tisdag 28 juli 2009

Dressyrhäst vs Golfproffs

På en dressyrtävling i världsklass får man inte gå in på läktaren som ligger 30 meter från tävlingsbanan (som ofta är en arena av typen Scandinavium/Globen) under tiden som ritten pågår eftersom man då skulle riskera att störa hästens koncentration. Man måste vänta tills den tio minuter långa ritten är över och då försiktigt och tyst smyga in och sätta sig på sin plats. Vill man lämna läktaren så får man på motsvarande sätt vackert vänta tills en dressyrkuse har sprätt färdigt med sina långa dressyrben och under största säkerhetspådrag är på väg ut från arenan, oftast medan dess ryttare fortfarande krampaktigt håller i bromssnörena med båda händerna. Under tävlingsritten får man inte fotografera med blixt eftersom hästen kan bli bländad, inte prassla med godispåsar eftersom hästen kan bli rädd och inte öppna en läskflaska eftersom hästen kan få hjärtattack.

Den stackars dressyrhäst som vinner i ett av dessa spektakel borde förmodligen drogas till oigenkännlighet för att våga äntra arenan igen. Detta görs dock inte eftersom dopingskandaler präglar även hästvärlden. Istället klär man hästens fötter i tjocka neopren-boots som täcker såväl hovar som benens nedersta delar. Man lindar in resten av hästens ben med vadderande små molntussar i flera lager för att skydda dess ömtåliga senor som förmodligen skulle gå av vid ett olyckligt feltramp i den hysteri som råder på en dressyrtävlings prisutdelning. Man har som regel också för säkerhets skull äkta fårskinnspaddar överallt mellan hästen och dess utrustning. Detta eftersom just dressyrhästars hårstrån viks mycket lättare än alla andra hästars hårstrån och det skulle göra hemskt ont på hästen om så blev fallet.

På en golftävling i världsklass får man inte röra sig i åskådarfältet som står 30 meter från den som är i färd med att slå eftersom man då skulle riskera att störa den tävlandes koncentration. Man måste vänta tills bollen är slungad genom luften, har landat, rullat och stannat innan man tyst och försiktigt får smyga iväg till nästa plats där bollen återigen ska få sig en redig smäll. Vill man lämna sin åskådarplats får man på motsvarande sätt vackert vänta tills alla deltagare under största säkerhetspådrag har pucklat på varsin boll och med beslutsamma miner - utan att bära sin egen utrustning - promenerar mot nästa gräsplätt. Under pågående hål får man inte bära urringat eftersom proffset då kan bli upphetsat, inte öppna en godispåse eftersom proffset då kan bli hungrigt och inte svara i telefon eftersom proffset då kan få en hjärtattack.
Den stackars människa som vinner i ett av dessa spektakel borde förmodligen drogas till oigenkännlighet för att våga äntra arenan igen. Detta görs troligen inte eftersom dopingskandaler förmodligen präglar även golfvärlden. Istället har golfaren sin insyns- och utskiktshämmande keps kvar på sig för att skydda sina ömtåliga ögon från för mycket visuell stimulans. Dessutom behåller golfaren sina dyra specialskor med dundergrepp även under prisutdelningen för att inte riskera att halka och göra sig illa om han skulle bli skrämd under det vansinnestumult som vanligtvis råder under en golftävlings prisutdelning. Golfaren behåller också som regel handsken på vänsterhanden för att undvika smittpridning. Detta eftersom just golfspelare är mycket mer infektionskänsliga än andra människor.

De bästa dressyrhästarna i världen tenderar att vara hingstar.
De bästa golfproffsen i världen tenderar att vara män.

lördag 25 juli 2009

Drivmedel

Ett inlägg ska skrev för ett tag sedan; Bränsle, blev egentligen bara halvt. Någonstans på vägen spårade det hela ur och jag fastnade i min gamla klasskamrat. Strax därefter skrev jag ett annat inlägg; Närmiljövård, som handlade om att vårda relationer man redan har.

