfönstret gick jag ut igen - bara för att mötas av frustande hästar som letade efter något gott att äta i ligghallens halm. En låg och sov så jag antog att de inte sett fyrverkeriet eftersom allihop var inne. Jag gick hem och tog en kopp kaffe till i väntan på att det skulle braka lös på riktigt. Redan före elva var det igång igen. På med kläderna för säkert femtonde gången den kvällen. Irritationen över vuxna människor som inte tycks förstå att årsskiften sker vid midnatt hade nu stigit till en närmast bisarr nivå. Med en skakande hund inknölad under jackan gick jag ut igen - bara för att upptäcka att jag med min ankomst skrämde fyra sovande hästar mer än vad fyrverkerierna redan gjort. De två som inte låg och sov stod ute och kliade varandra. Jag gick hem igen, glad över att nästa gång jag skulle behöva gå ut åtminstone skulle bli den sista gången.

Bara för sakens skull gjorde jag en ljudinspelning den sista gången jag var ute för att kunna beskriva hästarnas reaktioner i efterhand. Nämnda ljudinspelning följer i nedtecknat format.

23.39 Jag ställer mig utanför grinden. Pelle äter, de andra fem står ute och slöar.

23.40 Hia kommer och hälsar.

23.41 En raket skjuts upp 700 meter bort. Avokado höjer huvudet, Hia har hälsat klart och går tillbaka. Dayson går runt Hia för att se bättre.

23.42 Alla står stilla.

23.43 Det skjuts raketer på fyra ställen i närheten. Alla står stilla.

23.44 Pelle märker att jag har kommit och tror att han ska få kraftfoder.

23.45 Raketerna är nu oavbrutna och på mellan fem och tio ställen inom synhåll. De närmaste är 200 meter bort. Alla står stilla.

23.46 Hia går in och går ett varv i ligghallen. Han tar med sig en tugga hö på vägen tillbaka.

23.47 Kelvin tar Hias hö ur munnen på honom. Hia biter Kelvin.

23. 48 Alla står stilla.

23.49 Alla står stilla.

23.50 Alla står stilla.

23.51 Pelle ledsnar på att inte få något kraftfoder och går tillbaka till höet.

23.52 Senne går till vattnet. Dayson travar ifatt och säger åt Senne att han inte får dricka ur den vänstra vattenkoppen. Senne går till den högra vattenkoppen och Dayson går tillbaka.

23.53 Avokado vill leka och biter Kelvin i frambenet.

23.54 Senne har druckit klart och kommer tillbaka till de andra. Avokado tvingar även honom att leka.

23.55 En ny sorts raket lyser upp hela himlen. Hia gnäggar och lyfter huvudet. Dayson samlar flocken lite tätare.

23.56 Senne kissar. Dayson går och hämtar Pelle.

23.57 Hia, Kelvin och Avokado kissar också.

23.58 Fyrverkerierna eskalerar, jag räknar till 21 platser och undrar om hästarna inte borde bli oroliga. Dayson vallar flocken ett varv runt höhäcken i kolonn med tre, bog vid bog. Vilken yrkeskavallerist som helst hade varit stolt!

23.59 Pelle vill gå tillbaka och äta. Dayson hindrar honom. Hia höjer huvudet och ser lite spänd ut. Kelvin krubbiter på en stolpe.

00.00 Alla står stilla.

00.01 Alla står stilla.

00.02 Alla står stilla.

00.03 Hia byter plats. Avokado går efter och ställer sig bredvid Hia.

00.04 Pelle vrider på huvudet. Hia tar med sig flocken och går ut i lerhagen och tillbaka igen.

00.05 Pelle och Hia bajsar. Hia byter plats.

00.06 En raket skapar dagsljus och Dayson tvingar alla att trava femton meter. Senne dricker igen.

00.07 Senne går tillbaka. Hia byter plats. Dayson går ett varv runt höhäcken.

00.08 En till raket gör dagsljus. Avokado tar ett steg åt sidan. Killen suckar och går till höet. Man hör ett festande gäng skåla och hästarna tittar ditåt.

00.09 Hia går ut i lerhagen och stannar fem meter från flocken

00.10 Hia går tillbaka till flocken. Kelvin krubbiter på en stolpe.

00.11 Närmsta grannarna startar sitt fyrverkeri. Alla står stilla. Jag får ett sms.

00.12 Hia biter Senne eftersom han inte flyttar på sig tillräckligt fort. Senne suckar och går två steg framåt.

00.13 Det är fyrverkerier på elva ställen inom synhåll. Jag går in i hagen och kollar om båda vattenkopparna fungerar. Alla hästar följer efter.

