Jag står stadigt, trots allt

Ibland vacklar livet. När fotfästet försvinner och man känner att man håller på att falla vill man gripa efter någon. Någon som man kan hålla i så att man kan stå upp ett tag till. Någon som kanske kan hjälpa en att resa sig upp om man redan har ramlat. Denna någon måste vara någon som står stadigare än vad man själv gör, annars faller båda.

Jag är någon som man kan luta sig mot. Det har många redan bevisat.

Hur alla människor jag möter och hjälper märker det vet jag inte. Kanske står det skrivet att jag kan konsten att hålla tyst? Kanske syns det att jag kan lösa problem? Kanske märks det att jag står stadigare än de flesta? Jag har ingen aning. Jag är bara tacksam för att det är så.

Tacksam. Verkar det konstigt? Kanske. Jag får ibland kommentarer av människor som säger till mig att jag borde tänka mer på mig själv, inte ta på mig alla andras problem, låta folk sköta sina egna liv. Jag vägrar, så enkelt är det. Jag känner inte att jag har en plikt som medmänniska. Jag känner att jag vill. Jag vill hjälpa den som kommer till mig och ber om hjälp. Jag tar hand om mig själv samtidigt. Är det så konstigt?

Jag begär inte att du ska förstå. Jag begär bara att du ska acceptera. Alla har vi olika styrkor och egenskaper. En av mina är att jag står stadigt även om många lutar sig mot mig. För mig är det inget konstigt, även om det verkar märkligt för dig. Kanske klarar du inte att hjälpa människor i nöd? Kanske har du aldrig fått frågan? Kanske skulle du ha reagerat annorlunda om någon bad om din hjälp, kanske hade du förträngt problemet, kanske hade du blundat. Vad vet jag?

Att få ett förtroende från en annan människa är för mig något hedervärt och något jag vill vara rädd om. Ett förtroende är också något som får mig att växa som människa. Det får mig att stå ännu stadigare, även om det som avslöjats till mig i förtroende är tungt för den som bär på det. För mig är det inte tungt, jag drabbas inte. Min roll är att hitta en lösning på problemet. Jag kan inte göra något ogjort och jag kan inte trolla - men jag kan kanske göra en börda lättare att bära.

Jag mötte ett tårögt barn i nioårsåldern:

"Ulle, det gör så ont när jag kissar."
"Du kanske har urinvägsinfektion, lilla vän. Har du haft det förut?"
"Nej, det gör bara ont när pappa har varit dum mot mig. Jag vill inte åka hem för mamma är inte hemma nu."

Det barnet bad jag inte att gå hem och ta en värktablett. Det barnet log jag inte snett emot och det barnet fick inte en klapp på kinden.

Det barnet släppte jag in i min själ. Hon finns kvar där och hon kommer alltid att vara där, fast hon inte längre går på jorden.