Förväntan (och besvikelse)

Är det inte konstigt?

Jag menar, hur underbart det var att längta till julafton när man var tio år gammal. Men när julklapparna väl var öppnade blev det på något sätt ett tomrum. Hela decembers uppdämda förväntan bara försvann. Det som varit en del av vardagen i en hel månad var plötsligt försvunnet. Jag blev sällan besviken på de klappar jag fick, men det hände att jag blev besviken på det jag inte fick.

Nu, i vuxen ålder (31), kan jag känna likadant. Att något ska bli roligt alltså. Precis som när man var liten och längtade till julafton! Liksom då blir jag sällan besviken på något jag får - oavsett om det är en människa jag får träffa, en plats jag får besöka eller en upplevelse jag får vara med om. Ändå händer det ibland. Människan jag träffade var kanske inte alls så snäll och omtänksam som jag mindes, platsen var kanske inte så vacker och så stilla som jag trott att den skulle vara och upplevelsen var kanske bara torftig och långtråkig.

Det är vid dessa få tillfällen, då jag blir besviken, som jag ställer mig frågande till mina egna värderingar. Varför blev jag besviken? Var det för att jag hade målat upp för stora förväntningar? Var det för att minnet var förskönat av tidens påverkan? Var det för att någon annan hade beskrivit skeendet med starka ord?

Inte vet jag...