00.14 Hia vill bli kliad. Kelvin, Pelle och Dayson ställer sig på kö bakom.

00.15 Jag kliar Hia och Kelvin. Dayson dricker.

00.16 Jag kliar Pelle och Dayson. Kelvin kliar sig på dörrmattan.

00.17 Fyrverkerierna börjar avta, det är bara sex ställen som skjuter raketer nu. Alla står stilla.

00.18 Dayson, Hia och Avokado går in i ligghallen.

00.19 Kelvin dricker.

00.20 Pelle och Senne går in i ligghallen. Hia går ut och kliar sig på dörrmattan.

00.21 Pelle rullar sig i halmen.

00.22 Kelvin går in i ligghallen. Avokado går ut och äter.

00.23 Fyrverkerierna slutar. Kelvin rullar sig.

00.24 Alla står stilla.

00.25 Alla står stilla.

00.26 Alla står stilla.

00.27 Kelvin går och lägger sig.

00.28 Dayson går och lägger sig.

00.29 Dayson reser sig för att hämta in Hia i ligghallen och lägger sig igen.

00.30 Senne går och lägger sig. Jag går hem.

Sammanfattningsvis kan det om min hästflock sägas att när det under 42 minuters tid oavbrutet avfyras raketer inom 700 meters radie från ligghallen så travar de sammanlagt omkring 15 meter var. Sju minuter efter att sista raketen har skjutits upp är dessutom tre av sex hästar så avslappnade att de väljer att lägga sig ner. Om jag jämför det beteendet med hur det brukar se ut i boxen hos de hästar jag har mockat åt på nyårsdagen så kan jag inte bli annat än stolt över min flock och glad över att jag valt att låta dem leva ett riktigt hästliv. I det livet mina hästar lever har de själva bestämt vem som har ansvar för vad, vem som ska hålla vakt och vem som talar om när något är farligt på riktigt.

Jag kommer alltid, så länge jag har lösdrift, att fira tolvslaget hos hästarna. Fast nästa år bjuder jag in till middag vid långbord i ladugården för vänner och inackorderingar. Klädsel: Scooteroverall. Välkomna!

Kairo är en krigszon och en vän är där

För nästan tolv år sedan lärde jag känna en liten flicka. Hon red på ridskolan där jag jobbade då och hon var en av de allra mest ambitiösa. Hon utstrålade en glöd som bara ett fåtal människor gör. Allt hon gjorde var hon bäst på.

På den tiden hade jag ännu inte sett särskilt många ungdomar falla i något av de hål som finns att falla i för de unga människor som sätter sig själva åt sidan i sin jakt på framgång. Ändå oroade jag mig emellanåt för hur det skulle gå för henne den dag verkligheten skulle komma att hinna ifatt henne.

Ridskolan lades ner och flickan köpte en egen ponny. Stoet var oerhört svårridet men flickan klarade av henne utan större bekymmer. Flickan skötte sin ponny på bästa tänkbara sätt och lade ner sin själ i hennes välmående. Samtidigt spelade flickan fiol på högsta nivå, dvs. på Göteborgsoperan redan som 14-åring. De hon spelade ihop med hade spelat mer än dubbelt så många år som flickan hade levt. Högsta betyg hade hon i skolan om jag minns rätt. Dansade tango - och gjorde det riktigt bra dessutom! Samtidigt lyckades hon hålla kontakten med sina vänner och umgås med sina föräldrar och sin lillebror.

Den lilla flickan är idag en ung vuxen, en i sanning fantastisk människa. Hon har kvar sin glöd, sin drivkraft och sitt engagemang i det som är viktigt för henne. Hon har slutat både plugga och rida, hon har lagt undan fiolen och hon dansar tango bara för att ladda batterierna. Engagemanget är riktat åt ett och endast ett håll. Mot politiken.

Rebecka Carlsson är språkrör för Grön Ungdom och hon befinner sig i Kairo. Läs hennes blogg, se hennes videoklipp och följ henne på twitter.

Gör åtminstone något av det. Det är en order!

Nu får det vara nog!

För snart ett dygn sedan fick jag ett samtal från ett litet, litet barn. Från en ung vuxen.

Samtalet varade någonstans mellan en och två timmar och innehöll allt viktigt. Sann vänskap, saknad, förtvivlan, kärlek och förtroende. Gråt, längtan, erkännande, välvilja, omtanke och ärlighet. Vi pratade om mycket som jag aldrig kommer att berätta vidare, saker som sitter fast i starka känslor. Saker som påverkar stora val, saker som skapar framtid och mående, saker som bygger en människas personlighet och präglar en människas själ.

Jag är stolt och tacksam för att det var just jag som fick det där samtalet och jag har tänkt mycket på det sedan dess. Jag vågar påstå att jag minns allt som sades under de där timmarna, men en i sammanhanget liten detalj fastnade på ett annat sätt än allt det andra som sades. Det fastnade på en annan plats i mig.

"Jag är jätterädd att du ska få cancer för att du röker. Jag vill att du ska sluta."

För snart ett dygn sedan fick jag ett samtal från ett litet, litet barn. Från en ung vuxen. Det ändrade mitt liv, för jag har slutat röka nu.

