Smultronställen

På vissa platser trivs man bättre än på andra - eller hur?

Här trivs jag (utan inbördes ordning):

• Bakom ratten
• I min sadel (Stübben Avalon, 18" 32)
• I familjen Herranens badkar
• På trappan utanför Karins förra hus, med Karins latte i handen
• Varsomhelst med Grålle i famnen
• I snön
• I shorts och linne
• I tjock mössa
• I passagerarsätet i en nercabbad bil
• På min tempurkudde
• På rucklets trappavsats

Jag vet, jag vet!!

Detta är fortsättningen på förra inlägget.

Eller jo, förresten, jag vet oftast vad det beror på när jag tänker efter. Det beror på olika saker från gång till gång. Det kan vara så mycket. Tur att det händer mig så sällan! Eller är det kanske skicklighet?

Vissa gånger har jag envetet bitit fast vid att någon är snäll och omtänksam. Jag märker inte hur människan långsamt raserats förrän jag plötsligt står där med ett känslomässigt kalhygge framför mig. Andra gånger har jag bara fortsatt att tycka att en plats är vacker, men glömt att titta på hur det egentligen ser ut. När så någon kommer och talar om för mig att smultronstället har förvandlats till rivningstomt så vaknar jag till, öppnar ögonen och inser att personen har rätt. Någon gång har jag trott att en händelse ska vara så fantastisk att jag kommer att vara som en annan människa efter upplevelsen. Naturligtvis är det inte så. Jag är fortfarande jag; missbrukare av både majonnäs och nikotin, obotlig tidsoptimist och med ärr över hela benen sedan ungdomens och hästarnas galenskaper.

Besvikelsen försvinner fort och snart står jag där igen, med tårna stadigt nedgrävda i myllan. Allt vi upplever finns ju i verkligheten - och den är krass! Det är så behagligt att vara en människa som sällan blir besviken! Jag är glad att jag för det mesta spatserar genom livet med hjärnan påslagen, känslorna inkopplade och synen noggrannt rengjord från myter och andra föroreningar.

Det blir sällan som jag tänkt mig och det är en av de största tjusningarna i mitt liv. (Läs tidigare inlägg om detta) Jag gillar spontanitet och överraskningar. Jag slutar aldrig leva i nuet bara för att jag ser fram emot saker, men jag använder tanken på det som komma skall som en flykt från verkligheten när jag torkar golv eller diskar. Mitt liv blir helt enkelt roligare att leva om jag tänker på en kär vän när jag diskar än om jag i själ och hjärta koncentrerar mig på disken.

Med min obotligt positiva syn på livet ber jag dig att fortsätta förvänta dig saker. För vad vore jul utan advent? (Om du inte gillar julen - byt ut "jul" mot "sommar" och "advent" mot "vår".)

Med ett leende!

/U.

Förväntan (och besvikelse)

Är det inte konstigt?

Jag menar, hur underbart det var att längta till julafton när man var tio år gammal. Men när julklapparna väl var öppnade blev det på något sätt ett tomrum. Hela decembers uppdämda förväntan bara försvann. Det som varit en del av vardagen i en hel månad var plötsligt försvunnet. Jag blev sällan besviken på de klappar jag fick, men det hände att jag blev besviken på det jag inte fick.

Nu, i vuxen ålder (31), kan jag känna likadant. Att något ska bli roligt alltså. Precis som när man var liten och längtade till julafton! Liksom då blir jag sällan besviken på något jag får - oavsett om det är en människa jag får träffa, en plats jag får besöka eller en upplevelse jag får vara med om. Ändå händer det ibland. Människan jag träffade var kanske inte alls så snäll och omtänksam som jag mindes, platsen var kanske inte så vacker och så stilla som jag trott att den skulle vara och upplevelsen var kanske bara torftig och långtråkig.

Det är vid dessa få tillfällen, då jag blir besviken, som jag ställer mig frågande till mina egna värderingar. Varför blev jag besviken? Var det för att jag hade målat upp för stora förväntningar? Var det för att minnet var förskönat av tidens påverkan? Var det för att någon annan hade beskrivit skeendet med starka ord?

Inte vet jag...

