Nissan Micra vs nordsvensk brukshäst

Jag är ointresserad av bilar och deras motorer och betraktar fordon bara som något som transporterar mig från A till B. Jag är ovan vid att köra och jämföra olika bilar med varandra och jag är okunnig när det gäller bilars prestanda. Alltså har jag begått misstaget att en gång kalla en Nissan Micra för "rolig att köra". Med det menade jag inte varken "pigg", "dragstark" eller "som ett strykjärn i kurvorna" utan helt enkelt det jag sa; "rolig att köra". Det kändes som att sitta i en av radiobilarna på Liseberg, fast i 90 knutar, och det tyckte jag var roligt. "Rolig att köra", fick jag lära mig sedan, betyder inte att en bil är just rolig att köra utan att den gör noll till hundra på max tre sekunder, att den har ett vridmoment på åtminstone 600 Newtonmeter och att den rymmer max två vuxna personer.

Med risk för att få på nöten av diverse bilfanatiker lägger jag nu ut århundradets sanning om bilar: Roligheten i en bil sitter inte nödvändigtvis i specifikationstabellen. Den kan lika gärna sitta i att varningsblinkersknappen är stor som ett äpple, knallröd och sitter mitt uppe på instumentpanelen. (Som i en Renault Twingo; 0-100 på runt halvminuten, vridmoment på c:a 35 Nm och med plats för en liten vuxen, en handväska och ett paket näsdukar.)

Jag är intresserad av hästar och deras motorer (bakbenen - alla hästar är bakhjulsdrivna) och betraktar hästar som något som transporterar mig runt, runt, runt i paddocken. Jag är van att rida och jämföra olika hästar med varandra och jag är kunnig när det gäller hästars prestanda (som, precis som på bilar, till stor del beror på hur den är konstruerad). Alltså är det inte att betrakta som ett misstag att jag en gång kallat en nordsvensk (en arbetshäst-ras) för "rolig att rida". Med det menade jag inte "pigg", "dragstark" eller "som ett strykjärn i kurvorna" utan helt enkelt det jag sa; "rolig att rida". Det kändes inte alls som att sitta på en av cirkushästarna i karusellen på Liseberg (vilket många tror om nordsvenskar) och det tyckte jag var roligt. "Rolig att rida", har jag hört senare, betyder för många inte att en häst är just rolig att rida utan att den kan sprätta med frambenen, att den har tysk härstamning och att den har höga och jämna vita strumpor på alla fyra benen.

Med risk för att få på nöten av diverse "hästfanatiker" lägger jag nu ut århundradets sanning om hästar: Roligheten sitter inte nödvändigtvis i hästen stamtavla. Den kan lika gärna sitta i den arbetsvilliga mentaliteten. (Som på Hia; kan sprätta med frambenen bara om han hoppar över ett staket som var tänkt att hålla honom instängd i hagen, vars härstamning till största delen är okänd och som är oregelbundet fläckig över mest hela kroppen.)