Det inlägg du läser just nu innehåller det jag egentligen ville förmedla, nämligen olika drivmedel. Vi är ju alla olika och vi drivs alla av olika saker. Om man tänker sig detta med miljön och drivmedel samtidigt så finns det som bekant vissa drivmedel som sparar miljön mer än andra. Låt mig jämföra med ett fordon: en eldriven bil är bättre för miljön än en bensindriven - särskilt om elen kommer från vind- våg- eller solkraft.

På motsvarande sätt är vissa drivmedel hos människor bättre än andra för närmiljön. Här tänker jag inte vara präktig och tala om vilka alternativ som är bäst. Jag överlåter åt dig att tänka och reflektera själv.

  • Glädje
  • Kärlek
  • Välvilja
  • Omtanke
  • Intresse

  • Bitterhet
  • Ilska
  • Illvilja
  • Hat
  • Ärelystnad

Om du vill kan du nu rannsaka dig själv.

Att presentera sin nya

En konversation jag hörde härom dagen fick mig att fundera lite. En bekant har träffat en ny kille och det är fortfarande på det nykära stadiet. Det innebär att min bekants vänner är på det nyfikna stadiet. Alla frågar och undrar, vill veta mer, se bilder och bli presenterade. En av dessa vänner frågade min bekant om den nya killen var en potentiell livskamrat eller bara en sommarfling. Det verkar för mig vara en ganska märklig fråga.

Jag föreställer mig scenariot där ett nyblivet par en mild kväll i juni äntrar en grillfest full av den ena partens vänner som vill se Den Nya Kärleken. Kärleken själv är kanske lite förlägen och nervös, känner sig aningen obekväm och ser till att hålla sig intill sin partner, tar i hand, hälsar artigt på alla och försöker febrilt att komma ihåg alla nya namn.

Så infinner sig det rätta tillfället; det blir en tillfällig, naturlig tystnad och tillfället tas i akt. Den tilltänkta får en arm över sina skuldror, möts av en kär blick och får ett hårt och varmt tryck i handen. Tryggheten infinner sig och han känner sig lugn i sitt nyvunna sällskap och stolt över sig själv. Så kommer de magiska orden.

-Alla kära vänner! Jag har någon att presentera för er idag. Det är någon som jag tycker väldigt mycket om och som har fått mitt hjärta att slå dubbla slag den senaste tiden. Han ger mig trygghet och får mig att känna mig både lugn och stark. Vi har haft många fina stunder tillsammans och jag hoppas innerligt att det blir många, många fler. Mina känslor för honom växer för varje dag som går, vi känner en stark samhörighet och vi längtar efter varandra så fort vi inte är tillsammans.

-Låt mig presentera min sommarfling Thomas!

torsdag 23 juli 2009

Närmiljövård

Miljön vi lever i består inte bara av naturen, vilket ju ofta tycks vara fallet när man läser om miljöförstöring och global uppvärmning.

Miljön vi lever i består också av människorna i närmiljön. De är människor som har värderingar, tyckanden, drivkrafter och känslor. Den miljön behöver vårdas, precis som havet och skogarna. Och precis som det är med havet och skogarna så blir den största förändringen verklighet bara om var och en ser om sitt eget hus.


Det spelar ingen roll hur mycket pengar man skänker till forskning om solceller om man inte tar sina tidningar till återvinning, det har ingen betydelse hur många listor man skriver på för bättre kollektivtrafik om man låter den egna bilen stå på tomgång och det gör ingen skillnad om man bygger vindkraftverk medan man målar huset med blyhaltig färg. Varje människa måste ta sitt eget ansvar. Det är ganska lätt att förstå när det gäller den miljö vi är så vana att höra talas om; föroreningen av Östersjön, smältande polarisar och naturgasbubblande tundra.

Kanske är det svårare att förstå när det gäller vår känslomässiga närmiljö - jag vet inte säkert. Det spelar ingen roll hur mycket man talar sig varm om kärlek och omtanke om man inte ger det till sina nära och kära, det har ingen betydelse hur många kurser man går om pedagogik och ledarskap om man inte pratar med sina vänner och det gör ingen skillnad om man älskar utan att tala om det.

