Ett hjärta av glas

Jag fick en kommentar för ett tag sedan: "fast man kan också få ett hjärta av glas".

Jag undrar om det är bra eller dåligt i så fall. Ett glashjärta är väl vackert, eller hur!? Som kristallskallarna ungefär. De är vackra trots att kranium inte är särskilt fina att se på. Ett hjärta är väl inte heller så fint - åtminstone var inte det jag hade framför mig i biologisalen särskilt vackert. Inte heller de kycklinghjärtan jag förväntades äta på en restaurang i Turkiet för några år sedan.

Glas är skört och det låter ju romantiskt att ha ett skört hjärta. Fast det är kanske inte så bra för den som bär på det? Det borde rimligtvis vara lättare att ta törnarna som livet erbjuder om hjärtat är av lite mer slagtålig kaliber. Å andra sidan vill väl ingen bära omkring på ett hjärta av gråsten?! Granit tål ju en hel del stryk och det kan säkert vara praktiskt i vissa fall. Men det är svårt att hitta det estetiskt vackra, mjuka och evigt tilltalande i gråsten.

Jag trivs bra med det hjärta jag har och skulle det förvandlas till glas hoppas jag att det fortsätter att fungera likadant - både praktiskt/biologiskt och emotionellt/själsligt. Det kan hända att andra inte trivs med det hjärta jag har, men det är mitt hjärta så det viktigaste är att jag är nöjd med det.

Visste du förresten att ett hjärta kan leva i uppemot 150 år? Tänk på det när du ska kryssa i donationskortet!