Stefan Liv

Flygkrasch. Hockeylaget Lokomotiv är utplånat. Planet skulle ha skrotats om tre veckor. Rysk flygsäkerhet är dålig. Stor förlust för hockeyvärlden.

Rubrikerna är många, tragiken är stor. Tyst minut och avbruten match i premiären. Ljus tänds utanför arenor och det har skapats åtskilliga evenemang, sidor och grupper på facebook till hans minne. Media plockar fram exempel på andra flygkrascher där hela idrottslag har drabbats och det skrivs om hur stor förlusten är för hockeysverige.

Förlusten hockeysverige lider är intet.

Mina tankar finns hos Stefans fru och barn idag, inte hos någon annan.

Vänner, var rädda om det ni har. Lova det!

Sportnörd

Jag har en vän. Nej förresten, jag har många vänner. Men en av dem skiljer sig från resten på ett väldigt speciellt sätt. Hon är en sportnörd. Med det vill jag inte säga att det konstiga är att en hon är en sportnörd. Jag är betydligt längre kommen än så i mitt perspektiv i den moderna genusfrågan.

Det konstiga med just den här vännen är att saker som i vanliga fall är viktiga helt plötsligt slutar ha betydelse när en match pågår. Kanske är det inte helt ovanligt bland sportnördar i allmänhet men i det här fallet finns ytterligare en aspekt att ta hänsyn till; det kvittar vilken sport som pågår.

Vännen som detta blogginlägg avser skulle i vanliga fall gå ut med hunden direkt om den är kissnödig. Idag råder andra regler; hunden får gå ut i halvlek. Har den inte kissat när andra halvlek börjar får den förmodligen skylla sig själv och antingen gå in utan att ha kissat eller bli lämnad utomhus tills även andra halvlek är spelad.

Personligen är jag fullkomligt ointresserad av de allra flesta former av sport, vilket innebär att jag sällan har en susning om att jag ringer sagda vän vid en olämplig tidpunkt. Hur i hela fridens namn kan jag förväntas förstå att jag inte ska ringa 20.00 när hon bett mig ringa under kvällen? Hundratusentals signaler går fram och jag börjar bli orolig för att det hänt henne något, hon som aldrig lämnar sin telefon. Översprungen av häst? Drunknad i Viskan? Något av de trasiga knäna totalförstörda??

Det tar en minut innan jag får sms:et.

"Ringer dig i halvlek kram"

I vanliga fall är det alltid fullständiga meningar, punkter och korrekta avstavningar i hennes sms. Inte idag dock. Som utlovat ringer hon mig i halvlek men jag pratar i telefon då så jag avvisar hennes samtal. Tre stycken inom loppet av 60 sekunder. När jag senare har lagt på ringer jag upp henne i hopp om att andra halvlek inte har börjat. Det har den inte så vi pratar en stund. Lite om att det står 0-1 till fel lag i matchen, lite om rent kontra smutsigt vatten och lite om näringsinnehåll i gräs kontra havre. Hon låter som vanligt ända tills hon med orden "fan, det har börjat" förser mig med livslång tinnitus. Jag hör inte ens klicket när hon lägger på.

Okej. Det är dags att inse fakta. Jag köper läget. Jag är mindre värd än radiosporten. Tiden går och jag hör inte ett ljud av henne - inte ens när hörseln långsamt kommer tillbaka. Så plötsligt piper det i min telefon och jag ser att jag har fått ett sms av henne. Bra, det betyder att hon är vid liv. Jag öppnar det och ser en smiley. Bara.

:-)

Jag förstår ingenting så jag skickar "?" tillbaka.

1-1 :-)

Det borde jag nog ha fattat. Det händer förmodligen inte så mycket i matchen just nu eftersom hon klämmer in en hel onödig smiley. Det kräver trots allt tre extra knapptryckningar att göra det och det skulle ju kunna tolkas som potentiellt slöseri med uppmärksamhet gentemot radiosporten. Hon får en smiley tillbaka men sedan dröjer det innan nästa del i konversationen vidtar.

Bajs

Ingen punkt och ingen smiley, alltså är matchen händelserik och det står förmodligen 1-2. Jag frågar genom att skicka henne "1-2?"

Ja :-(

Okej, det var ju hemskans tråkigt. Hur ska det nu gå? Närmar sig jordens undergång tro? Det har snart gått 45 minuter sedan hon förstörde min hörsel och jag har fortfarande ingen aning om vilken sport det hela handlar om. Fotboll kanske? Jag tror att fotboll spelas i halvlekar och att hockey spelas i perioder. Tre stycken om jag minns rätt, fast det kan vara tvärtom också. Det tillhör säkert allmänbildningen att veta sådant. Förmodligen tillhör det också nutidsorientering att veta vilken match det är som går av stapeln just nu. Suck..