Nissan Micra vs nordsvensk brukshäst

Jag är ointresserad av bilar och deras motorer och betraktar fordon bara som något som transporterar mig från A till B. Jag är ovan vid att köra och jämföra olika bilar med varandra och jag är okunnig när det gäller bilars prestanda. Alltså har jag begått misstaget att en gång kalla en Nissan Micra för "rolig att köra". Med det menade jag inte varken "pigg", "dragstark" eller "som ett strykjärn i kurvorna" utan helt enkelt det jag sa; "rolig att köra". Det kändes som att sitta i en av radiobilarna på Liseberg, fast i 90 knutar, och det tyckte jag var roligt. "Rolig att köra", fick jag lära mig sedan, betyder inte att en bil är just rolig att köra utan att den gör noll till hundra på max tre sekunder, att den har ett vridmoment på åtminstone 600 Newtonmeter och att den rymmer max två vuxna personer.

Med risk för att få på nöten av diverse bilfanatiker lägger jag nu ut århundradets sanning om bilar: Roligheten i en bil sitter inte nödvändigtvis i specifikationstabellen. Den kan lika gärna sitta i att varningsblinkersknappen är stor som ett äpple, knallröd och sitter mitt uppe på instumentpanelen. (Som i en Renault Twingo; 0-100 på runt halvminuten, vridmoment på c:a 35 Nm och med plats för en liten vuxen, en handväska och ett paket näsdukar.)

Jag är intresserad av hästar och deras motorer (bakbenen - alla hästar är bakhjulsdrivna) och betraktar hästar som något som transporterar mig runt, runt, runt i paddocken. Jag är van att rida och jämföra olika hästar med varandra och jag är kunnig när det gäller hästars prestanda (som, precis som på bilar, till stor del beror på hur den är konstruerad). Alltså är det inte att betrakta som ett misstag att jag en gång kallat en nordsvensk (en arbetshäst-ras) för "rolig att rida". Med det menade jag inte "pigg", "dragstark" eller "som ett strykjärn i kurvorna" utan helt enkelt det jag sa; "rolig att rida". Det kändes inte alls som att sitta på en av cirkushästarna i karusellen på Liseberg (vilket många tror om nordsvenskar) och det tyckte jag var roligt. "Rolig att rida", har jag hört senare, betyder för många inte att en häst är just rolig att rida utan att den kan sprätta med frambenen, att den har tysk härstamning och att den har höga och jämna vita strumpor på alla fyra benen.

Med risk för att få på nöten av diverse "hästfanatiker" lägger jag nu ut århundradets sanning om hästar: Roligheten sitter inte nödvändigtvis i hästen stamtavla. Den kan lika gärna sitta i den arbetsvilliga mentaliteten. (Som på Hia; kan sprätta med frambenen bara om han hoppar över ett staket som var tänkt att hålla honom instängd i hagen, vars härstamning till största delen är okänd och som är oregelbundet fläckig över mest hela kroppen.)

T-shirten

i föregående inlägg är prydd av texten "My dad is a fucking asshole".
Jag ber å det ödmjukaste om ursäkt för att detta inte framgår med all önskvärd tydlighet.

Självdistans 2.0

Att kunna skratta åt och driva med sig själv är ett sunt tecken på självdistans.
Att kunna skylta med sin självdistans på ett ironiskt sätt är ännu sundare.
Att som pappa klä sin son i denna tröja är ett tecken på riktig styrka.

Älskade bror och tvillingsjäl, jag beundrar dig för din klarsynthet och din förmåga att driva med dig själv. Du är en underbar pappa, bror och medmänniska - inte alls "a fucking asshole"!

Självdistans

Jag är krass i mitt sätt att se på allt annat, så varför skulle jag inte se på mig själv med samma ögon?

Jag är:

• bra på att förklara
• dålig på att äta fint
• bra på att lägga golv
• dålig på att dansa
• bra på att hitta lösningar
• dålig på att lägga mig i tid
• bra på matematik
• dålig på att putsa silver.

Vad är du bra på?

Bara lite

Det är så häftigt att ett kort möte kan göra så stor skillnad.

Det är så härligt att ett ynka sms kan vara så roligt att få.

Det är så underbart att en liten pratstund kan ge så mycket.

Livet är härligt!

Paris - på stan

I en stad som Paris, där konsten genomsyrar och går före allt, är det en upplevelse att bara ta en promenad och se sig omkring. Se och njut, vänner!

Allt är designat - även lyktstolparna.

Detta möts man av innan man kommer fram till Louvrens entre.

En (känd?) bro över Seine.

Vi hittade ett bageri som hade infällda förstoringsglas i skyltfönstret. Två i barnhöjd och två i vuxenhöjd, såklart! Här är det min kära mamma som kikar in.

En fontän - antagligen designad av någon superkändis och förmodligen har den ett namn som inte går att uttala och den är nog tillägnad någon fin och bra människa som skulle hedras av någon vacker anledning. Jag har ingen aning, men fin är den!

