Bränsle

Tidigare idag kom jag att tänka på en vän jag inte träffat på många år. Vi växte upp tillsammans och gick nio år i samma klass. Egentligen hade vi nog inte så mycket gemensamt mer än att vi bodde i samma område av betongkomplexet i utkanten av min födelsestad Nyköping. Det och det faktum att vi hade samma skolschema gjorde att vi gick till skolan tillsammans ibland. Hem gick vi aldrig tillsammans så vitt jag kan minnas.

Jag ville cykla till och från skolan för att det gick fortare. Hon ville gå för att håret var snyggare när man kom fram då. Eller kanske var det för att inte riskera att bli svettig? Jag minns nog inte riktigt, bara att jag tyckte att hon var för långsam med att komma iväg från skolan. Kompromissen blev att hon alltid gick och jag alltid cyklade - utom när det var halt på vintern. Då gick vi tillsammans, bara jag och hon. Det borde innebära att hon gick själv alla de andra dagarna. Ensam. I skolan var hon inte ensam utan hängde med alla andra. Jag skulle uppleva mig själv som mer ensam eller udda än hon. Hon hade ju slingor i håret, mockaskor och blå-vit-rutig bomullsskjorta med vit polokrage under. Det hade inte jag.

Jag hade ett intresse jag brann för, något att se fram emot efter skolan, något som lockade mig hem till ett mellanmål för att sedan åka vidare och förkovra mig i min hobby. Det var anledningen till att vi aldrig gick från skolan tillsammans, bara till skolan. Hon var ju för långsam - inte i fart räknat när hon väl gick, utan bara när hon skulle lämna böckerna och komma ut från själva skolbyggnaden.

Det är nu över 16 år sedan vi gick ut nian tillsammans. För drygt sex år sedan träffades vi som hastigast på en återträff och då märkte jag att hon fortfarande saknade en riktig drivkraft. Det fanns inget bränsle på något vis. Hon hade blivit sambo (eller var det gift?) och de bodde i ett hus. Vi andra pratade på om gamla minnen, ungdomens kärlek, barnen som några av oss fått, lärarna vi hade, karriärer vi gjort, ställen vi bott på och en massa andra saker som kan tänkas komma upp när man träffar alla sina gamla klasskompisar samtidigt för första gången på tio år. Vi hade verkligen jätteskoj!

Inte förrän idag reflekterade jag över att hon bara sa en enda sak på hela kvällen (så vitt jag minns och hörde) och det handlade om hur arg hon var på sina grannar som smutsade ner på gatan utanför hennes hus. Deras gräsklipp flög ut på trottoaren och skräpade ner utanför min gamla klasskompis tomt. Det här var viktigt för henne att berätta, det märktes tydligt på hennes engagemang och kroppsspråk.

Jag minns också tydligt att hon sällan skrattade när vi andra skrattade åt något. Det enda som var viktigt för henne att delge oss andra var det hon var arg på. Jag undrar varför. Fanns det något tragiskt dolt i hennes barndom? Hade hon något jobbigt i sitt liv just då? Fast om så var fallet borde hon väl inte tycka att gräsrester utanför tomten var det viktigaste som fanns? Jag tror (och jag är lite av en människokännare) att hon drevs av bitterhet. Jag tror att hennes bränsle var grinighet, bitterhet och ilska.

Jag tror det. Men jag hoppas att hon bara hade PMS (Potential Murder Syndrome).