Hon ringer! Matchen är troligen slut och jag har därmed fått tillbaka mitt värde som vän. Utan att reflektera över att jag kanske borde bli förnärmad över att ha blivit bortprioriterad till förmån för radiosporten svarar jag. Det första jag hör när jag svarat är en bedrövad suck och en nedstämd röst. Jag frågar henne oroligt hur det är. Har hästarna rymt under matchens gång? Gör det opererade knäet ont igen? Har hon fått avslag från försäkringskassan?

Men vi förlorade ju!

Jaha...

Vi är inte likadana

Vi är inte likadana.

Jag kastar mig in i saker utan att blinka, trivs i nästan alla sällskap, känner mig sällan trängd, skrattar ofta, mår sällan dåligt och klarar mig bra i de allra flesta situationer.

Hon är annorlunda. Mår ofta dåligt, ältar och tänker, vänder och vrider, oroar sig ofta och får ångest.

De närmsta två dygnen finns mina tankar extra mycket hos henne. Jag önskar henne allt gott, jag vill att hon ska få hitta en famn att vila i och ett hjärta att bry sig om. Jag vill att hon ska få känna trygghet.

Hon ska göra en resa som egentligen är henne helt övermäktig. Hon ska åka tåg.

Jag ger henne all min styrka för att hon inte bara ska klara resan utan för att hon ska må så bra som möjligt under tiden. Jag ger henne all denna styrka för att jag känner så starkt för henne och för att hon är så viktig för mig.

Vi är inte likadana men vi tycker om varandra ändå.

The last ten years

Oh, the last ten years, it's been quite a trip
Over thirty-six-hundred spins around without a cosmic slip
But within the realm of our atmosphere
We're 'bout as out of whack as we've ever been in a million years
We watched the Y2K scare in a panic
An' we watched as time proved Nostrodamus wrong
An' we watched as Mother Nature shook the planet
An' cellular replaced the telephone
We lost Charlie Brown, Ray Charles an' Johnny Cash
We even lost Superman.

Well, the last ten years, look at the hills we've climbed
The best golfer's black, the best rapper's white an' it's about damn time
But we'd best beware, there's a brand new fight, you see
An' I hate to say we might be our own worst enemy
We watched Oklahoma sifting through the damage
An' we watched a US President get caught
We watched shareholders watch their savings vanish
We all cried when we watched those towers fall
We lost Minnie Pearl, Ron Reagan and Sam I Am
We even lost Superman, mhm.

Expensive gas an' free downloads
The dot com boom, an' reality shows
What's gonna happen next is anybody's guess
Satellite radio and hybrid cars
Handheld computers an' a trip to Mars
It's all become a part of who we are
In the last ten years.
In the last ten years
We lost George Harrison, John Paul and June Carter-Cash
Hell, we even lost Superman

Gonna miss you, Chris...

Till Dom Ensamma

1991 släppte Mauro Scocco albumet "Dr Space Dagbok". Då var jag 13 år. Jag har ingen aning om huruvuda min bror, som stod för all musik i familjen, någonsin köpte något av Scocco men jag minns min känsla när jag hörde "Till Dom Ensamma" upprepas i radion. Om den gick som en sommarplåga eller under längre tid minns jag inte heller. Det är bara känslan som sitter kvar. Känslan av att det där inte är på riktigt, som om det han sjunger om ändå inte finns.

Visst är det en hård värld där utanför och visst är den full av ensamma människor. Det har han rätt i. Det är ingen som hör mig och det är ingen som ser mig när jag går. Visst verkar det som att kärleken är till för några få och när jag bäst behöver någon är det ingen som orkar höra på.

"Det här är en sång för alla dom

som aldrig hittat nå'n

att dela sin glädje och sorg med.

En sång för alla dom

som inte kommer hem till

någon som frågar hur det är.

Den här sången är till dom."

Som om det vore synd om dem då eller? Folk delar sina liv med varandra, men inte fan förekommer det att de delar både glädje och sorg med varandra. Ingen kommer hem till någon som frågar hur det är. Det där finns inte och Scoccos bild av att det är synd om alla som inte lever i en utopi tyder bara på att han själv har en vrickad världsbild.

Ingen frågar när jag kommer, ingen saknar mig när jag går, ingen delar min dröm, ingen undrar hur jag mår. Det är helt riktigt. Han ser människor omkring sig som jobbar dygnet runt och påstår att det beror på att de gör det för att slippa känna efter hur de egentligen mår. Det har inte med mående att göra, det är bara så man lever sitt liv.

Standardtillståndet är likgiltighet. Far- och morföräldrar dör och man gråter en skvätt på begravningen. Är man ledsen efteråt så är det ju synd men då kan man alltid få en kanelbulle och ett glas mjölk så blir allt bra igen.

Man måste kunna prata om allt, det är viktigt. Så det så! Jaså? Någon säger något dumt till någon annan i skolan? Det är säkert inte likadant imorgon. Imorgon är allt bra igen, oroa dig inte! Vad vill du ha till middag? Pannkakor blir väl bra? Det är ju din älsklingsrätt.

..................................................................................