Telefonautomater är en vanlig syn. Mobiltelefoner är ovanliga.

Bankomater är ovanliga. Jag undrar om det är för att de är fula och därför inte passar in i stadsbilden. Vissa bankomater är privatägda och om man tar ut pengar i en sådan får man räkna med att betala höga räntor på pengarna!

En detaljbild från Notre Dames entredörr. Makalöst vackert!

En detalbild från gallergrinden (som ska förhindra inbrott) utanför entredörren till La Petite Palace. (Lilla Palataset). Ännu vackrare! Ja, den sägs vara förgylld med riktigt guld och ja, den väger över tolv ton!!!

La Tour Eiffel. Naturligtvis!

Förändra någons liv

Ytterligare en historia trillade in på mailen. Istället för att skicka den vidare, som man ju enligt instruktionerna alltid ska göra, lägger jag upp den här. Jag har bara korrekturläst och förbättrat språket - i övrigt är allt original.

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte "varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? Han måste vara knäpp."
Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner på lördag eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans händer och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ett par meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag sprang fram till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon. Jag såg att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag "de där killarna är töntar, de skulle ha en omgång." Han tittade på mig och svarade "tack så mycket". Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet.
Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig och jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han berättade att han hade gått i privatskola fram till nu. Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en reko kille. Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mig och mina vänner. Han sa ja. Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa "gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag!" Han bara skrattade och gav mig halva högen.
Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner och att avståndet inte skulle bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan där jag hade fått ett fotbollsstipendium.
Kyle hade blivit utsedd att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst eftersom han måste förbereda talet inför examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.
På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sådan kille som verkligen hade hittat sig själv under high school-tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde i sina glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar då jag var avundsjuk. Examensdagen var en sådan dag.
Jag såg att han var nervös för talet han skulle hålla, så jag klappade till honom över ryggen och sa "hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig". Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. "Tack", svarade han.
När han skulle hålla talet, harklade han sig och började prata. "Examen är ett bra tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare, men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia."
Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om dagen, då vi träffades första gången. Han hade planerat att ta sitt liv det veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan för att hans mamma skulle slippa göra det senare och hur han bar på alla sina saker på väg hem. Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. "Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara." Jag hörde hela folkmassan dra efter andan när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då förstod jag innebörden i det leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv.

Träff på Google

Man får nästan alltid träffar på Google. Det kan vara ganska underhållande om man gillar att "dumsurfa", som en vän brukar kalla det.

• Onykter huskatt ger 441 träffar
• Soffa självantände ger 489 träffar
• Bill Gates erövrar världen ger 632 träffar
• Ubåt under nordpolen ger 9 520 träffar
• Korna måste mjölkas ger 11 500 träffar
• Frös fast i isen ger 14 300 träffar
• Kass bil till salu ger 14 400 träffar
• Översvämning i Tunnelbanan ger 18 500 träffar
• Stulen grävmaskin ger 18 800 träffar
• Statistik missbrukas ger 22 100 träffar
• Silikonbröst ger 24 500 träffar
• Aftonbladet stavar fel ger 24 800 träffar
• Dressyr är tråkigt ger 33 500 träffar
• Facebook kränker integriteten ger 41 700 träffar
• Julstök ger 84 900 träffar
• Älg i centrum ger 86 400 träffar
• Trådlös kommunikation ger 186 000 träffar
• Pepparkakor ger 464 000 träffar
• Madonna ger 86 900 000 träffar
• Q ger 1 930 000 000 träffar

Om jag hade fått gissa innan jag googlade skulle jag nog ha trott att "Madonna" skulle ge fler träffar än "Q". Jag hade nog också gissat på att det skulle stå mer om trådlös kommunikation än om pepparkakor på nätet. För en språkfanatiker som jag är det ganska underhållande att "Aftonbladet stavar fel" är mer omskrivet är silikonbröst...

Tänk efter före!

Jag fick en av dessa historier som dräller ner på mailen allt som oftast. Denna fastnade och förtjänar att få bli publicerad här!



Historien handlar om en mamma som skällde på sin 5-åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper. Pengar var det ont om och mamman blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde papperet för att dekorera en ask som hon sedan placerade under julgranen.

Nästa morgon gav den lilla flickan presentasken till sin mamma och sade "Den är till dig, Mamma". Mamman blev först generad för sin tidigare ilska mot dottern, men den blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att den var tom. Hon sa till sin dotter med harm i rösten "Vet du inte, unga dam, att när du ger bort ett paket så är det meningen att det skall vara någonting i paketet?"

Dottern hade tårar i sina ögon när hon sa "Men Mamma, det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full."