Miljön vi lever i består inte bara av naturen, vilket ju ofta tycks vara fallet när man läser om miljöförstöring och global uppvärmning.
Miljön vi lever i består också av människorna i närmiljön. De är människor som har värderingar, tyckanden, drivkrafter och känslor. Den miljön behöver vårdas, precis som havet och skogarna. Och precis som det är med havet och skogarna så blir den största förändringen verklighet bara om var och en ser om sitt eget hus.
Det spelar ingen roll hur mycket pengar man skänker till forskning om solceller om man inte tar sina tidningar till återvinning, det har ingen betydelse hur många listor man skriver på för bättre kollektivtrafik om man låter den egna bilen stå på tomgång och det gör ingen skillnad om man bygger vindkraftverk medan man målar huset med blyhaltig färg. Varje människa måste ta sitt eget ansvar. Det är ganska lätt att förstå när det gäller den miljö vi är så vana att höra talas om; föroreningen av Östersjön, smältande polarisar och naturgasbubblande tundra.
Kanske är det svårare att förstå när det gäller vår känslomässiga närmiljö - jag vet inte säkert. Det spelar ingen roll hur mycket man talar sig varm om kärlek och omtanke om man inte ger det till sina nära och kära, det har ingen betydelse hur många kurser man går om pedagogik och ledarskap om man inte pratar med sina vänner och det gör ingen skillnad om man älskar utan att tala om det.
Precis som i naturen så kan resurserna i närmiljön minska om man ovarsamt och utan eftertanke förbrukar dem. Jag tror att alla har hört det förut; man måste både ge och ta. Ändå tvingas jag inse att alltför många glömmer det, alltför många tar utan att ge. På det sättet blir närmiljön utarmad och fattig. Det kan undvikas - om varje människa tar sitt eget ansvar.
Vårda din närmiljö. Den har bara ändliga resurser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så sant. Intressant koppling! Beträffande vår känslomässiga närmiljö tror jag att många människor inte vågar tro på sin egen betydelse, inte vågar vara viktiga i någon annans liv i rädsla för att bli avvisade eller älska med obesvarad kärlek. Man behöver kliva ut ur sin egen blygsel och säga till sin vän - jag ser dig. Det finns många som vill bli sedda och få som kan se. Det är därför så viktigt att ta sig själv på allvar och våga bli sedd; av sig själv och av andra. Det viktigaste är att aldrig avvisa sig själv, att alltid själv förklara sig välkommen. Detta är så viktigt, för precis som fåglarna när de flyger påverkas vi av de vi har närmast oss och interagerar med dem. Att vårda sig själv och sin närmiljö, är ett första steg till fred på jorden. Det är våra relationer vi minns när vi summerar våra liv, i slutändan.
SvaraRadera