1991 släppte Mauro Scocco albumet "Dr Space Dagbok". Då var jag 13 år. Jag har ingen aning om huruvuda min bror, som stod för all musik i familjen, någonsin köpte något av Scocco men jag minns min känsla när jag hörde "Till Dom Ensamma" upprepas i radion. Om den gick som en sommarplåga eller under längre tid minns jag inte heller. Det är bara känslan som sitter kvar. Känslan av att det där inte är på riktigt, som om det han sjunger om ändå inte finns.
Visst är det en hård värld där utanför och visst är den full av ensamma människor. Det har han rätt i. Det är ingen som hör mig och det är ingen som ser mig när jag går. Visst verkar det som att kärleken är till för några få och när jag bäst behöver någon är det ingen som orkar höra på.
"Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nå'n
att dela sin glädje och sorg med.
En sång för alla dom
som inte kommer hem till
någon som frågar hur det är.
Den här sången är till dom."
Som om det vore synd om dem då eller? Folk delar sina liv med varandra, men inte fan förekommer det att de delar både glädje och sorg med varandra. Ingen kommer hem till någon som frågar hur det är. Det där finns inte och Scoccos bild av att det är synd om alla som inte lever i en utopi tyder bara på att han själv har en vrickad världsbild.
Ingen frågar när jag kommer, ingen saknar mig när jag går, ingen delar min dröm, ingen undrar hur jag mår. Det är helt riktigt. Han ser människor omkring sig som jobbar dygnet runt och påstår att det beror på att de gör det för att slippa känna efter hur de egentligen mår. Det har inte med mående att göra, det är bara så man lever sitt liv.
Standardtillståndet är likgiltighet. Far- och morföräldrar dör och man gråter en skvätt på begravningen. Är man ledsen efteråt så är det ju synd men då kan man alltid få en kanelbulle och ett glas mjölk så blir allt bra igen.
Man måste kunna prata om allt, det är viktigt. Så det så! Jaså? Någon säger något dumt till någon annan i skolan? Det är säkert inte likadant imorgon. Imorgon är allt bra igen, oroa dig inte! Vad vill du ha till middag? Pannkakor blir väl bra? Det är ju din älsklingsrätt.
..................................................................................
Jag har aldrig förut kommit på tanken att ifrågasätta det där. Visst ville jag känna det där som fanns i Hollywoodproduktionerna och visst ville jag ha det sådär som Mauro Scocco sjunger. Vem vill inte det? Men det har ändå inget med verkligheten att göra så det kommer aldrig att inträffa. Jag var ensam om att bära på min kärlek och ingen annan kände den. Och om den kändes på riktigt för andra människor så var det ändå aldrig meningen att den skulle synas. Man visar inte sådant för det tyder på svaghet. Svaghet är fult. Styrka är fint. Jadå, minsann, så är det!
Tjugo år senare bevisades motsatsen. Det finns människor som kan hantera det faktum att andra människor har känslor. Det finns t.o.m. människor som kan hjälpa mig att ta hand om mina känslor. Jag måste inte alltid vara störst och starkast för att ensam orka släcka alla bränder.
Jag kan till och med få frågan "Hur är det?".
