Dressyrhäst vs Golfproffs

På en dressyrtävling i världsklass får man inte gå in på läktaren som ligger 30 meter från tävlingsbanan (som ofta är en arena av typen Scandinavium/Globen) under tiden som ritten pågår eftersom man då skulle riskera att störa hästens koncentration. Man måste vänta tills den tio minuter långa ritten är över och då försiktigt och tyst smyga in och sätta sig på sin plats. Vill man lämna läktaren så får man på motsvarande sätt vackert vänta tills en dressyrkuse har sprätt färdigt med sina långa dressyrben och under största säkerhetspådrag är på väg ut från arenan, oftast medan dess ryttare fortfarande krampaktigt håller i bromssnörena med båda händerna. Under tävlingsritten får man inte fotografera med blixt eftersom hästen kan bli bländad, inte prassla med godispåsar eftersom hästen kan bli rädd och inte öppna en läskflaska eftersom hästen kan få hjärtattack.

Den stackars dressyrhäst som vinner i ett av dessa spektakel borde förmodligen drogas till oigenkännlighet för att våga äntra arenan igen. Detta görs dock inte eftersom dopingskandaler präglar även hästvärlden. Istället klär man hästens fötter i tjocka neopren-boots som täcker såväl hovar som benens nedersta delar. Man lindar in resten av hästens ben med vadderande små molntussar i flera lager för att skydda dess ömtåliga senor som förmodligen skulle gå av vid ett olyckligt feltramp i den hysteri som råder på en dressyrtävlings prisutdelning. Man har som regel också för säkerhets skull äkta fårskinnspaddar överallt mellan hästen och dess utrustning. Detta eftersom just dressyrhästars hårstrån viks mycket lättare än alla andra hästars hårstrån och det skulle göra hemskt ont på hästen om så blev fallet.

På en golftävling i världsklass får man inte röra sig i åskådarfältet som står 30 meter från den som är i färd med att slå eftersom man då skulle riskera att störa den tävlandes koncentration. Man måste vänta tills bollen är slungad genom luften, har landat, rullat och stannat innan man tyst och försiktigt får smyga iväg till nästa plats där bollen återigen ska få sig en redig smäll. Vill man lämna sin åskådarplats får man på motsvarande sätt vackert vänta tills alla deltagare under största säkerhetspådrag har pucklat på varsin boll och med beslutsamma miner - utan att bära sin egen utrustning - promenerar mot nästa gräsplätt. Under pågående hål får man inte bära urringat eftersom proffset då kan bli upphetsat, inte öppna en godispåse eftersom proffset då kan bli hungrigt och inte svara i telefon eftersom proffset då kan få en hjärtattack.
Den stackars människa som vinner i ett av dessa spektakel borde förmodligen drogas till oigenkännlighet för att våga äntra arenan igen. Detta görs troligen inte eftersom dopingskandaler förmodligen präglar även golfvärlden. Istället har golfaren sin insyns- och utskiktshämmande keps kvar på sig för att skydda sina ömtåliga ögon från för mycket visuell stimulans. Dessutom behåller golfaren sina dyra specialskor med dundergrepp även under prisutdelningen för att inte riskera att halka och göra sig illa om han skulle bli skrämd under det vansinnestumult som vanligtvis råder under en golftävlings prisutdelning. Golfaren behåller också som regel handsken på vänsterhanden för att undvika smittpridning. Detta eftersom just golfspelare är mycket mer infektionskänsliga än andra människor.

De bästa dressyrhästarna i världen tenderar att vara hingstar.
De bästa golfproffsen i världen tenderar att vara män.