Nätdejting

Jag är 32 år och singel. Kalla det vuxen (?) och ensamstående utan barn om du vill. Jag står stadigt på egna ben och jag trivs med mig själv, min vardag, mina vänner, min familj (som finns på andra sidan av Sverige) och mitt liv i stort och i smått. Nej, det är ingen reklamtext för mig själv. Det är inte Den Fantastiska Ulle som har gjort en förskönad presentation av sig själv, vilken syftar till att fånga Drömmarnas Man. Det är bara helt vanlig, ren och skär fakta.

I min ålder och i min livssituation har man ingen lust att ränna på krogen den ena helgen efter den andra för att springa på alldeles för fulla karlar på jakt efter en billig brud. Man har ingen lust att bli bjuden på en drink, fejka ett fånigt flin för att få en gratisdrink till och sedan vända ryggen åt en testosteron-stinn ungkarl för att göra vänninorna sällskap till nästa hak - och sedan upprepa samma procedur där! Man är inte sugen på att ligga bakfull och tycka synd om sig själv varje söndag och man vill inte tömma lönekontot till förmån för det lokala taxibolaget. I alla fall vill inte jag det.

I min ålder och i min livssituation är man sugen på ett vuxet förhållande kantat av respekt, förtroende, ömsesidig förståelse och tillit.

Så hur får man det då?

I mitt fall har det alltid varit på ett visst sätt och enligt ett visst mönster. Jag är normalt sett inte särskilt konservativt lagd, men just det här konceptet vill jag inte ändra på! Jag ska förklara. Jag har, mer eller mindre av en slump, sprungit på en man som jag har fattat tycke för. Vi har träffats några gånger - ibland av fler slumpar, ibland av konstgjorda slumpar och ibland för att vi kommit överens om det. Därefter har det hela mynnat ut i antingen ett förhållande eller inte ett förhållande. Jag skulle gärna se att det kunde få vara så i fortsättningen också, d.v.s. att jag kan få lov att springa på en man att fatta tycke för och sedan låta det hela utvecklas till antingen något mer eller inget alls.

Nu är det så att jag lever i en tid då det finns internet. Internet innebär kontaktsidor på nätet. Enkelt, rationellt, praktiskt, billigt, säkert, närsomhelst på dygnet och utan att behöva ta sig till stan kan man träffa sin livskamrat. Fantastiskt!

Man kan skapa sin kontaktsida med ganska enkla medel; man kan presentera sig själv utförligt (motsvarar kvinnan i baren som bara pratar om sig själv), man kan spexa till sin presentation och göra den lite lagom fyndigt sexig (motsvarar kvinnan vid bordet intill dansgolvet som ibland dansar, ibland flirtar med alla förbipasserande) och man kan välja att inte presentera sig själv alls (motsvarar kvinnan som sätter sig i ett hörn och väntar på att kvällen ska ta slut så hon kan åka hem och gnälla över vilka dåliga ställen det finns i den här stan). Man kan välja att presentera sig precis som man vill. Man kan till och med ljuga om man vill. Man kan också sätta in en bild på sig själv där man kan välja att vara antingen snygg eller ful.

Som medlem på en dejtingsida kan man logga in när man kommer hem och är trött efter en arbetsdag. Enkelt. På dejtingsidan utger man sig för att först och främst vara singel - inte snäll, trevlig, positiv, glad eller omtänksam - utan singel. Rationellt. Det innebär att alla människor man kan tänkas komma att kommunicera med också är singlar. Praktiskt. Man kan kommunicera per mail och slipper lägga pengar på att ta bilen till stan (och sedan parkera bilen för en hundralapp) för att prata med någon vars värderingar det visar sig att man ändå inte gillar. Billigt. Man kan skaffa sig ett någorlunda skapligt första intryck av en potentiell livskamrat utan risk för att bli förföljd och våldtagen på vägen hem. Säkert. Man kan svara på ett fråga man har fått på kontaktsidans mail (och man kan svara efter ett dygns betänketid) närsomhelst på dygnet.

Innan själva den här proceduren påbörjas kan man göra ett selektivt urval för att låta dejtingprogrammet hitta den man som är den ultimata för ens egna önskemål. Jag skulle t.ex. kunna kryssa för att jag letar efter en man som bor i Jämtlands Län, är uppväxt i Skåne, är 191 cm lång, har tre barn (med två olika kvinnor) som bor hemma ibland, jobbar inom byggbranschen och tjänar 750.001-1.000.000 per år, är utbildad polis/säkerhetsvakt, har gröna ögon, brunt hår, är skild, tycker om att spela golf och köra motorcykel, röstar grönt, har en god relation till sin mamma, är färdig med sitt ex, bor i hus på landet, tycker om att åka på upplevelsesemestrar, vill ha hund men inte katt, är vegeterian, har några kilon för mycket på kroppen, värdesätter trivsamma hemmakvällar högre än middag på restaturang, röker och dricker endast i festliga sammanhang, helst klär sig i jeans, lyssnar på dansbandsmusik och ogillar shopping.

Låt säga att det finns en man som matchar mina önskemål - då har jag väl prickat in mannen i mitt liv? Vad ska jag i så fall göra då? Jo, först kan jag ta reda på en massa saker om honom, t. ex. om han söker en 179 cm lång kvinna i 32-ochetthalvt-årsåldern som är egenföretagare, har långt, ganska blont och lockigt hår, är uppväxt i Nyköping och bosatt i Kungälv. Om det är vad han söker är vi ju varandras "perfect match" och i så fall borde jag ta kontakt med honom. Är jag feg så kan jag välja att skicka en elektronisk flirt och hoppas på att han sedan ska ta kontakt med mig. Är jag modig så kan jag skicka ett mail. Vi kan kommunicera den vägen ett tag och sedan kan vi bestämma att vi ska träffas.

Dagen kommer då det är dags att träffas. Vi möts, hälsar artigt, pratar, går en promenad, tar en fika och umgås på ett avspänt sätt på neutral mark på offentlig plats. Slår det gnistor om oss, har vi inte ögon för något annat, skrattar vi åt samma saker och avslutar vi varandras meningar så är det ju avgjort. Då borde vi se ut ringar och slänga alla preventivmedel omedelbart.

Om inte då? Den perfekta mannen står framför mig, han har alla inre och yttre egenskaper jag söker, bor på rätt ställe, har rätt bakgrund, talar rätt språk, jobbar i rätt bransch, kör rätt bil, trivs i rätt länder - och det uppstår inte ens ett popcorn!

Antiklimax.