Hästrasism del 3: travhäst

Jo, det var det där med rasism igen... Turen är kommen till travhästar som blivit satta under sadel och gränslade av ryttare. Jag börjar i sedvanlig ordning med att berätta vad kritiker respektive entusiaster menar om hästarna. Kritikerna säger att de har svårt för samling (samling=böja bakbenen och bära mer av vikten med krökta bakben) och att de inte kan galoppera. Entusiasterna menar att deras ridtravare (som blivit en vedertagen benämning för travhästar som blivit omskolade till ridhästar) är spänstiga och minsann kan gå lika bra skänkelvikningar (översättning till svenska: skänkelvikning=gå på tvären genom att korsa benen) och galoppombyten (översättning till svenska: galoppombyten=byta från hoppsasteg med vänster ben före till hoppsasteg med höger ben före) som halvbloden.

Ovanstående kritiska uttalanden om travare avses mena travhästar i ridsport såsom hoppning, dressyr och fälttävlan. Bilden nedan visar en travare iklädd sadel och ryttare men i en sport som kallas monté där det går ut på att komma först över mållinjen i trav, dock med sadel och ryttare ovanpå istället för sulky och kusk bakom.

Angela Eriksson på Hysterical Fame

Jag vet inte så mycket om rashistorian bakom travhästen, mer än att de franska och amerikanska travarna skiljer sig från varandra och att de flesta svenska travare från början är framtagna med hjälp av amerikanskt blod. Men jag vet att travaveln, liksom resten av travsporten, har en utvecklingshastighet som kan jämföras med ett Bert Karlsson-projekt medan man kan jämföra ridsportens utvecklingshastighet med ett marinmuseum i Schweiz (Schweiz har inga kuster och därmed varken flotta eller marinhistoria). Utveckling i alla former drivs till största delen av lönsamhet och det är ett välkänt faktum att det finns mer pengar i travsporten än i ridsporten.

Enkelt och krasst uttryckt har raskriterierna varit ungefär som följer: En häst vars ägare tjänar mer pengar ju fortare den springer får vara stor eller liten, svart eller vit, ful eller vacker. Det som räknas är hastighet. I trav. Travhästen har alltså avlats till att bli snabb (som en Porsche) och specialiserad på ett enda rörelseschema; trav (som en säl; snabb i vatten, långsam på land). Jag minns ett samtal jag hade med en gammal man i Nyköping innan jag flyttade därifrån -93. Han hade fött upp travhästar hela sitt liv och var stolt över att han under sin livstid kommit att få se att travarfölen travade omkring i hans hagar medan de i början av hans uppfödarkarriär hade galopperat. Normalt sett galopperar alla föl hellre än travar, oavsett ras.

Travhästar hamnar av olika anledningar ibland på ridhästmarknaden. Ofta är de då billiga, vilket bara kan bero på att de är ännu billigare på travhästmarknaden. En billig travhäst är naturligtvis en dålig travhäst - vore den bra så skulle den kunna dra in pengar och då vore den dyr. MEN - en dålig travhäst behöver inte vara en dålig ridhäst!! Däremot har den förmodligen svårt för att galoppera välbalanserat eftersom den har avlats i generationer för att inte galoppera överhuvudtaget. Den har säkert också svårt för att samla sig eftersom den är avlad för att springa fort. Kroppskonstruktionen som krävs för samling går nämligen helt och hållet tvärtemot den som krävs för höghastighetstrav. Men en travare kan var en utmärkt fritidshäst, alldeles särskilt om man värdesätter samarbetsvilja (hästar utan vilja att vara kusken till lags har inte avlats på). Travhästar är för övrigt de enda hästar jag känner till som mer eller mindre föds lättlastade.

Ett argument återstår att ta upp; entusiasternas uttalande om att travarna är spänstiga. Det stämmer i alla högsta grad så vitt jag vet. Jag har aldrig ens sett en travhäst utan spänst. En gymnasie-klasskamrat till mig tävlade tex. 130-hoppning på sin travare när hon själv var bara 16 år. Det gör inte många, oavsett ras på hästen de rider vid 16 års ålder! Hon fick inbjudningar till juniorlandslagsträningar tack vare sina resultat men kunde inte med att åka till Maria Gretzer med en travhäst. Efter utbildningen började hon jobba hos Gretzer istället...

Slutligen vill jag en gång för alla ta upp hur viktigt det är att lära sig att rida många olika typer av hästar om man vill bli riktigt duktig som ryttare. När den ambitiösa ryttaren en gång har trimmat upp en travare till en vettig ridhäst kommer allt annat den ryttaren tar sig för med i sadeln att kännas skitenkelt. Har man inte som mål att bli en riktigt duktig ryttare så bör man se upp med att välja att rida dressyr på travhästar eftersom det krävs ambitioner för att lyckas med en sådan häst på ridbanan. Finns inte tillräckliga ambitioner riskerar de flesta ryttare att bli arga för att hästen inte gör tillräckligt bra ifrån sig och det vore naturligtvis tragiskt. Den har ju bara svårt för dressyr och behöver därför uppmuntran och förståelse, inte pisk på rumpan! Saknas ambitionerna är det naturligtvis riskfritt vad det gäller utvecklingen som ryttare att rida ut i skogen.

Pernilla Johansson på Rimfaxe

Jo, ett argument till förresten! Det där om att travarna minsann gör lika fina skänkelvikningar och byten som halvbloden. Jag replikerar så här: Enligt "egna-barn-och-andras-ungar-principen" tycker många ryttare att den egna hästen är bra på allt, men det måste krävas en osedvanligt dålig travhäst för att samma individ ska vara en SÅ bra dressyrhäst så att den byter galopp som ett halvblod.