Hästrasism del 2: nordsvensk häst

Titt som tätt, som sagt, hamnar jag i diskussioner om olika hästraser. Idag har jag tänkt försvara en av våra inhemska raser; den nordsvenska hästen.

Kritikerna säger om nordsvenskarna att de inte kan galoppera och att de är tunga och klumpiga. Entusiasterna menar att de är mentalt stabila, orädda och lämpade för samling (översättning till svenska: samla=böja bakbenens leder och förlägga mer av sin egen och ryttarens vikt till de krökta bakbenen).

Nordsvensken är en förhållandevis ung ras som länge har saknat givna regler för hur aveln ska bedrivas och vad som egentligen är att betrakta som rastypiskt. Krasst kan man tänka sig att man behövde en häst att använda i jord- och skogsbruk. Den skulle i så fall vara stark och dragvillig men behövde inte kunna springa fort. Däremot var det ju naturligtvis bra om den kunde bära tunga ryttare eftersom det kunde hända att man behövde ge sig ut i strid. Så man gjorde en sådan häst, helt enkelt! Dessa egenskaper finns kvar i rasen idag. Den har alltså blivit dragvillig (ambitiös och pigg samtidigt, ungefär som Carolina Klüft), dålig på att galoppera (som Järvsöfaks) och har hyfsat lätt för samling (den är konstruerad för att bl.a. bära riddare i rustning, gissa hur lätt den tycker att det är att piffa och puffa omkring med 60 kg. fritidsryttare på).

Dessa egenskaper tycks kritiker och entusiaster vara överens om , precis som när det gäller andra raser. Det som, återigen, skiljer kritiker och entusiaster åt är huruvida de tycker att en viss egenskap är bra eller dålig.

Jag tycker om nordsvenskar. Jag håller med entusiasterna om att de är mentalt stabila och orädda. Jag håller med kritikerna om att de är klumpiga. Kallblod ÄR klumpiga. Att de har lätt för samling och att de inte kan galoppera kan jag däremot inte riktigt hålla med om. Rasen är som sagt ung och det innebär att individerna skiljer sig mycket åt. Jag har haft förmånen att rida nordisar med såväl sagolik som obefintlig galopp. Jag har också ridit piafferande såväl som framåtvältande nordsvenskar. Dressyrmässigt är de naturligtvis inte att jämföra med de dressyravlade halvbloden. Det vore lika osmakligt att hävda det som att jämföra ett halvblod med en nordsvensk framför plogen.

Slutligen vill jag tala om att nordsvenskar är de enda hästar som doftar riktig häst året runt. Andra hästar luktar stall, gödsel, pälsglans, svett och strömedel om vintrarna. Precis bakom öronen, under den vågiga manen, finns den riktiga hästdoften kvar året runt på dessa hästar. Prova själv!

Jag på Tramse, ägd av Lotta Karlsson,

är en nordsvensk som i allra högsta grad kan galoppera.

Bilden visar en dressyrmässigt ganska talangfull nordsvensk som utöver sin talang har en fantastisk ridbarhet. (Översättning till svenska: ridbarhet=samarbetsvilja, lust att vara till lags, läraktighet. Alltså ungefär samma egenskaper som en kvinna vill ha i sin man.)