Jag har aldrig förut kommit på tanken att ifrågasätta det där. Visst ville jag känna det där som fanns i Hollywoodproduktionerna och visst ville jag ha det sådär som Mauro Scocco sjunger. Vem vill inte det? Men det har ändå inget med verkligheten att göra så det kommer aldrig att inträffa. Jag var ensam om att bära på min kärlek och ingen annan kände den. Och om den kändes på riktigt för andra människor så var det ändå aldrig meningen att den skulle synas. Man visar inte sådant för det tyder på svaghet. Svaghet är fult. Styrka är fint. Jadå, minsann, så är det!

Tjugo år senare bevisades motsatsen. Det finns människor som kan hantera det faktum att andra människor har känslor. Det finns t.o.m. människor som kan hjälpa mig att ta hand om mina känslor. Jag måste inte alltid vara störst och starkast för att ensam orka släcka alla bränder.

Jag kan till och med få frågan "Hur är det?".

Äkta kärlek??

Jag får nyhetsbrev från Apple ibland och jag vet naturligtvis att det är en del av deras marknadsföring. I marknadsföring använder man de medel som finns för att få folk att köpa en produkt. I vissa fall kan det bli riktigt osmakligt, lite som att hävda att en viss sorts kaffe löser världsproblemen.

Jag vet i fan om jag skulle vilja ge bort en iPad till min älskade.

Tänk om han blir kär i sin iPad och lämnar mig?

Pausnummer

Jag vet att jag lovat er inlägget "Kylan". Det kommer. Ni måste bara hålla till godo ett tag till och under tiden tvingas ni läsa ett pausnummer skrivet av Petter Karlsson på Expressen.

Jag håller med honom om det han skriver men får därmed också bekräftelse på att jag själv (återigen) inte är att betrakta som särskilt kvinnlig. Och det är jag stolt över!

God fortsättning!

Önskelista

Om drygt tre veckor fyller jag 33 år. Eftersom jag är ett stort fan av raka puckar och tydlig kommunikation publicerar jag min önskelista här. Ta det som du vill!

1. En långlunch med Bert Karlsson (får gärna vara vid ett senare tillfälle).
2. En långlunch med Pigge Werkelin (om ovanstående inte går att lösa).
3. En långlunch med Magnus Uggla (se ovan).
4. En kurs i något jag inte provat tidigare (dock ej något livsfarligt).
5. En hyfsat ren och torr huggkubbe i ek eller något annat fint träslag (inte en slaktkubbe utan en huggkubbe för ved).
6. En välanvänd och sliten slöjdbänk utan färgrester (får vara max 155 cm lång och 60 cm djup inkl. utstickande delar).
7. En BackApp (jag är 180 cm lång och vill ha en utan hjul med skai-sits och röd kula).
8. En heldag med många goda vänner på Universeum (eller liknande ställe).
9. En dammsugare (en vanlig för min automatiska har lagt av fullständigt nu).
10. Fritid.

Jag tror att det var allt för ett tag. Kommer jag på något mer så hör jag av mig!

Kvalificerat svineri - som jag dräper!

HAN:
Djävlar i helvete!
Dig skulle man inte ha något emot att kramas med :-)

JAG:
Nu hade du tur! Jag hade kunnat vara troende..
Massmail skrivet av proffessionell copywriter eller riktat till bara mig? Jag brukar kunna skilja dem åt men nu är jag tveksam.
Hjälper du mig?
/Ulle

HAN:
Det var ju tur det. Massmail? Vad är det?

JAG:
Okej, jag är fortfarande tveksam pga din sarkasm eller skicklighet (har inte bestämt mig ännu) men du verkar vara ny här så jag ska berätta...
Man kan skicka ut massmail. De brukar lyda "Hej, är det någon som har lust att komma förbi ikväll? Kram." Anders, 48 år, i Tromsö skickar alltså detta till alla singeltjejer på Firstdate, varvid bl.a. Anne, 19 år, i Helsingfors fortfarande förväntas tycka att Anders är en helt normal människa.
Hursomhelst. Inom ett par dagar har du lärt dig vilka som skickar ut ett massmail varje dag och så blockerar du dem för att slippa skiten. Enkelt.
Jag är alltså fortfarande inte säker på om det du skrev var ett skickligt massmail eller om du verkligen menar att du så gärna skulle vilja krama mig. Är det så så kan vi ta en fika på Markan (Strömsholm) i mitten av november då jag ska hälsa på mitt gamla ungdomsliv.
Trevlig helg!
/Ulle

HAN:
Nu har inte jag så mycket erfarenhet av det här med internet, och dating, men har väl reggat mig några gånger tidigare på några olika ställen. Massmail kanske skickas ut av personer som normalt inte brukar få några svar - alltså ett sätt för dom att kunna få kontakt med en tjej tillslut, jag vet inte, men är ju tur det går att blockera om det blir för jobbigt.
Strömsholm ja, ja det ligger här bredvid, håller du på med galopphästar?