Precis som i naturen så kan resurserna i närmiljön minska om man ovarsamt och utan eftertanke förbrukar dem. Jag tror att alla har hört det förut; man måste både ge och ta. Ändå tvingas jag inse att alltför många glömmer det, alltför många tar utan att ge. På det sättet blir närmiljön utarmad och fattig. Det kan undvikas - om varje människa tar sitt eget ansvar.

Vårda din närmiljö. Den har bara ändliga resurser.

måndag 20 juli 2009

Enkel matematik

Om man handlar för mer pengar än vad man har hamnar kontot på minus. Innan det fanns digitala pengar (kreditkort, "hämta-nu-och-betala-efter-semestern-köp", räntefria avbetalningar m.m.) var det omöjligt att handla för pengar som inte fanns. Nuförtiden är det en så vanlig företeelse att man har lyckats göra en hel serie förnedrings-tv av fenomenet. Låt mig förklara.

Om Kalle får en månatlig lön på 15.000 kronor och har en hyra på 6.000 kronor, äter mat för 3.000 kronor och lägger 3.000 kr på billån och bränsle så har han 3.000 kronor kvar. Det innebär att han inte kan köpa trädgårdstomtar för 5.000 kronor varje månad.


Tycker du att det är lätt eller svårt att förstå?

Om ovan nämnda Kalle är mediakåt och inte kan varken sjunga, tala inför folkmassor eller slå igenom som sportfenomen är hans enda chans kanske att köpa trädgårdstomtar för 5.000 kronor varje månad, trots att han troligen förstår att det är olämpligt. Han kan fortsätta att köpa trädgårdstomtar ända tills hans privatekonomiska ekvation är så intrasslad av minustecken att den har blivit omöjlig att lösa. När det har skett kan Kalle få hjälp av två bistra ekonomer att få sin nuna synlig i tv. Ekonomerna sägs för övrigt ha egna (aningen märkliga) ekvationer att lösa och kanske kan det vara så att de är anställda av reklamfinansierad tv för att de inte platsar någon annanstans?

I tv går det till ungefär så här: Kalle får flytta hundralappar åt olika håll på en stor tavla bara för att upptäcka att han köper kebabrullar för 900 kronor varje månad. Han får lite offentligt skäll, rodnar i närbild, gråter fejkade tårar över en förlorad snöscooter och tvingas sälja en del begagnade prylar till underpris för att ha råd att betala hyran. Trädgårdstomtarna får han behålla eftersom han tycker så mycket om dem. Han får lämna ifrån sig makten över sin ekonomi genom att skriva på ett papper och ett tag senare får han under högtidliga former riva sönder samma papper.

Efter detta tycker Kalles tjej mycket mer om Kalle och de funderar på att gifta sig till våren. Givetvis ska de bjuda ekonomerna eftersom det ändå är så billigt att ha många gäster på ett bröllop. Ekonomerna säger inget om att det är en dålig ekonomisk idé att bjuda dem och hela tv-teamet. Detta eftersom ekonomerna har gått av sitt pass när inbjudan kommer och då behöver de inte längre ge konkreta råd.

Slutresutatet blir ganska bra för samhällsekonomin även om Kalle har ont om pengar:

Kalle ville vara med i tv - det fick han.
Reklamfinansierad tv vill producera förnedring - det blev så.
Två halvkassa privatekonomer behövde anställning - de fick det.

Hamnar slutresultatet egenligen på plus eller minus?

tisdag 14 juli 2009

Motorsåg vs virknål

Ge mig en tapet och jag sätter upp den mönsterpassat och symmetriskt.
Ge mig en vinkelslip och jag visar dig en hyfsat jämn snittyta.
Ge mig en spackelspade och jag snyggar till taket om du vill.
Ge mig en motorsåg och jag lägger ett fällsnitt på någorlunda rätt ställe.

Ge mig en virknål och jag förstår inte vad jag ska göra med den.
Ge mig ett nagellack och jag förstör hela badrummet.
Ge mig epileringsmaskin och jag kastar den efter dig.
Ge mig en flytande kajal och du får köra mig till ögonakuten.

