Förändra någons liv

Ytterligare en historia trillade in på mailen. Istället för att skicka den vidare, som man ju enligt instruktionerna alltid ska göra, lägger jag upp den här. Jag har bara korrekturläst och förbättrat språket - i övrigt är allt original.

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte "varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? Han måste vara knäpp."
Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner på lördag eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans händer och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ett par meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag sprang fram till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon. Jag såg att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag "de där killarna är töntar, de skulle ha en omgång." Han tittade på mig och svarade "tack så mycket". Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet.
Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig och jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han berättade att han hade gått i privatskola fram till nu. Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en reko kille. Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mig och mina vänner. Han sa ja. Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa "gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag!" Han bara skrattade och gav mig halva högen.
Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner och att avståndet inte skulle bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan där jag hade fått ett fotbollsstipendium.
Kyle hade blivit utsedd att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst eftersom han måste förbereda talet inför examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.
På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sådan kille som verkligen hade hittat sig själv under high school-tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde i sina glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar då jag var avundsjuk. Examensdagen var en sådan dag.
Jag såg att han var nervös för talet han skulle hålla, så jag klappade till honom över ryggen och sa "hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig". Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. "Tack", svarade han.
När han skulle hålla talet, harklade han sig och började prata. "Examen är ett bra tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare, men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia."
Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om dagen, då vi träffades första gången. Han hade planerat att ta sitt liv det veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan för att hans mamma skulle slippa göra det senare och hur han bar på alla sina saker på väg hem. Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. "Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara." Jag hörde hela folkmassan dra efter andan när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då förstod jag innebörden i det leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv.