lördag 8 oktober 2011

Livserfarenhet och dylika brister

Jag jobbar på en ridskola och på den ridskolan håller jag bl.a. fristående kurser varannan fredag. Igår var temat "Prova på-ridning för vuxna". Vanligtvis fylls sådana kurser (vilka hålls ett par eller tre gånger per år) av ridande barns föräldrar. Vissa har ridit regelbundet tidigare men inte suttit på en häst sedan innan barnen kom, andra har provat några gånger tidigare och ett fåtal har aldrig gränslat en häst. Igår var ett undantag på många sätt.

Ingen red för första gången. En kille hade ridit en gång på en turridning i förra veckan och tyckte att det var så roligt att han ville rida mer. (Oftast har förstagångsryttare en så brutal form av träningsvärk efter en hel turridning att de aldrig mer vill sitta i en sadel). Tre hade haft egna hästar för länge sedan och två av dessa hade tävlat.

En kvinna skilde sig från mängden. För det första var hon 70 år och för det andra verkade hon väldigt säker i sitt hanterande av hästarna. Jag frågade henne om hon hade ridit tidigare och svaret jag fick var att hon ridit ganska mycket men att hon hade ramlat av sist hon red och därför blivit lite rädd och inte suttit upp igen.

Det händer att ryttare blir rädda av att ramla av och för att minska den eventuella framtida rädslan är det viktigt att komma upp i sadeln så snart som möjligt igen efter avtrillningen, helst inom några minuter. Blir ryttaren skadad i samband med fallet så är det inte alltid den möjligheten finns men inom några veckor brukar de flesta ryttare vara i sadeln igen. Min nästa fråga var således självklar.

- Hur länge sedan var det du ramlade av?
- Jaa, det är ganska exakt fyrtio år nu.

måndag 3 oktober 2011

Nu får det vara nog!

För snart ett dygn sedan fick jag ett samtal från ett litet, litet barn. Från en ung vuxen.

Samtalet varade någonstans mellan en och två timmar och innehöll allt viktigt. Sann vänskap, saknad, förtvivlan, kärlek och förtroende. Gråt, längtan, erkännande, välvilja, omtanke och ärlighet. Vi pratade om mycket som jag aldrig kommer att berätta vidare, saker som sitter fast i starka känslor. Saker som påverkar stora val, saker som skapar framtid och mående, saker som bygger en människas personlighet och präglar en människas själ.

Jag är stolt och tacksam för att det var just jag som fick det där samtalet och jag har tänkt mycket på det sedan dess. Jag vågar påstå att jag minns allt som sades under de där timmarna, men en i sammanhanget liten detalj fastnade på ett annat sätt än allt det andra som sades. Det fastnade på en annan plats i mig.

"Jag är jätterädd att du ska få cancer för att du röker. Jag vill att du ska sluta."

För snart ett dygn sedan fick jag ett samtal från ett litet, litet barn. Från en ung vuxen. Det ändrade mitt liv, för jag har slutat röka nu.