Jag är kvinna.
Är det jag som är okvinnlig eller är det samhället som har ändrat sig sedan jag var ett barn?

måndag 13 juli 2009

Bränsle

Tidigare idag kom jag att tänka på en vän jag inte träffat på många år. Vi växte upp tillsammans och gick nio år i samma klass. Egentligen hade vi nog inte så mycket gemensamt mer än att vi bodde i samma område av betongkomplexet i utkanten av min födelsestad Nyköping. Det och det faktum att vi hade samma skolschema gjorde att vi gick till skolan tillsammans ibland. Hem gick vi aldrig tillsammans så vitt jag kan minnas.

Jag ville cykla till och från skolan för att det gick fortare. Hon ville gå för att håret var snyggare när man kom fram då. Eller kanske var det för att inte riskera att bli svettig? Jag minns nog inte riktigt, bara att jag tyckte att hon var för långsam med att komma iväg från skolan. Kompromissen blev att hon alltid gick och jag alltid cyklade - utom när det var halt på vintern. Då gick vi tillsammans, bara jag och hon. Det borde innebära att hon gick själv alla de andra dagarna. Ensam. I skolan var hon inte ensam utan hängde med alla andra. Jag skulle uppleva mig själv som mer ensam eller udda än hon. Hon hade ju slingor i håret, mockaskor och blå-vit-rutig bomullsskjorta med vit polokrage under. Det hade inte jag.

Jag hade ett intresse jag brann för, något att se fram emot efter skolan, något som lockade mig hem till ett mellanmål för att sedan åka vidare och förkovra mig i min hobby. Det var anledningen till att vi aldrig gick från skolan tillsammans, bara till skolan. Hon var ju för långsam - inte i fart räknat när hon väl gick, utan bara när hon skulle lämna böckerna och komma ut från själva skolbyggnaden.

Det är nu över 16 år sedan vi gick ut nian tillsammans. För drygt sex år sedan träffades vi som hastigast på en återträff och då märkte jag att hon fortfarande saknade en riktig drivkraft. Det fanns inget bränsle på något vis. Hon hade blivit sambo (eller var det gift?) och de bodde i ett hus. Vi andra pratade på om gamla minnen, ungdomens kärlek, barnen som några av oss fått, lärarna vi hade, karriärer vi gjort, ställen vi bott på och en massa andra saker som kan tänkas komma upp när man träffar alla sina gamla klasskompisar samtidigt för första gången på tio år. Vi hade verkligen jätteskoj!

Inte förrän idag reflekterade jag över att hon bara sa en enda sak på hela kvällen (så vitt jag minns och hörde) och det handlade om hur arg hon var på sina grannar som smutsade ner på gatan utanför hennes hus. Deras gräsklipp flög ut på trottoaren och skräpade ner utanför min gamla klasskompis tomt. Det här var viktigt för henne att berätta, det märktes tydligt på hennes engagemang och kroppsspråk.

Jag minns också tydligt att hon sällan skrattade när vi andra skrattade åt något. Det enda som var viktigt för henne att delge oss andra var det hon var arg på. Jag undrar varför. Fanns det något tragiskt dolt i hennes barndom? Hade hon något jobbigt i sitt liv just då? Fast om så var fallet borde hon väl inte tycka att gräsrester utanför tomten var det viktigaste som fanns? Jag tror (och jag är lite av en människokännare) att hon drevs av bitterhet. Jag tror att hennes bränsle var grinighet, bitterhet och ilska.

Jag tror det. Men jag hoppas att hon bara hade PMS (Potential Murder Syndrome).

fredag 10 juli 2009

4146 steg

Jag tog en promenad igår kväll. Det regnade. Förmodligen tycker du att man är vrickad om man tar en promenad i regnet när man kan välja att vara inomhus. Tycker du det så har du nog aldrig varit rökare på väg mot ickerökare. Abstinens tar inte hänsyn till väderlek.


Jag tog kameran med mig och jag låter följande utrymme ägnas åt beviset på att jag faktiskt har var ute. Trevlig tittning!


Trädgårdsbuske eller marijuanaplanta?



Ogräs eller importerad raritet?


Jag blev nyfiken och ville gå in genom grinden, men pappa lärde mig att man inte får göra inbrott!


Vackert och mödosamt lagt på tork inför vintern. Här genomsurt av sommarregn.
Höjden av ironi?

