Ett stort steg för mänskligheten

Jag har precis läst Maria Abrahamsons blogg och gårdagens inlägg om könsneutrala äktenskap.

I ovan nämnda blogginlägg berättas att Missionsprovinsen ("politiskt parti" i kyrkans "riksdag") motsäger sig det könsneutrala äktenskapet. Samma grupp (som jag hoppas får färre och färre medlemmar) motsäger sig tydligen kvinnliga präster. Jag har inga kommentarer att lämna. Det vore onödigt slitage på tangenterna.

Jag har alltid trott och tyckt att kärlek har med känslor att göra och inte med vad som hänger eller inte hänger mellan låren på människor. Nu vet jag att jag med den åsikten tillhör en majoritet och det känns bra. Inte för att jag har behov av att tillhöra en majoritet (jag har inga problem med att stå ensam med mina åsikter) utan för att det visar att fler människor värderar kärleken högre än könet. Igår fattade riksdagen beslut om lagstiftning för könsneutrala äktenskap och lagen träder i kraft redan om en månad.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra om prästerskapet är ett jobb eller något man kan bestämma själv hur man ska utföra. På mitt jobb som ridlärare förväntas jag lära ut ridning till alla elever och jag gör det gärna. Om jag skulle vägra att ha ridlektioner med homosexuella i sadlarna skulle jag få sparken. Med omedelbar verkan.

Vad händer med en präst som vägrar följa arbetsgivarens order, egentligen? Han kanske inte får komma till himlen. Men hur många människor ska han eller hon i så fall tillåtas förnedra i sitt jordeliv innan skärselden välkomnar?