Överkörd

En kväll i förra veckan när jag var på väg hem i bilen såg jag ett ganska litet gråaktigt djur komma upp på vägen från vänster sida. Jag bromsade, men det var för sent.

Jag körde över djuret med både fram- och bakhjulet i ungefär 50 km/h. DUNK, DUNK. Ett djur i fem/tio-kilos-storlek borde bli platt när det blir överkört av det första hjulet och därför borde det ha låtit ungefär DUNK, dunk. Inte DUNK, DUNK. Jag tänkte att det borde ha varit en grävling - det sägs att de är hårda och att de till och med kan orsaka skador på bilen om man kör över dem. För säkerhets skull stannade jag bilen och vände om för att se efter om det verkligen var en grävling. Om inte kanske det var någons katt och i så fall ville jag knacka på och berätta att jag kört på den.

När jag vände bilen drog jag mig till minnes en sak som min mamma berättade när jag var liten. Hon eller den som körde bakom henne - jag minns inte riktigt - hade kört på en grävling. Bilen bakom henne hade stannat, vänt, åkt tillbaka till grävlingen, lagt in den i bagagen och därefter åkt vidare. Mamma berättade noggrannt och med stort eftertryck att så fick man inte göra. Ett skadat djur kunde nämligen bli argt och om det inte var helt dött så kunde det vakna till i bagagen och det skulle kunna gå riktigt illa. (Mamma nämnde inte då att grävlingar är betydligt argare än andra djur. Det har jag lärt mig av egen erfarenhet då jag av en grävlingmamma blivit betraktad som ett hot mot grävlingbarnen. Arga grävlingmammor kan springa både fortare och längre än vad en rökare orkar, bara så att du vet.)

Hursomhelst, jag vände bilen och körde ganska långsamt tillbaka för att vara säker på att hinna se djuret. Det var lätt. Mitt på vägbanan låg en grävling. Skönt, tänkte jag, att det ändå var en grävling. Då blir den inte sörjd av några oskyldiga barn och ingen behöver sakna sitt älskade husdjur. Jag hann också tänka att jag hoppades att det var en grävlingpappa så att inga grävlingbarn skulle behöva gå svältdöden till mötes utan sin grävlingmamma.

Jag skulle just vända bilen på nytt och köra vidare hemåt när jag såg att grävlingen började göra något som liknade sit-ups, fast liggande på sidan. F-n också. "Jag vill inte behöva slå ihjäl den så att den slipper lida, jag vill att den skulle ha dött direkt när jag körde över den", var min första tanke. Min andra tanke var "hur i h-e kan den fortfarande leva efter den krocken?"

Jag funderade på hur man skulle kunna få fatt i domkraften som ligger i reservhjulet under bagagerumsmattan under alla prylar jag har i bagagen under hatthyllan - utan att kliva ur bilen. Svårt. Det måste gå, mamma vet vad hon pratar om. Jag ville inte stå bredvid en nästan död grävling obeväpnad. Jag insåg att det skulle bli ett problem och övervägde att köra en bra bit därifrån för att gå ur bilen, plocka fram vapnet och sedan åka tillbaka igen. En kort stund funderade jag också på hur hårt jag skulle behöva slå. Bilen hade ju inte kunnat döda den med sina 1 100 kg i 50 blås - hur skulle jag och en domkraft klara det? Jag behövde inte överlägga med mig själv särskilt länge till.

Tanken som nyss farit genom mitt huvud; "hur i h-e kan den fortfarande leva..." byttes ut mot "hur f-n kan den resa sig upp och gå iväg?" Det kunde den tydligen. För den gjorde det.