Följande utrymme ägnas åt beviset på att jag faktiskt gick. Trevlig tittning!

16769 steg igår, varav 4146 var promenaden i regnet på kvällen.

onsdag 8 juli 2009

Överkörd

En kväll i förra veckan när jag var på väg hem i bilen såg jag ett ganska litet gråaktigt djur komma upp på vägen från vänster sida. Jag bromsade, men det var för sent.

Jag körde över djuret med både fram- och bakhjulet i ungefär 50 km/h. DUNK, DUNK. Ett djur i fem/tio-kilos-storlek borde bli platt när det blir överkört av det första hjulet och därför borde det ha låtit ungefär DUNK, dunk. Inte DUNK, DUNK. Jag tänkte att det borde ha varit en grävling - det sägs att de är hårda och att de till och med kan orsaka skador på bilen om man kör över dem. För säkerhets skull stannade jag bilen och vände om för att se efter om det verkligen var en grävling. Om inte kanske det var någons katt och i så fall ville jag knacka på och berätta att jag kört på den.

När jag vände bilen drog jag mig till minnes en sak som min mamma berättade när jag var liten. Hon eller den som körde bakom henne - jag minns inte riktigt - hade kört på en grävling. Bilen bakom henne hade stannat, vänt, åkt tillbaka till grävlingen, lagt in den i bagagen och därefter åkt vidare. Mamma berättade noggrannt och med stort eftertryck att så fick man inte göra. Ett skadat djur kunde nämligen bli argt och om det inte var helt dött så kunde det vakna till i bagagen och det skulle kunna gå riktigt illa. (Mamma nämnde inte då att grävlingar är betydligt argare än andra djur. Det har jag lärt mig av egen erfarenhet då jag av en grävlingmamma blivit betraktad som ett hot mot grävlingbarnen. Arga grävlingmammor kan springa både fortare och längre än vad en rökare orkar, bara så att du vet.)

Hursomhelst, jag vände bilen och körde ganska långsamt tillbaka för att vara säker på att hinna se djuret. Det var lätt. Mitt på vägbanan låg en grävling. Skönt, tänkte jag, att det ändå var en grävling. Då blir den inte sörjd av några oskyldiga barn och ingen behöver sakna sitt älskade husdjur. Jag hann också tänka att jag hoppades att det var en grävlingpappa så att inga grävlingbarn skulle behöva gå svältdöden till mötes utan sin grävlingmamma.

Jag skulle just vända bilen på nytt och köra vidare hemåt när jag såg att grävlingen började göra något som liknade sit-ups, fast liggande på sidan. F-n också. "Jag vill inte behöva slå ihjäl den så att den slipper lida, jag vill att den skulle ha dött direkt när jag körde över den", var min första tanke. Min andra tanke var "hur i h-e kan den fortfarande leva efter den krocken?"

Jag funderade på hur man skulle kunna få fatt i domkraften som ligger i reservhjulet under bagagerumsmattan under alla prylar jag har i bagagen under hatthyllan - utan att kliva ur bilen. Svårt. Det måste gå, mamma vet vad hon pratar om. Jag ville inte stå bredvid en nästan död grävling obeväpnad. Jag insåg att det skulle bli ett problem och övervägde att köra en bra bit därifrån för att gå ur bilen, plocka fram vapnet och sedan åka tillbaka igen. En kort stund funderade jag också på hur hårt jag skulle behöva slå. Bilen hade ju inte kunnat döda den med sina 1 100 kg i 50 blås - hur skulle jag och en domkraft klara det? Jag behövde inte överlägga med mig själv särskilt länge till.

Tanken som nyss farit genom mitt huvud; "hur i h-e kan den fortfarande leva..." byttes ut mot "hur f-n kan den resa sig upp och gå iväg?" Det kunde den tydligen. För den gjorde det.

tisdag 7 juli 2009

Ett hjärta av glas

Jag fick en kommentar för ett tag sedan: "fast man kan också få ett hjärta av glas".

Jag undrar om det är bra eller dåligt i så fall. Ett glashjärta är väl vackert, eller hur!? Som kristallskallarna ungefär. De är vackra trots att kranium inte är särskilt fina att se på. Ett hjärta är väl inte heller så fint - åtminstone var inte det jag hade framför mig i biologisalen särskilt vackert. Inte heller de kycklinghjärtan jag förväntades äta på en restaurang i Turkiet för några år sedan.