JAG:
Sådärja!
Nu kan jag vara säker på att du är på riktigt.
Galopphästar springer för fort för min smak och så är de lite knäppa oftast. Jag försörjer mig på ridhästar.
Jag bodde på Strömsholm i fyra år på nittiotalet; först som elev och sedan som anställd. Lite nostalgi är det ju naturligtvis och jag är ditbjuden på en helkväll på Westerqwarn för att minnas svunna tider. Jag har hört att Qwarnen inte är vad den varit men jag ska försöka minnas och skratta istället för att sura över det i så fall.
Hur lever du ditt liv? Är du från Västerås från början?
/Ulle

HAN:
Jag skulle kunna utnyttja den här situationen nu, men det gör jag inte.
För tillfället är jag gräsänkling tills på måndag, annars förlovad och sambo- Istället säger jag åt dig att var inte så naiv. Om en kille skriver såhär till dig så är det absolut inte säkert han är ärlig av sig. Vi har skrivit 2 mail till varandra, och jag vet att du verkligen är seriös, men ska du kunna ha en chans att träffa bulls eye måste du släppa på godtrogenheten, annars kan du tyvärr blir sårad flera gånger.

HAN:
Jag har inget emot att chatta mer med dig, om du vill förståss.

JAG:
Se där!
Sårad har jag blivit tillräckligt många gånger för att inte tro att något är verkligt förrän jag har sett det med egna ögon. Jag kan bara tycka synd om din sambo som förmodligen inte vet om att du just registrerat ett konto på en dejtingsida. Jag har varit i hennes situation och jag vet vilket svineri det är. Jag vet också vilken ärlighet jag förtjänar och att jag med gott samvete kan vända ryggen åt dig.
Jag gör det till och med utan att önska dig lycka till. Din sambo däremot hoppas jag inser fakta illa kvickt så att hon inte slösar bort tid på någon som inte förtjänar henne.
/Ulle

HAN:
Det var rättvist utifrån ditt perspektiv, men hårda ord. Så känner du inte mig heller, eller vet något om vårat förhållande. Jag önskar dig ändå lycka till, och tänk på vad jag sa.

JAG:

Rättvis är jag alltid. Ord är bara ord. Hur de tolkas är upp till mottagaren.
Du hade troligen inte tagit dem som hårda om din sambo hade vetat vad du gör. Det gäller ju alldeles oavsett om en främmande kvinna 30 mil ifrån dig framför en skärm känner dig eller vet något om det förhållande du lever i.
Jag tycker att alla människor förtjänar ärlighet. Om du tycker att kvinnan vars namn står på insidan av din ring inte förtjänar det så är det upp till dig.
Jag tackar för lyckönskningen. Jag är värd den.
/Ulle

Upp. Ner. Upp. Störtdykning.

Enligt alla Murphys jävla lagar på en gång. Samtidigt och med full kraft tycks de attackera vissa människor från varje håll. Botten är nådd, allt som kan gå åt helvete har redan gjort det. Då kommer någon och sparkar lite på stackaren som redan befinner sig på botten. Eller stjäl. Eller ljuger. Eller bedrar... Hur är det möjligt?

För första gången i mitt liv förstår jag känslan som skapar de ord jag alltid har avskytt: "Du ska inte tro att det får fortsätta vara bra. Det kommer snart ett bakslag ska du se." För första gången i mitt liv förstår jag också vitsen med att åsamka sig själv fysisk smärta. Den är nämligen mycket lättare att hantera än den psykiska. Jag förstår det nu, för jag ser allting i närbild nu. Närmre än någonsin förut. Och det är för jävligt.

På torsdag eller fredag i nästa vecka kommer ett besked. Det avslöjar om det är som det verkar eller om det är ännu sämre. Måndagen därpå kommer ytterligare ett besked av samma karaktär och tre veckor senare ännu ett. Är det då sämre så återstår ytterligare tre månaders väntan. Begrepp som det über-trevliga "ha det så bra!" ter sig under tiden som ett knytnävsslag i ansiktet. Höjden av ironi, eller hur?

Och eftersom ovisshet är så ljuvligt att leva under försöker man att se fram emot den närmsta tiden. "Ha det så bra!"

P-paragrafer

Jag bläddrade i en gammal GT (står det förresten för "Göteborgs Tidning"?) häromdagen. Jag fastnade redan i ledaren och tänkte att jag skulle blogga om det jag läste.

Valår i år. Alla politiker ska synas och märkas, det hör till sakens natur. Varje politiker i jakt på röster och kryss ska föra fram sina åsikter och det är bra. Det gör att väljarna har en chans att få veta vad varje politiker vill och var de alltså lämpligast lägger sin egen röst. Bra!

Hursomhelst. I ledaren i ovan nämnda GT står det om yrkesrelaterade parkeringsbekymmer i Göteborg. Parkeringsvakterna lappar bilar som står felparkerade, värdetransportörerna hämtar och lämnar pengar och hemtjänsten tar hand om människor som behöver hjälp i hemmet. Alla vill göra sitt jobb, men ibland blir det tokigt ändå. Jag ska förklara..

