För första gången i mitt liv förstår jag känslan som skapar de ord jag alltid har avskytt: "Du ska inte tro att det får fortsätta vara bra. Det kommer snart ett bakslag ska du se." För första gången i mitt liv förstår jag också vitsen med att åsamka sig själv fysisk smärta. Den är nämligen mycket lättare att hantera än den psykiska. Jag förstår det nu, för jag ser allting i närbild nu. Närmre än någonsin förut. Och det är för jävligt.
På torsdag eller fredag i nästa vecka kommer ett besked. Det avslöjar om det är som det verkar eller om det är ännu sämre. Måndagen därpå kommer ytterligare ett besked av samma karaktär och tre veckor senare ännu ett. Är det då sämre så återstår ytterligare tre månaders väntan. Begrepp som det über-trevliga "ha det så bra!" ter sig under tiden som ett knytnävsslag i ansiktet. Höjden av ironi, eller hur?
Och eftersom ovisshet är så ljuvligt att leva under försöker man att se fram emot den närmsta tiden. "Ha det så bra!"
Ulle, min vän - om man kunde förhindra vissa skeenden i livet så skulle man nog göra det. Jag känner känslan som gör det lättare att utstå fysisk smärta än mental. Jag känner den alltför väl och jag kan ärlig säga att jag skulle byta ut den mot i princip vad som helst. Vad som drabbat dig vet jag inte och det är egentligen inte viktigt. Det hjålper troligtvis inte - men min tanke är hos dig och hoppas att du liksom jag landar mjukt till slut. Kram och många tankar/Q
SvaraRaderaMen? Vad har hänt? Inte för att det angår mig men jag har liksom fastnat lite här och...ja...Det låter oroväckande!
SvaraRaderaHej vännen!
SvaraRaderaTänker på dig och skickar varma kramar!
Hör av dig om du vill prata om allt eller "vad som helst"
Många kramar Therese
Jag har också bankat huvudet i väggen för att lindra smärta. Det har inte alltid varit framgångsrikt... men just då känns det så. Litegrann.
SvaraRaderaJag finns här om du vill prata.
Lotta