Glas är skört och det låter ju romantiskt att ha ett skört hjärta. Fast det är kanske inte så bra för den som bär på det? Det borde rimligtvis vara lättare att ta törnarna som livet erbjuder om hjärtat är av lite mer slagtålig kaliber. Å andra sidan vill väl ingen bära omkring på ett hjärta av gråsten?! Granit tål ju en hel del stryk och det kan säkert vara praktiskt i vissa fall. Men det är svårt att hitta det estetiskt vackra, mjuka och evigt tilltalande i gråsten.

Jag trivs bra med det hjärta jag har och skulle det förvandlas till glas hoppas jag att det fortsätter att fungera likadant - både praktiskt/biologiskt och emotionellt/själsligt. Det kan hända att andra inte trivs med det hjärta jag har, men det är mitt hjärta så det viktigaste är att jag är nöjd med det.

Visste du förresten att ett hjärta kan leva i uppemot 150 år? Tänk på det när du ska kryssa i donationskortet!

Extremer

En undersökning har nyligen visat att det är lika vanligt med våldshandlingar i vänsterextrema som i högerextrema grupper. Samma utredning visade också att bara ca 25% av de brott som begås av medlemmar i dessa extremistiska grupper är politiskt relevanta. För mig säger det att de som är medlemmar i politiska extremismgrupper (varav i princip inte en enda person är över 25 år gammal) har ett behov av att tillhöra något större - inte ett behov av att få uttrycka sina politiska åsikter. Vad det säger om det svenska samhället kan du fundera vidare på själv.

Det finns hjälp att få för de som vill lämna högerextrema grupper, bl.a. via Exit, som är en del av Fryshuset Stockholms verksamhet. Exit drivs bl. a. med hjälp av statliga medel. Det finns tydligen ingen hjälp att få för de som vill lämna vänsterextrema grupper. Det verkar märkligt, men så kan säkert vara fallet. Kanske (sägs det i medierna) beror det på att samhället inte har tagit de vänsterextrema grupperna på tillräckligt stort allvar. Kan det möjligtvis bero på att Sverige det senaste århundradet drivits mestadels av vänsterorienterade partier?

Jag passar på att tipsa om det faktum att förebyggande åtgärder alltid har lönat sig bäst och orsakat minst lidande för alla inblandade jämfört med efterkommande symtombehandling. Det gäller politisk extremism och terrorism såväl som missbruk och våldsamma beteenden.

Tack för idag.

måndag 6 juli 2009

Teknikens under 2.0

Naturligtvis är det 40 år, inte 30, sedan en man för första gången gick på månens yta.

Vem du än är som kommenterade detta ska du ha ett stort tack! Ett otillrättat misstag i Den Krassa Verkligheten skulle kunna få förödande konsekvenser.

Återigen: tack!

Konsten att göra sig av med ett lik.

Det händer titt som tätt att man genom medier får reda på hur människor på olika sätt gjort sig av med lik. Murat in, grävt ner, kastat i havet, eldat upp, förintat med syra...

Jag har aningen svårt att förstå det här med att försöka gömma någon som är död. Statistiken visar ju med all önskvärd tydlighet att liken hittas såsmåningom och då kan det inte vara särskilt kul att vara den som gömde liket. Eller vad tror du?

Jag tror helt enkelt att det är bättre med raka rör, klara besked och ärlighet. Om man har kastat ett lik i havet är det nog bättre att tala om det. Ännu bättre vore naturligtvis att inte kasta liket i havet alls, utan säga till innan, så att liket kan hamna på ett ställe där lik bör hamna. Till exempel på kyrkogården. Andra typer av lik - materiella ting - har andra platser att vara på. En död TV ska till återvinning för nedmontering, en död mobiltelefon ska till mobilkomposten, döda dagstidningar ska till pappersåtervinning, döda bilar ska till skroten...