Parkeringsvakterna gör sitt jobb - så bilarna lappas. Värdetransportörerna gör sitt jobb - de hämtar och lämnar pengar. Under tiden riskerar de att få bilen lappad. Hemtjänsten gör sitt jobb - så de ställer bilen nära den skadade åldringen och springer in för att komma till undsättning. Under tiden riskerar de att få bilen lappad. Dilemma. Allvarligt I-landproblem.

Det kan ju tyckas lätt att säga till parkeringsvakten att han eller hon inte ska lappa sådana bilar, men det är inte så enkelt. Parkeringsvaktens arbetsorder styrs nämligen av gällande lagar. Det finns ingen lag som ger värdetransportörer rätten att parkera närmare än någon annan. (98% av alla värdetransportrån sker mellan bilen och stället där pengarna ska hämtas, så jag förstår dem när de bryter mot lagen.)

För att det här dilemmat ska upphöra att existera måste man göra en lagändring. Det tar ju ett tag. Alltså är det dags att börja direkt!

Citat ur ledaren i GT tisdag 27 juli 2010:

"Jonas Ramsgård, kommunalråd (M), la in en motion om att hemtjänst, hemsjukvård och liknade verksamhet skulle få nyttoparkeringstillstånd, finansierat centralt av kommunen. Alliansen ska ta upp frågan på nytt på kommunstyrelsens första sammanträde i augusti och nu följer Marina Johansson (S) efter och säger till GP att kommunstyrelsen måste göra något åt problemet."

Att de ska få nyttoparkeringstillstånd känns för mig som en självklarhet. Det mina ögon fastnar på i ovanstående citat är "...ska ta upp frågan på nytt...".

På nytt? PÅ NYTT??? Menar de alltså att de har haft frågan uppe men inte kunnat fatta beslut? Eller är det frasen "..finansierat centralt av kommunen." som frågetecknet hänger på? Finns det risk att det är för dyrt att trycka upp och plasta in parkeringstillstånd för några värdetransportfordon och ett gäng hemtjänstbilar? Eller har kommunen budgeterat för intäkter från felparkerade tjänstebilar av ovan nämnda slag (och borde man i så fall inte ha reagerat på den posten redan i arbetet med budgeten)?

Jag bara undrar. Jag tycker att det verkar så konstigt.

Mitt förslag är att man tills lagändringen har skett ger alla parkeringsvakter rätten att tänka själva när de utför sitt jobb. Om det finns parkeringsvakter som inte klarar det kan de få tydliga instruktioner om att inte lappa vissa typer av fordon. De kan till och med få en lathund att ha i fickan om de vill.

Men det är bara mitt förslag och jag är inte politiker i Göteborg. Jag är politiker i Kungälv. Förresten jagar jag inte ditt kryss. Jag tycker att du ska kryssa den som jobbar med dina hjärtefrågor. Om alla gör det har vi nämligen använt vår enda chans att upprätthålla en riktig demokrati.

Det var allt för idag. Tack för ordet.

Godtrohet eller "jag är inte rasist"

Idag har jag gjort en affär som många andra kanske skulle tycka är konstig. Jag har sålt en telefon. Inget konstigt i det kanske, men sättet jag sålde den på är nog mer anmärkningsvärt i genomsnittssvenskens värld.

Jag, en ensam kvinna, åkte hemifrån strax före tio en mörk och regnig fredagskväll för att möta en muslimsk kille på en enslig bensinstation och göra upp affären. Han fick telefonen, jag fick mina pengar. Färdigt. Ingen diskussion, inget tjafs, ingen misstro.

Bara så att ni vet!

Otjänlig människoföda

Jag står och steker blodpudding. Det tycker jag är gott. Blodpudding innehåller en massa nyttiga saker. Järn, till exempel.

För några år sedan gick ett rykte om att blodpudding skulle förbjudas på butikernas hyllor eftersom det ansågs vara otjänlig föda för människor. Tur att det inte blev så! Kanske var det ett tomt rykte, kanske var det verkligen på tapeten. Jag vet inte.

Begreppet "otjänlig människoföda" får mig att fundera på hur mycket skräpmat som egentligen säljs i våra butiker.

• Aspartam som sötningsmedel. (Det sägs påverka hjärnan negativt. På vilket sätt har jag inte satt mig in i. Min hjärna är tämligen viktig för mig så jag undviker det för säkerhets skull.)
• Importerat griskött från grisar som ätit grisar som ätit antibiotika dagligen. (Behövs vidare förklaring?)
• Godis innehållande E120. (E120 är rester av bladlöss. Det används för att skapa röd färg, främst i godis.)
• Korv med 36 procent kötthalt (Och vad fan består de andra 64 procenten av, eftersom samma korv är fri från ägg, mjölk, mjöl, soja och ärtor??)

