Hästkött och raketforskare

Det gapas i media om hästkött i lasagne, köttbullar och dansk pytt i panna.

Man upphör aldrig att förvånas. Man upphör aldrig att förvånas över människor och deras blåögdhet. Låt mig börja längre tillbaka i tiden. Låt mig börja strax innan köttfärs uppfanns.

Människor höll djur i fångenskap, födde upp dem för att slakta och äta dem. Man slet hårt från dräktighet till fullvuxet och slaktfärdigt djur för att få sin mat. Foder skulle skördas, ladugårdar underhållas, staket hållas hela, djuren flyttas mellan olika betesmarker och - sist men inte minst - hållas friska för att man senare skulle kunna äta upp dem med hälsan i behåll. Ett annat alternativ var att slakta djur som man slapp föda upp. Det kallades för jakt och innebar att man kunde stå där i skogen, några kilometer hemifrån, med en död älg framför sig. Det var också ganska tungt och jobbigt. Idag är det lättare när man kan släpa den bakom fyrhjulingen istället för att gå hem och sela upp hästen.

Hursomhelst. Man har kommit till ett läge där man står med ett dött djur framför sig och inför uppgiften att förvandla det döda djuret till mat. Börja med att tömma det på blod för att köttet ska kunna beredas. Där var den första förlusten, 40 liter potentiell mat rinner ut på backen - och någon uppfann blodpuddingen. Fortsätt med att ta ur djuret (mag/tarm-kanal plockas bort). De delarna är inte kalas för människor att äta. Man kan bli ganska ordentligt dålig av att äta det som kommit halvvägs genom jäsningsprocessen, galla är rejält onyttigt att stoppa i truten och lite längre bak i systemet finns bakterien e-coli som är fullt kapabel att ta livet av en människa. Men det är ändå en förlust på något sätt - så på brittiska öarna hittade man på maträtten "fylld mage" där man använder någon av magarna på idisslaren (jag är osäker på vilken) och i andra delar av världen tog man vara på tarmarna i väntan på att kunna använda dem till något. Senare visade det sig vara korv.

Man flår djuret och använder huden. Så fortsätter processen kroppsdel för kroppsdel och man tar till vara på allt man kan. Till slut står man där med ett allt naknare skelett på ena sidan och tillvaratagna styckningsdelar på den andra. I högen "tillvaratagna styckningsdelar" ryms utöver muskler de flesta organ såsom njure, lunga, hjärta och lever. På den första sidan, där det allt naknare skelettet finns, sitter det vi idag kallar revbensspjäll kvar på revbenen. Det är ganska trist kött, trådigt och segt, men med tillräcklig mängd kryddor och olja i marineringen kan man äta det också - om djuret vi just styckat var en gris när det levde. Om djuret var en ko eller en älg är det värre. Det köttet är så torrt och segt att man knappt kan tugga det. Icke desto mindre är det kött och det vill man inte slänga. Någon uppfann köttkvarnen - och köttfärsen var född!

Ungefär här befinner vi människor oss fortfarande i vår utveckling av slaktteknik. Den största skillnaden mellan nu och då stavas lönsamhet. Mattrender ändras och slakterierna anpassar sig. Det är lättare att sälja köttfärs än kotunga. Njure blir kvar i affärens hyllor medan ryggbiff hamnar i kundernas vagnar. Innanlår och köttfärs går åt, grytbitar av ytterlår gör det inte. Är man som slakteriägare någorlunda begåvad och har en aningens sinne för lönsamhet inser man snabbt att det är mer lönsamt att stoppa ytterlåret i kvarnen och sälja den som köttfärs än att finstycka den och märka den som just "grytbitar av ytterlår". Ner i samma kvarn kan man stoppa det mesta som inte är attraktivt på marknaden. Konsumenten är nöjd, köttfärsen är lätt att tillreda och ungarna äter köttfärssås, tacos, köttbullar och lasagne för glatta livet.

Vi backar till det där med lönsamhet. Sverige är ett av världens dyraste länder att ha anställd personal i. En stor del av vår produktion flyttas därför utomlands; ibland hela produktionen och ibland delar av den. Man behöver inte vara raketforskare för att begripa att det är många led som kan flyttas utomlands mellan stadierna "ko" och "lasagne".

Alla människor har en ekonomisk gräns för sin etik. Du också.

Om kravet är att en kvalitetskontrollerad, välkryddad, färdiglagad, plastförpackad, infryst, transporterad trehundrasjuttiofemgrams nötfärslasagne ska kosta 26.90 krävs kanske inte heller någon raketforskare för att förstå att det kanske inte är kvalitetskontrollerad nötfärslasagne man köper? Någonstans längs vägen kanske någons ekonomiska etikgräns passerades och någon kanske hivade i en gammal häst mellan korna? Alldeles säkert är det så eftersom man  ju hittat hästkött i nämnda lasagne.

Folket på Findus är arga, de hade ju bara några veckor tidigare blivit lovade att det skulle vara 100% nötkött. Jag förstår att de är arga. Jag vet hur det känns att köpa något som inte motsvarar förväntningarna. Jag tycker också, precis som många andra, att man som konsument ska kunna lita på innehållsförteckningen på förpackningen. Jag tycker att kvalitetsgranskning är bra och jag tycker att man ska kunna lita på svenska företag. Men lönsamheten någonstans mellan "ko" och "lasagne" ändrade på det jag tycker - och jag är inte förvånad.

Man upphör aldrig att förvånas över människor och deras blåögdhet, men det finns uppenbarligen för få raketforskare.