Det händer att det inte blir riktigt som det var meningen när döden inträtt och med just materiella ting kan jag tycka att det är okej, åtminstone i viss utsträckning. Men igår hände något hemskt; en man jag känner sålde ett lik. På Blocket. Han fick 1500 spänn för min döda kompis - samma kompis som omnämndes i förra inlägget.

Han var i alla fall ärlig. Han sa rakt ut att han hade sålt liket och det uppskattar jag.

torsdag 2 juli 2009

Till minne

En mycket speciell personlighet har idag lämnat denna jord. Alla vi som kände honom och samarbetade med honom vet att han tillfört våra liv en ny dimension. Han stod alltid där så stadig och så trygg i sig själv och med sin självklara plats i våra liv. Man kunde alltid lita på att han fanns där när han behövdes.

Några av oss som sörjer honom idag får säkert dåligt samvete när vi minns att han en gång försvann utan att vi märkt något. En dag var han bara borta och ingen av oss mindes när vi senast sett honom. Hans frånvaro märktes först när han behövdes för att uträtta en tjänst. Så ska ingen vän behandlas, ändå tvingades han utstå det. Det utbröt ett samstämmigt jubel när han äntligen kom tillbaka till oss. Sedan den gången hjälptes vi alla åt att hålla ett extra vakande öga på vår kära vän. Idag, nu när han för evigt är borta, kan vi bara hoppas att han kände till hur värdefull han var för oss alla. Jag tror faktiskt inte att någon talade om för honom hur värdefull han var medan han ännu levde. Att inse detta får mig att känna gränslöst vemod. Saknaden är enorm.

Utan att få särskilt mycket av varken uppmärksamhet eller omvårdnad fanns han hos oss i vått och i torrt, ställde alltid upp när han behövdes, oftast dessutom för att rädda oss ur en knipa. Aldrig svek han. Aldrig någonsin.

Hans förmåga att sprida glädje i allas vår tillvaro kan knappast mätas med något annat. Han bar den vackraste av personligheter och hans välvilliga inställning kom till såväl nytta som nöje för både barn och vuxna. Han bar tunga lass i vardagens slit, han följde oss i våra liv och han lyssnade alltid tålmodigt till våra önskningar och behov, hjälpte och stöttade oss. I det tysta log han säkert åt många av våra galna upptåg men aldrig hånade han oss när han tidigt visste att det vi bad honom om aldrig skulle gå att genomföra. Han lät oss tro att allt skulle bli som vi tänkt och han ställde upp och gjorde sitt yttersta för att vara oss till lags. Sin vana trogen kämpade han för vår skull in i det allra sista.

Klädd i en sliten kropp lämnade hans vackra själ denna jord i förmiddags.

Må hans minne för evigt i ljus bevaras.


PHB 498

Ulle, som fanns vid hans sida då hans liv släcktes, inbjuder till begravningskaffe på familjen Abrahamsons altan på lördag, 4 juli, kl. 17.00.

Vill du visa ditt deltagande ombedes du ha Växellådornas Sjukdomsfond i åtanke.

onsdag 1 juli 2009

Teknikens under

Det som en gång var otänkbart att genomföra är idag verklighet.
  • Det var omöjligt att färdas fortare än en häst travar om man skulle resa någorlunda långt. Idag byggs räls för höghastighetståg runt om i Europa. Dessa tåg förflyttar sig runt 400 km/h. En häst travar ungefär 15 km/h.
  • Det var omöjligt att prata med någon som var utom hörhåll. Idag har mobiltelefonerna täckning i Sibirien.
  • Det var omöjligt att spara rörliga bilder. Idag kan en genomsnittlig datoranvändare lägga ut sina egna klipp på youtube.
  • Det var omöjligt att se efter mörkrets inbrott. Idag har vi lågenergilampor som sparar energin från solljuset under dagen och använder den på natten.
  • Det var omöjligt för en människa att flyga. Idag finns pilotlösa passagerarplan som flyger över världshaven och för 30 år sedan promenerade en man på månen för första gången.
  • Det var omöjligt att göra tredimensionella ritningar. Idag används beröringskänsliga hologram vid konstruktion av bl. a. skyskrapor.

Nu undrar jag hur länge det kommer att dröja innan man kan teleportera sig till en annan plats.