Nu är min blodpudding klar. Den ska avnjutas med (socker-)sötad lingonsylt och mjölk.

The truth

Hästmänniska/mardröms-mamma

I tidigare inlägg påvisade jag hästmänniskan/dröm-mammans välvilja.

Nu ska jag påvisa hästmänniskan/mardröms-mammans illvilja.

Denna hästmänniska har precis som den tidigare en djup och för henne betydelsefull relation till sin häst-individ, behandlar häst-individen på ungefär samma sätt som den tidigare hästmänniskan och kan också bli mamma. Skillnaderna mellan dessa två typer av hästmänniskor uppenbarar sig först då barnet uppnår en ålder på mellan tre och fem år och börjar vilja bli introducerad i mardröms-mammans parallella verklighet som hästmänniska.

Mardröms-mammans barn får inte någon egen häst-individ. Eventuellt enträget tjat från barnet lönar sig icke. Hästmänniskan/mardröms-mamman tänker minsann inte mocka, pytsa ut mat i små burkar och betala uppehälle, foder, hovvård och försäkring åt en häst-individ som barnet ändå bara vill rida på var tredje söndag när vädret är fint och ingen av barnets kompisar vill leka. Hästmänniskan/mardröms-mamman tänker lika lite sätta tredubbla staket åt någon jävla shetlandsponny som ändå kommer att få fång innan gräset har börjat växa på våren.

Barnet får vackert vänta med att introduceras i hästmänniskovärlden tills det uppnått en ålder av sju år och därmed är välkommet som elev på traktens ridskola. Under åren som går mellan tre och sju års ålder står hästmänniskan/mardröms-mamman hellre ut med tjat, tjafs, gräl och argumentationer än att dagligen skotta bajs åt en häst-individ mer än nödvändigt. När så barnet väl har introducerats i hästmänniskovärlden är det som regel lyckligt och väldigt tacksamt. Tisdagar klockan 15.40 förvandlas i en handvändning från att vara ett obemärkt klockslag till att vara veckans höjdpunkt i barnets värld.

Barnet tillåts känna gränslös glädje över det som sker på tisdagar mellan klockan 15.40 och 17.10. Något halvår senare brukar barnet börja prata om viljan att få ha en alldeles egen häst-individ. Det är först i detta skede hästmänniskan/mardröms-mamman slår till med sitt tunga artilleri. Hästmänniskan/mardröms-mamman förklarar för barnet att det behöver visa att det har det Sanna Intresset för häst-individer innan hon kan få en egen sådan. Barnet visar sig vara beredd att visa att så är fallet och det bestäms att prövningen ska pågå från första november till sista mars. Barnet accepterar villkoren och gör sig redo. För något det inte hade en aning om vad det skulle komma att innebära. Mellan första november och sista mars är det uppehåll sammanlagt elva eftermiddagar.

Hästmänniskan/mardröms-mammans häst-individ - som alltså tillfälligt fyller funktionen som övningsexempel för barnets eventuella kommande alldeles egna häst-individ - välter barnet i leran redan den andra prövningsdagen i samband med den dagliga spolningen av leriga ben. Samma häst-individ nafsar under prövningstiden i barnets jacka fyra gånger, tappar minst en sko vid sju tillfällen och måste ledas en halvtimma på mjukt underlag varje dag som den saknar en sko (inte ridas för då kan den få ont i foten), biter barnet i armen en gång och äter upp barnets ena favorithandske redan i början av december. Barnet ramlar inte av häst-individen särskilt ofta eftersom det efter ett par veckor inte vill rida längre. Just den här häst-individen går nämligen inte att bromsa om man väger bara 28 kilo, vilket ju kan tyckas vara lite tråkigt för barnet. Fast det var ju inte det prövningstiden handlade om, utan att bevisa det Sanna Intresset. Under prövningsperioden infaller både jul- och nyårshelgerna. Barnet missar Kalle Anka den julaftonen eftersom häst-individerna i stallet måste tas in innan det mörknar och det var ju ingen av alla de andra hästmänniskorna som kunde göra det just den här julaftonen. Barnet får nöja sig med fyra timmars nattsömn mellan nyårsafton och nyårsdagen eftersom hästmänniskan/mardröms-mamman har ansvar för morgonfodringen den första i varje månad. Morgonfodringen måste ju göras exakt klockan 06.00 varje dag året runt. Utan undantag. I slutet av februari missar barnet den sista halvan av sin bästa väns födelsedagskalas eftersom hästmänniskan/mardröms-mammans häst-individ ska vaccineras mot stelkramp.

Den sista mars är det dags för utvärdering och barnet vill naturligtvis sluta umgås med dessa förbannade djur, vill aldrig mer åka med mardröms-mamman till stallet och tänker titta på Kalle Anka varje jul de närmsta 40 åren.

Barnet börjar spela volleyboll ihop med sin pappa. Inomhus. Utan att passera McDonald's på vägen till träningen.