Igår var det final i Eurovision song contest. Jag får nog hålla med den stora massan och säga att rätt låt vann. Den var bäst av de som framfördes, så enkelt är det. Den fick dessutom (om jag begrep det hela på rätt sätt) den högsta vinnarpoängen någonsin; hela 397 poäng. Det gamla rekordet låg visst på 268 poäng. Alltså tog sig Norges nya stolthet och flickdröm in i hela Europas hjärtan med drygt 48 procent bättre resultat än någon tidigare gjort. Beundransvärt!!
Trots denna bedrift är det inte det norska bidraget som imponerar mest på mig. Det är det Israels bidrag som gör. Eller... Nej, förresten... Det är de internationella domarna som avgör om ett bidrag uppfyller alla regler eller inte som imponerar mest på mig. Alltså de som avgör om ett bidrag överhuvudtaget är berättigat att delta eller inte.
Enligt reglerna får inga politiska, kommersiella eller diskriminerande budskap framföras i de olika ländernas bidrag. Israels bidrag hette "There must be another way" och framfördes av en duo bestående av två kvinnor: en kristen palestinska med israeliskt medborgarskap och en judinna av jemenitiskt ursprung (läs mer). Jag tror att domarna såg mellan fingrarna med just det här bidraget. Eller så var alla på toaletten samtidigt när Israels bidrag togs upp till diskussion. Tack och lov, för det är på tiden att folket i detta multireligiösa centrum får säga sitt. De har just talat. Tydligt.
Nyligen läste jag någonstans - jag minns tyvärr inte var - om en skola i Israel. Jag vill minnas att den drivs av FN i samarbete med någon annan instans/organisation. Det fanns tillräckligt med resurser för att driva en skola, inte två. I detta område finns judiska, arabiska, israeliska och palestinska familjer. Och en skola. Som förälder till ett barn i ett krigsdrabbat land med tveksam skolplikt tvingas man alltså välja: skicka sitt barn till skolan tillsammans med barn från andra etniska grupper eller låta sitt barn vara obildad analfabet i det land som har flest nobelpristagare i hela världen.
Inte en enda förälder höll sitt barn hemma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar