Saknad

I mitt liv har det passerat väldigt många människor, troligen betydligt fler än i de flesta 31-åringars liv. Det beror nog mest på tre saker:

1. Jag har ett jobb som innebär att jag träffar många människor.
2. Jag har bott och jobbat på många olika ställen.
3. Jag är väldigt social och "lättpratad".

Vissa av de människor som jag har lärt känna har berört mig mycket, andra mindre. Vissa var jag säker på att jag skulle komma att sakna när jag hade flyttat till nästa ställe. Oftast blev det så, men inte alltid. Jag vet inte om det är så för andra människor, men för mig är det så. Jag blir ibland förvånad över att sakna en människa mer eller mindre än vad jag tidigare hade trott. Jag vet inte om detta med saknad egentligen kan användas som kvitto på om man har blivit berörd eller inte.

Det där med saknad är förresten också märkligt - vem man saknar och inte till exempel. Min allra bästa kompis, "L", som jag kan dela allt med, bor på andra sidan Atlanten. Vi träffas en halvtimma varje år över en kopp kaffe på Landvetter innan hon lyfter för ytterligare ett år i Det Förlovade Landet i väster. Henne tänker jag på i princip varje dag, men jag saknar henne inte. Antagligen för att jag vet så väl att hon står så stadigt på sina egna ben, varför det nu skulle ha någon betydelse?

En annan väldigt god vän, "K", saknar jag ofta trots att hon inte står mig riktigt lika nära som "L" gör. Dessutom träffar jag henne åtminstone ett par gånger i månaden, oftast några timmar i sträck. Är det vanan att få träffa henne så ofta som gör att jag börjar sakna henne?

Innan du läser vidare vill jag bekänna att jag har använt ordet "liksom" i nedanstående stycke på ett sätt som inte överensstämmer med de svenska språkreglerna. Det är min mening att använda ordet på det sätt jag har gjort eftersom jag vill understryka det stilistiska snittet. Ha!

"M" har jag ofta tänkt på, men inte haft kontakt med på många år förrän alldeles nyligen. Ofta har jag saknat honom. Tyvärr har han en förmåga att liksom upphöra att existera på jordens yta emellanåt. Då finns inga telefonnummer någonstans och ingen vet var han bor eller vad han gör. Han kan till och med försvinna från träffar på Google - fascinerande, inte sant?!? Nu, när vi efter åtta år av stiltje har fått kontakt igen saknar jag honom mer än någonsin.

"T" tänker jag på titt som tätt. Vi har inte hörts av på snart tolv år och jag undrar så hur hon mår och vad hon gör. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om vi verkligen skulle ha något att prata om om vi skulle ses idag. Jag kan inte påstå att jag saknar henne, men jag bryr mig väldigt mycket om henne och hon betyder väldigt mycket för mig.

En människa som jag saknar ganska ofta är "S". Ibland händer det att jag inte orkar träffa eller ringa henne. I så fall gör jag inte det. Jag tycker jättemycket om henne och hon står mig väldigt nära, men på något sätt tar det lite energi att umgås med henne. Det är konstigt, men det är så för mig. Jag tror förresten att det finns någon form av tabu i det ämnet. Jag tror att man inte får tycka så. Eller... jag menar... man får nog inte låtsas om att man känner så. Eller... jag menar... man får tycka och känna vad f*n man vill i det ämnet så länge man inte låtsas om det. Eller???

En människa som jag en kort period hade en sval, yrkesrelaterad och ytlig relation till är "D". Jag hade ingen aning om att han skulle beröra mig som han gjorde. Jag undrar varför jag inte upptäckte det förrän senare, när vi inte längre träffades i jobbet. Nu har jag hittat honom på Facebook och har bestämt mig för att jag ska åka buss bara för att hoppas på att just han kör just den bussen som jag åker med.

Ibland när jag blir påmind om situationer och platser kan jag komma att tänka på en människa som jag fullständigt glömt att jag en gång lärt känna. Då brukar jag skämmas.

Är det någon som känner igen sig?