Jag har tydligen drivit en fråga; rättigheten att få vara homosexuell. Själv tycker jag att jag har drivit frågan som rättigheten att få vara sexuell. I min omgivning märker jag att detta ställer till det lite. Många skruvar på sig, tycker att det är svårt att prata om könsneutrala äktenskap, polygami, samkönad kärlek, sexleksaker m.m. - och i vissa fall till och med om filmen "Patrik 1,5". Men det är ändå alltid så det börjar. Med prat alltså.
Så efter en stund kommer frågan. Frågan om huruvuda jag är homosexuell eller inte. Det borde jag ju vara eftersom jag (tydligen?) har drivit De Homosexuellas Fråga. I början när detta hände blev jag mest förvånad över frågan, men numera har jag insett att hela diskussionsförloppet är ett beteendemönster hos människor som känner sig osäkra i en viss situatuion. Kanske kan det vara sammankopplat med bristande självkänsla, jag tycker mig se ett mönster som tyder på det.
Det är väl inte så konstigt egentligen, att många har svårt att prata om detta intima ämne. Vi i Västerlandet är ju genom åtskilliga generationer fostrade till att inte tala om sexualitet överhuvudtaget. I ungefär 2000 år har den kristna delen av världen varit tyst om sex. Sexualitet har fått komma fram som samtalsämne bara i skämtsamma sammanhang. Det är ett tecken på att sexualitet och tabu är ganska synonymt. Att skämta är nämligen ett av människans äldsta sätt att uttrycka svåra saker på, på samma sätt som sång och musik är ett av människans äldsta sätt att skapa opinion på. För min del får det gärna fortsätta skämtas om sex. Jag önskar bara att insikten om varför vi skämtar om sex skulle kunna bli lite mer uppmärksammad, kanske bland beteendevetare eller under sexualupplysningen i skolorna. Dessutom behöver det talas mer om sex utan skämtsamma toner.
Jag kanske driver på i onödan, jag vet inte, det har bara gått runt 35 år sedan det på 70-talet blev betraktat såsom legitimt att överhuvudtaget ha en sexuell drivkraft. Jämfört med 2000 års tystnad har vi nog kommit ganska långt ändå?
Slutligen: jag är heterosexuell och jag accepterar själv inget annat än monogami om jag själv ska vara inblandad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag antar att du menar att det på 70-talet blev betraktat som legitimt att KVINNOR överhuvudtaget har en sexuell drivkraft? Att männen har det har väl varit accepterat och hyllat sedan tidernas begynnelse (bara att räkna fallos symboler..)Jag är helt med dig i ditt resonemang och stödjer det fullt ut. Att ha förmågan att älska kan aldrig vara fel - om sedan föremålet för kärleken är man eller kvinna är i mina ögon helt underordnat. Jag vill dock slå ett slag för kvinnors rätt att vara sexuella och stå för det! Det finns inte många starkare känslor/upplevelser en människa kan få - så Go get it girls!
SvaraRaderaBäst att klargöra en sak om min egen person; Jag är gift med en man och kan inte tänka mig att vara med någon annan än honom:-) /Q