"Har man skaffat sig ett djur måste man..."

Precis som vissa människor berör mer än andra, kan vissa djur beröra mer än andra. Naturligtvis beror det på vilken relation man har till djuret. Neontetrorna min bror hade i sitt akvarium i mellanstadieåldern berörde mig till exempel inte lika mycket som hästen RS Isac (som jag jobbade tillsammans med nästan dygnet runt i två år) gjorde. Jag har svårt att se att jag skulle bli särskilt berörd av en vandrande pinne, medan min hund är viktig för mig.

"Om man har skaffat sig ett djur måste man vara beredd på att mista det en dag" är ett gammalt välkänt citat. Troligen mest använt som skrämselpropaganda mot barn som vill skaffa kanin, marsvin, hamster, chinchilla, gerbil, kanariefågel, nakenråtta, dansmus, minigris eller något annat djur som skulle tvinga föräldrarna att plocka bajs ur en bur titt som tätt.

Faktum är att ovan nämnda välkända citat ibland kommer som ett slag i bakhuvudet och helt oväntat kliver in i den nyss så trygga verkligheten. Varje gång det händer i min närhet blir jag djupt berörd och ägnar mycket tid åt att föreställa mig hur människan i tragiken tar det hela. Ett älskat djur kan betyda så mycket, naturligtvis alldeles särskilt mycket om djuret funnits hos människan länge. En häst som man åker till varje dag, oavsett om man rider på den eller inte, oavsett om man äger den eller inte och oavsett om den var dyr eller inte, berör ens hjärta. Om människan dessutom har umgåtts med hästen varje dag i många år får den en än mer betydelsefull plats i sin människas liv.

Jag gissar att några av de viktigaste händelserna i en (häst-)människas liv kan se ut ungefär så här under arton års tid:

År 1: Häst köps. Studier avslutas.
År 2: Häst vinner tävling. Första fasta anställningen.
År 3: Häst skadas. Träffar kärlek.
År 4: Häst frisk igen. Blir sambo.
År 5: Bästa kompis får barn. Sambo blir före detta.
År 6: Blir uppsagd. Bästa kompis flyttar långt bort.
År 7: Träffar ny kärlek. Får nytt jobb.
År 8: Blir sambo med ny kärlek. Bästa kompis flyttar tillbaka.
År 9: Bästa kompis får barn igen. Blir gravid.
År 10: Föder barn. Bästa kompis allvarligt sjuk.
År 11: Ny, jättedum chef. Bästa kompis blir frisk.
År 12: Köper större hus. Blir gravid igen.
År 13: Dum chef slutar. Föder barn igen.
År 14: Sambo blir uppsagd. Barn 1 kan skriva sitt namn.
År 15: Sambo får nytt jobb. Barn 2 pratar jättebra.
År 16: Startar eget företag. Pappa dör hastigt i cancer.
År 17: Barn 1 börjar skolan. Renoverar köket.
År 18: Sambo bryter benet. Häst dör.

Ovanstående är inga orimliga eller spektakulära saker, utan sådant som passerar genom många människors liv. De första fyra åren var hästen med bland de viktigaste sakerna i livet. Därefter kom viktigare saker fram, men människan åkte till hästen nästan varje dag i alla fall. Det är ganska normalt bland hästfolk. Vissa säljer sin häst när barnen och allt det andra kommer att ta större plats i livet. Andra behåller hästen men får hjälp av någon att ta hand om den. Ett fåtal gör allt med hästen själva under småbarnstiden.

När människan i exemplet ovan - som för övrigt är påhittat - blivit uppsagd, sambon blivit före detta och bästa kompisen hade flyttat var hästen den enda levande varelse som människan träffade varje dag. Det förändrar och förstärker en hel del i relationen människa/djur. På samma sätt kommer hästen att bli den som tar en del av bästa kompisens roll när denna fått barn och alltså har mindre tid att ge under ett antal år. Konstigt? Alla som haft en relation till ett djur vet att djuret är en kär vän. Och alla som har försökt umgås eller bestämma tider med nyblivna småbarnsföräldrar vet att det är ganska svårt.


Hur många människor träffar en och samma vän varje eller nästan varje dag i arton år?
Hur många gör det ens i tre år?
Jag känner i alla fall ingen som träffat en mänsklig vän lika frekvent.


Så, nu har jag presenterat ett nytt sätt att se på vänskapen mellan människa och djur.
Det var allt jag ville idag. Tack.